Web Analytics Bookbirds: februari 2012

lördag 25 februari 2012

Äcklet

Minnet är förrädiskt. Glömskans djungel är fylld av fällor att ramla ner i, tunnlar att försvinna i och inga försenade kaniner finns där för att leda dig rätt, inga kakor som gör dig större, äldre, och inget som får ditt nuvarande hjärta att bli mindre inkomplett. Du kastar dig mellan extrempunkter, Antoine Roquentin och  Autodidakten, och du tror att du ska dö av implosioner och alla känslor som du har inombords som du kvävs av, lika mycket som att betongstaden drar ner dig varje gång du tar dig upp, ut, bort.
Men det är inte sant. Det kommer inte att hända.

Det här är vad som händer:
Dina halvsanningar tar slut en dag. Du trycker ner dem långt ner i halsen och vägrar att röra vid dem igen. Aldrig mer tänker du fastna i dina egna fiktioner. Du slutar drömma. Istället börjar du längta. Säkert glimtar det till ibland, men det är bara solkatterna från förr. Du låter dem skimra, du låter dig förföras. Du förlorar dig själv om och om igen, men du tar dig över alla hinder och varje år blir ditt bästa hittills. Du ägnar inte meningen med livet en enda tanke till, fram tills den dag du blir tvungen, och sedan lämnar den dig aldrig. Du är övertygad om att sökandet efter ett svar har gjort dig galen, fast du kommer att förstå att det är något annat inom dig som har vuxit.

Flera år senare lämnar du äntligen barndomsstaden, efter att ha irrat runt och hamnat i samma  återvändsgränd varje gång. Likt A. R. har du rest jorden runt, fast bara i böckerna. Du följer en gammal dröm, mycket äldre än den som du lämnade i fingerspetsarna. Och du överlever första halvåret, trots saknad efter något du aldrig hade. Du överlever vintern och erövrar nya marker. Du letar ständigt efter nya äventyr, men kommer aldrig i närheten av Hogwarts. När du återupptar Sartres Äcklet kan du inte avgöra om det du känner är ekon från de glömda, eller om det faktiskt är du som känner igen dig i fragmentariska delar av A. R.s anteckningar som hade kunnat vara skrivna av dig själv i en annan tidsålder. Det orsakar lyckligtvis ingen jordbävning, för du skakar av dig det. Du är äldre nu, jag säger det för att jag vet och du borde vid det här laget veta att A. R. har ett ankare runt sin hals. Själv känner du dig tommare än på mycket lång tid och av ren förtvivlan önskar du dig dina drömmar tillbaka, fastän du innerst inne vet att de inte var verkliga, därför att minnet är förrädiskt. När du återser tonårshjärtat finns det ett filter över linsen som du inte kan ta av.

När luften blir kvav och allt man kan göra är att vänta på ovädret, förbereder du dig inte för att åka berg- och dalbana längre. Du vet att allt ordnar sig. Du överlever trots ditt trasiga hjärta och försvunna orienteringspunkter. Du saknar något som du tror att du en gång hade: känslan av att stå mitt i ett hav och känna hjärtat slå samma takt som trummorna, solen i ögonen, hennes kärlek, hans leende. Du är inte säker. Livet är flyktigt, precis som du. Och det är för att det är de små sakerna som betyder något som gör att du varje dag vaknar med en längtan i bröstet.

För det handlar inte om att vilja vakna ur en dröm i en dröm i en dröm eller om att krossa alla barriärer.

Sartre skrev: "På hundra döda historier finns det i alla fall en eller två som lever och förblir levande". Jag hoppas att din blir en av de sistnämnda. Skriv snart. Jag saknar dig mer än du anar.

Innerligen,
Ditt hjärta (sex år senare)
Februari, 2012

onsdag 15 februari 2012

söndag 12 februari 2012

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 5-11)

FEBRUARI 4 2012, melodifestival deltävling I
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS






Stjärtmes: Okej. Kapitel elva?! Jag ba: "What?"
Blåmesen: Eller hur! Väldigt konstigt, väldigt lösryckt, väldigt... hittar inte ordet... promiskuöst? Kanske.

Stjärtmes: Jag bara väntar på att alla historier ska mynna ut i någon explosion / bli bra.
Blåmesen: Det verkar ju som att det ska kopplas ihop nu i alla fall.

