Web Analytics Bookbirds: Flickan som lekte med elden

måndag 3 augusti 2009

Flickan som lekte med elden

Om man är "a busy little bee", eller i detta fall en fågel med många järn i elden, kan det hända att man inte riktigt hinner med det man ska. Men ni vet ju vad man brukar säga: bättre sent än aldrig. Nu kommer min Påskekrimläsning. Jag gillar att läsa deckare på sommaren när det är ljust på kvällarna.

Jag blev inte så överförtjust i Män som hatar kvinnor att jag genast måste läsa uppföljaren. Jag undrade faktiskt lite över varför den sålt så bra både här och i Europa. Men när jag kom över Flickan som lekte med elden såhär i slapp sommartid tyckte jag att det kunde vara kul att läsa den. Någon har sagt att tvåan är den mest spännande boken i serien och tja, jag kan ju bara skriva under på det. Fast jag har inte läst den tredje boken (Luftslottet som sprängdes) ännu så jag får väl egentligen inte uttala mig i den frågan.

Ingredienserna är snarlika de i Män som... Tag en snokande journalist, en osocial datorhacker, en tidningsredaktion, lite våld, lite mer våld, oförklarliga samband, Paolo Roberto (!), män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män som hatar kvinnor, ännu mera våld, lite livsfara och en ganska inkompetent poliskår. Och så ett rågat mått spänning. Låt puttra och stryk ut på 600 boksidor.

Alla är riktigt jobbiga och ställer till en massa problem för sig själva. Nästan ingen verkar ha någon självbevarelsedrift, och det irriterar mig - en rationell tänkare - ganska rejält. Men det är ju de idiotiska val som hela tiden görs som skapar spänningen i boken. Särskilt Lisbeth Salander är i många avseenden en riktig fullblodsidiot. Samtidigt är hon förstås en mycket fascinerande anti-hjälte. Tyvärr påminner hon fortfarande ganska mycket om en viss parodi som jag hört på radio, ungefär såhär: "Lisbeth Salander slog upp sin PowerBook 2.75 med 750 MB hårdisk, dubbla operativsystem, höghastighetsmodem, inbyggd ficklampa etc. etc. och öppnade Wennerströms hårddisk. Bill fucking Gates, tänkte hon."


Det är verkligen omöjligt att sluta vända blad i den här boken innan varenda sida ligger i vänsterhanden. Jag måste nog tyvärr jämföra den med Twilight. Båda omöjliga att släppa och båda uppenbara konsumtionsvaror. Att läsa den här boken är ungefär som att äta en paj. Eller, kanske en bättre liknelse, en tallrik soppa. Man simmar omkring och suger in det lättflytande språket genom huden likt en amöba. Det låter kanske inte speciellt aptitligt, men jag gillar att få simma runt ibland. Stieg Larsson gör jobbet och jag behöver bara hänga på.

Inte ens när man läst sista ordet är spänningen slut. Boken har nämligen ett förhatligt öppet slut. Jag kan väl avslöja så mycket som att det är tur att det finns en uppföljare, annars hade jag nog inte vågat läsa, faktiskt. Inte för att jag hade kunnat sluta...

2 kommentarer:

  1. Jag formligen älskade Stieg Larssons böcker och jag är uppriktigt avundsjuk på de (få?) som ännu inte har hunnit med att läsa alla tre böckerna.

    Det är inte ofta som jag läser om böcker men Millenniumtriologin står i bokhyllan och väntar på mig.

    SvaraRadera
  2. Hatade denna :(
    Men jag gillade Män som hatar kvinnor lite.

    SvaraRadera