Web Analytics Bookbirds: 2017

torsdag 22 juni 2017

Cell



Under de två år de har känt varandra är april månad den vackraste. Hans leende. Hon fylld av kärlek. Deras ihopslingrade kroppar i sängen.

Smärtan i Amalie Smiths diktsamling Cell är oundviklig. Den förtäljer historien om en relation i upplösning. Det är ett jag som har samlat sina tankar kring ett vi som växt ihop, det är svårt att veta var jaget och duet tar vid, men när cellerna i den andres kropp delar sig för ofta, bildar tumörer - vad händer med den gemensamma kroppen?
[...] Eller jag frågar: // Var var jag när de skar i dig // Varför kände jag det inte // Eller jag frågar: // Blir man snabbare frisk om man blir behandlad som om när man är det // Kan man älska någon när man måste [...] 
Det blir uppenbart för jaget att de är två olika organismer och att hon är den friska av dem. Det luktar sjukhus i sängen när han har varit där, hans andedräkt luktar kemikalier och de härrör källan till den senaste scanningen. Det är förståeligt att funderingar kring vad meningen med livet är, om all denna evolution varit värd något om allt ändå ska upplösas, uppstår i ett skede som detta. Varför du men inte jag?
[...] Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den. [...]
Cell har också vetenskapliga inslag, vilket jag är svag för. Smith berättar bland annat att mineraler har kristallstrukturer, "en fast upprepning av ett mönster i alla dimensioner", och att sådana strukturer även finns i levande organismer, i skelett och tänder t ex.. Vi kan säga att vi är intellektuella, men vi är också naturens avkomma. Vi byter celler i tid och otid, blir till slut en annan utan att vi märker det.

Jag läser Cell en andra gång för att hitta ord att beskriva denna lilla samling av tankar och minnen som är bland det tyngsta jag läst denna ljusnande årstid. Det som slog mig denna gång är sorgsenheten som den genomsyras av. I inledningen skriver Smith om hur samlingen börjat avstöta nytt material som hon vill tillföra den, om hur den blir mindre, och kanske beror det på att den håller på att få en fast form eller tvärtom lösas upp. Jag upplever att Cell är ett avsked som jaget tar till ett liv som hon har levt, men inte gör det längre. Och det är smärtsamt vackert.

tisdag 20 juni 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s. 7-186

Regel nummer ett i en bokcirkel torde vara att samtliga deltagare ska ha läst det överenskomna sidantalet till diskussionstillfället. Men ibland uppstår missförstånd, som den här gången då undertecknad tagit fel och läst för få sidor. Det gick an ändå, det blev en diskussion. En reviderad version av denna följer här nedan. Innehåller spoilers, i vanlig ordning.



blåmesen: Ska vi ta lite Maj? Förlåt att jag drog ut så på det, hoppas du fortfarande minns nåt?
Stjärtmes: Jag minns lite, men vill du återberätta kanske?
blåmesen: Ja, det började ju mer eller mindre där vi slutade. Tomas kom hem från stan till slut, hade såklart druckit men var inte redlös... Sedan åkte de hem och vardagen tog vid. Tomas jobbade jättemycket, pådriven av Karl-Magnus Agrell, som sedan påstod att firman var kass och köpte den, så nu är Tomas utan jobb. Och Maj har fått en ny kompis som heter Gurli och är ingenjörsfru
Stjärtmes: Ja just det, Agrell skulle flytta verksamheten till Örebro och erbjöd Tomas ett annat jobb, som skulle innebära många nätter borta och det skulle locka honom till alkoholen, så han tackade nej
blåmesen: Plus ganska dålig lön, väldigt provisionsbaserad

blåmesen: Vi har även hunnit fira Tomas 50-årsdag med släkten, Anitas konfirmation och Majs... var det 35-årsdag? Och sen har ju Tomas varit otrogen också. I samband med att han och bröderna åkte till Sundsvall och tittade på någon lokal som bröderna tyckte Tomas borde köpa
Stjärtmes: Va! Det har jag helt förträngt. Någon han kände?

blåmesen: Maj skulle upp och hälsa på sin syster, och hade sällskap med Tomas, Georg och... Torsten? Eller vad brorsan han inte gillar heter. Och så bad Torsten Tomas bjuda in den snygga tjejen i kupén bredvid, och så gjorde han det, och Maj blev arg och viskade "du behöver inte bry dig om att komma hem" till Tomas när de gick av tåget (Maj fortsatte åka). Och sen på kvällen så fick han med sig nån tjej hem till hotellrummet som han låg med
Stjärtmes: Whaat?
blåmesen: Hur kan du inte minnas det här? Det var väl s1-s186 vi skulle läsa?
Stjärtmes: Jag har bara läst till 157! Måste ha tagit fel på sidnumret, tyckte nog att det var lite få sidor
blåmesen: Det förklarar saken. Sorry för spoilers!!!
Stjärtmes: No worries. Men sorry för att jag inte läst alla sidor!
blåmesen: Ingen fara. Men då har du inte läst om Majs fyrtioårsfirande än så vi får diskutera det nästa gång

blåmesen: Tycker det känns som att Maj har gett upp på Tomas. Både drickandet och typ... att de ska kunna kommunicera. Samtidigt verkar hon aldrig på allvar överväga att gå ifrån honom. För att hon inte kan försörja sig själv?
Stjärtmes: Har hon kanske helt fastnat i sitt eget hjulspår? Det är inte som att hon får panik när barnen blir så stora att hon måste baka pepparkakorna själv
blåmesen: Nej, fast lite besviken blev hon allt?
Stjärtmes: Snarare uppgiven, tycker jag, som med hennes relation till Tomas
blåmesen: Mm. Undrar om hon hade gått ifrån honom om de hade levt trettio år senare