Blåmesen: Jag har också haft vissa svårigheter med språket den här etappen, ironiskt nog eftersom jag inte tyckte att det var något problem sist. Tonen känns nästan onödigt saklig och snudd på sagoberättande.

Blåmesen: Du, hur går det med vårt bokprat egentligen?

Stjärtmes: Jag tyckte det var himla tråkigt att läsa om Tengos skrivarbete
Blåmesen: Ja, visst var det?  Det lät så himla platt och trist

Blåmesen: Jag skriver inget själv så det är svårt att uttala sig om hur en skrivprocess borde se ut, men så... oinspirerat, krasst. Det låter som när man skriver uppsatser eller något: räkna ord, byta ut ord, putsa upp lite, räkna ord igen...
Stjärtmes: Ja, så är det väl lite. Det var kanske nödvändigt att ha med den delen också, att få veta hur han jobbar och att han jobbar. Men fy vad tråkigt det var.

Blåmesen: Men Aomame är inte mycket bättre, eller?
Stjärtmes: Nej. Åh, jag tycker att hon skildras så osympatiskt.
Blåmesen: Ja, hon verkar inte vara någon trevlig prick, direkt.
Stjärtmes: Det är nästan som att han vill att man ska tycka dåligt om henne.
Blåmesen: Fast samtidigt: girl power! Och hjälper den besynnerliga tanten att döda misshandlande män. Är inte det lite av en vädjan att man ska tycka om henne?

Blåmesen: Ganska intressant när hon träffar Ayumi i baren och tänker att de står på varsin sida om lagen. Det verkar inte som att hon lyckas rättfärdiga sitt handlande för sig själv.
Stjärtmes: Hela det kapitlet var bara ... "va?"
Blåmesen: Lite som varför den här låten är med i melodifestivalen.

Stjärtmes: Men hallå, om hennes tänkande. Det var ju lite skumt snabbtänkt, var det inte? När hon gick från "det kan vara mig det är fel på" till "världen håller på att förändras"?
Blåmesen: Jag instämmer. Ungefär: "oj, jag minns inte två nyheter som var aktuella för två år sedan. Något måste vara jättefel. Oj oj oj."


Blåmesen: Kul att få veta att Q=9 på japanska dock, och få kopplingen till 1984

Blåmesen: Nä, på det hela taget måste jag säga att jag känner mig betydligt mindre entusiastisk inför läsandet än jag gjorde för 8 kapitel sen
Stjärtmes: Fast nu kände Tengo också en sådan förvridning i kroppen, som Aomame hade gjort i taxin. Innan Aomames konstiga kapitel. Nu hoppas jag att det börjar hända något.

Stjärtmes: Det har varit lite för mycket återblickar tycker jag, fast de har förklarat en del.
Blåmesen: Fast särskilt när det gäller Tengo tycker jag ofta att det bara kommer fraser i stil med "Han mindes ett särskilt ögonblick som han inte brukade berätta för någon om", och sen får man inte veta mer än så. Väldigt irriterande
Stjärtmes: Haha ja, iofs

Blåmesen: Du tror inte att det var Tengos pappa som knivhögg någon? Knivhuggaren hade inte jobbat så länge, eller hur var det? Annars känns det ju som att det hade passat ganska bra in i villervallen

Stjärtmes: Språket är väldigt övertydligt. "Handleder svullna som skinkor" till exempel.
Blåmesen: Ja, det reagerade jag också på.

Stjärtmes: Ibland känns det som att det är en nioåring som har skrivit det, eller något, när han ska berätta vad som händer in i minsta detalj. "Först hände det. Sedan hände det. Där stod en vas."
Blåmesen: Den tanken har jag också tänkt, om inte formulerat i ord. Det är lite trist.

Stjärtmes: Är vi klara med 1Q?
Blåmesen: Jag antar det. frågan är om vi ska spekulera något i framtiden
Stjärtmes: Nä.. den känns ganska diffus just nu. Det var lättare förra gången.
Blåmesen: Jo. Men det känns ju som att Tengo och Aomame kommer att komma i kontakt ganska snart eller?


