Hypnotisören


Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!

Stjärtmes 2019

Att 2019 inte skulle bli det bokslukarår som jag hade tänkt mig det, kunde anas redan i februari när jag köpte mitt första stickmönster och slutligen gav mig hän för den besatthet jag tidigare bara hade på distans. Det var ett stort steg för mig att ta. Mina tidigare intressen har aldrig konkretiserats förut utan bara beundrats av mig på avstånd. Men 2019 gick jag all-in med stickningen och den tog mig så långt ifrån min bekvämlighetszon att jag är imponerad av mig själv. Jag anmälde mig och gick på stickhelg utan att känna någon! Jag gick själv på garnmarknad!

Den främsta orsaken till att jag började sticka var att jag inte längre kunde läsa. Allt jag läste bara försvann i ett töcken och jag behövde någonting att sysselsätta mig på pendlingen till och från jobbet. Nu förstår jag att min kropp försökte säga ifrån, att jag skulle sluta gå och lägga mig halv tolv fastän jag visste att jag skulle gå upp sex timmar senare.

Trots att jag inte mådde hundra procent mentalt och fysiskt, kommer jag nog ändå se 2019 som ett bra år. Jag gick på flera konserter (dodie, Florence Valentin, The Sounds+The Hives+Mando Diao och Lars Winnerbäck), reste utomlands och spenderade nog mer pengar på garn än vad jag gjort på böcker de senaste tio åren.

När jag listar de bästa böckerna jag läste, ser det ut som att jag läst mer än en OK-mängd böcker, men det är inte att jag inte läste bra böcker, utan mer att jag inte mindes vad jag hade läst eller kände något. Tröttheten vann. Summan av förra årets läsning är fler påbörjade men inte avslutade böcker, än de som blev utlästa.

De bästa böckerna jag läste, utan inbördes ordning:

  • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
  • Den japanske älskaren av Isabell Allende. En bokcirkelbok, på samma gång magisk som tragisk.
  • Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Även denna en bok jag läste till bokcirkeln. Det är något vilsamt med de episka berättelserna som spänner över en längre tid, när man under en lång tid läst (eller i mitt fall försökt läsa) samtida poetisk prosa som mestadels består av fragment.
  • Home fire (på svenska Vår älskade) av Kamila Shamsie. En skakig inledning men ett starkt slut. När jag läste den här, insåg jag också att jag överskattat mina kunskaper i engelska :--) 
  • Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist. (!!!) Så rolig och intressant läsning. 
  • Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter. :'( och mycket fin.
  • Saga-serien (1-9) av Brian K. Vaughan och Fiona Staples. Science fiction, kärlek, monster, krig mellan raser, rappa repliker och sex. Det behövs egentligen inte mer.
I somras reste jag i husbil med några i USA. Från Los Angeles till Baltimore via Seattle och en rad andra ställen. Verkligen. Livets. Resa. Jag läste sex böcker på tre veckor. Alla böcker har fått fyra-fem stjärnor av fem i betyg. Mitt läsflow liknade min första bokslukarålder, för så fort jag hade wi-fi laddade jag ner en ny bok via biblioteksappen och var otroligt glad över tekniken som lät mig läsa böcker jag inte hade med mig på resande fot. Jag blev också mer ödmjuk inför alla böcker som hajpas, de blir ju faktiskt uppmärksammade av en anledning och det kan inte vara för att de är dåliga. Nå. Dessa böcker läste jag:
  • Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. 
  • Allt jag fått lära mig av Tara Westover. 
  • The Kite runner av Khaled Hosseini. Den här läste jag inte som e-bok utan det var en som hade med sig denna på resan. Jag grät.
  • Flickorna av Emma Cline.
  • Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera. Den här boken hade jag med mig själv!  Att jag befann mig i samma land som romanen utspelade sig, lyfte den (och ovanstående) högre. Lite Murakami-vibbar.
  • Pow wow av Tommy Orange. Wow. 
År 2020 är året då jag: 
 - börjar med bullet journal och därmed återvänder till dagboksskrivandet! Jag har varit pepp på det här sedan november, då vi skulle beställa kalendrar till jobbet och jag valde två prickade anteckningsböcker. 
- tar hand om mig själv. Med goda vanor som att äta nyttigt och sova tillräckligt, samt är förberedd för att stressa mindre
- lär mig virka!!! och kanske steekar första gången? 
- återerövrar bloggandet? Idag var första gången på många månader som jag satte igång datorn med både skräck och förväntan. Jag var rädd för att den inte skulle fungera och att alla lösenord var raderade, men jag kom in. Och det gick ju bra. 

2020 har börjat bra. Ses snart. 
Surr. 

blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:
  •  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
  • Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
  •  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
  •  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.
Bubblare:
  •  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.
Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?