Blåmesen: Jag har andra boken hemma också sen, *vifta med ögonbrynen-smileyn*


1-4
 
« fler diskuterade kapitel » 12-17, 18-24

tisdag 7 februari 2012

The fault in our stars

Det här är inte mer en historia om en cancersjuk tonåring, där sensmoralen är "carpe diem" och "lev idag, imorgon kan det vara försent" etc., än den sorgligaste kärlekshistorien som jag har varit med om sedan Tristan och Isolde, skriven av Joseph Bédier. Det räcker med att jag börjar tänka på den för att jag ska drabbas av en sekunds andnöd. Det är inte första gången John Green spränger barriärerna till mina tårkanaler och kommer säkert inte att bli den sista. Det går att tro att man är förberedd på det värsta tänkbara, och så händer det här och slår ut hela systemet. Hur återhämtar man sig från det här? När kommer man att känna sig mindre tom? Vänligen svara till "My thoughts are stars I can't fathom into constellations"

Det började väl redan vid dedikationen, To Esther Earl. Jag kände aldrig Esther personligen, utan började känna till henne först efteråt. Esther hade cancer och efter vad jag har hört och läst om henne så var hon en person som man ville ha nära i sitt liv. Esther dog 2010.

tfios

Hazel Grace Lancester är en sextonåring med humor och självinsikt, med snälla gråtmilda föräldrar och lungor som suger på att vara lungor. Det sistnämnda är en bieffekt av cancer, något som har gjort henne passiv gentemot det mesta i livet. Under en stödgrupp för ungdomar med cancer träffar hon Augustus Waters, den snyggaste killen i världen, och med ens blir livet lite ljusare, lite roligare och lite lite mer pirrigt. Hazel och Augustus förs samman av filmen V for Vendetta och ännu mer av Hazels absoluta favoritroman, An imperial affliction, som handlar om en annan flicka med cancer, men som dör. Hazels och Augustus historia är så otroligt vacker att det inte kan vara sant. Och ändå: VAD ÄR DET HÄR VARFÖR GRÅTER JAG JAG VET INTE jagvetinte jag vill bara
att det
aldrig
ska ta

slut

Okej? Okej.

Jag kan inte nog hylla John Green för hans språk. Det finns inga ord för hur bra det är. Han skriver nära och lyckas få in humor i det sorgliga, utan att det blir upprörande. Till skillnad från hans tidigare böcker, varav jag endast har läst Paper Towns, Looking for Alaska och Will Grayson, Will Grayson, känns The fault in our stars mycket mer genomtänkt och framförallt mogen, mestadels på grund av ämnesvalet men också detaljerna (metaforiken, metaforiken! alla genomgående teman som spindeltråd - svagt synliga, men tydliga när man väl har upptäckt dem). Tonårskärleken, åh den eviga tonårskärleken. Alla referenser till annat, andra tider och världar. Svensk hiphop och America's next top model. Det kan omöjligt bli fel. John Green är genial. Det hade kunnat bli som vilken ungdomsroman som helst, men han lyckas alltid ta fram någonting nytt, fylla det med mening och känslor som gör att man lägger orden på ett säkert ställe långt in i hjärtat.


Efter tidigare nämnda Looking for Alaska trodde jag inte att John Green skulle kunna förstöra mig så mycket som han redan gjort. Jag repar mig varje gång, även om det tar längre tid för varje roman, men den här gången känns det som att jag aldrig



(I slutändan handlar allt om att ta hand om det viktigaste av allt.)



---
Mer: (spoilervarning markerad med *)

Rosianna och Melissa discuss The fault in our stars*

"For Hazel and Augustus"*
"Our infinity"*

Titeln är inspirerad av ett citat från Shakespeares Julius Caesar:
"The fault, dear Brutus, is not in our stars.
But in ourselves, that we are underlings."

John Green talks The fault in our stars on The Interview Show
Booklist interview with John Green

"...Well, I’m here to tell you that even the biggest lives are temporary, including the life of Odysseus, including the life of Romeo and Juliet, because, you know, we’re temporary. And if that’s the only way that we orient our lives, if that’s the only thing that we value, we’re doing ourselves, I think, a great disservice. So, I wanted to write The Fault in Our Stars because I wanted to write a story that was about the kind of small heroism that almost all of us are going to have to choose; very few of us will have the opportunity to jump on a grenade and save many, many people. The vast majority of us will have to find tiny ways to take care of ourselves and each other in the best ways that we can figure out how to do. And that’s really what The Fault in Our Stars is about, ultimately. It’s about these two kids and their parents trying to figure out how to take good care of each other and trying to figure out how to leave the best possible world for those who will come after, and also live a life that honors those who have come before."   John Green, on The Fault in Our Stars at the Tour de Nerdfighting Event in Austin, Texas (21 January 2012)

This star won't go out (A tribute to Esther Earl)

+ FILM