Stjärtmes: Det var en sida som berörde mig, sida 28,  som slutar med ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”
blåmesen: Mm... den lilla betraktelsen av hemmafrun. En sorts utzoom, från det lilla (vad ska Maj laga för mat) till det stora (vad fyller Maj för funktion i samhället)
Stjärtmes: Ett slags argument till varför Majs berättelse också måste finnas, trots att den egentligen bara handlar om vad hon ska laga till mat
blåmesen: Älskar någon Maj..? Barnen kanske, även om hon och Anita alltid skär sig lite

Stjärtmes: Nu har jag inte läst trettio sidor, men Tomas? Varför är han kvar?
blåmesen: I äktenskapet menar du?
Stjärtmes: Ja
blåmesen: För att han inte heller klarar sig själv? För att han vet vad han har, men inte vad han möjligen skulle kunna få? För barnen?
Stjärtmes: Mm
blåmesen: För anseendet? Kan inte vara killen som skiljt sig två gånger...
Stjärtmes: För att han har dåligt självförtroende?
blåmesen: Ja, men varför inte på grund av bristande självförtroende, att han inte tror att han kan klara att skapa något nytt själv

Stjärtmes: Det känns som att Maj och Titti har glidit ifrån varandra
blåmesen: Ja, verkligen! Titti som brukade vara hennes trygga punkt i deras släkt. Nu verkar hon mest... gammal och tjatig. Vill att Maj ska se efter hennes bror, men Maj orkar inte det

Stjärtmes: Om Maj fyller 40.. då fyller Anita snart 20?  Pluggar hon vidare?
blåmesen: Hon går ju i gymnasiet nu, jag vet inte vad hon har för möjligheter efter det? Åh, vad jobbigt det känns att Maj inte kan berätta för Anita att hon är stolt över henne! Som över det allvar hon tog konfirmationen på, eller att hon är så duktig i skolan
Stjärtmes: Eller hur!
blåmesen: Och Anita har ju alltid varit Tomas barn, men nu när Tomas är periodare och inte ens har något jobb

Stjärtmes: Vad gör Tomas av tiden? Söker han nytt jobb? Hur klarar de sig ekonomiskt?
blåmesen: Jag vet inte... de pratar ju om att han ska investera de pengar han fått ut, kanske bli fastighetsägare... men det har inte löst sig än. De har väl pengar för stunden, men oklart hur länge de kommer att räcka. Känns ju också som att Tomas släkt kommer att bli tvungna att hjälpa dem ekonomiskt om det skulle komma till kritan?
Stjärtmes: Ah just. Maj gick ju till Titti för att fråga om Georg hade nåt jobb åt honom
blåmesen: Just så. Det kanske inte heller gjorde några underverk för Majs och Tittis redan haltande relation

blåmesen: På tal om halta så har ju Maj brutit foten. Men det verkar inte ha fått några allvarligare konsekvenser...  Bara att hon får någon sorts bestående smärta
Stjärtmes: Anita hjälpte väl motvilligt till ibland
blåmesen: Jo, om man bad henne. Och de hade hemsamarit ett tag, och enades väl lite mot den gemensamma fienden...

blåmesen: Hmm. Jag måste runda av.. Någon sista grej?
Stjärtmes: Du kan väl berätta hur du kände när du läst till s. 186, så jag vet vad jag har att se fram emot!
blåmesen: Jadu... det var väl lite mitt i något tror jag. Men både relationen till Gurli och Majs fyrtioårsfirande var intressanta, och så får man en liten framåtblick där också som är spännande.Kan även tillägga att jag missat att hoppa av bussen på grund av Maj vid två tillfällen under den här läsomgången. Och att jag får en sjukt irriterande egen Maj-gnetröst i huvudet om jag läser för mycket i taget.

tisdag 6 juni 2017

boobkirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s 336-501

En söndag, jag tror att det var den 26 mars, sent på kvällen när vi båda var hjärtligt trötta och ofokuserade diskuterade vi sista delen av Sörja för de sina. Vi planerade att fortsätta läsa direkt, så blev det inte. Istället tog det över två månader för det här inlägget att ens leta sig ut på Internet. Som vanligt är det pepprat av SPOILERS.

Stjärtmes: Den här gången hände det massor med grejer! Jag tänkte ”har jag missat nåt igen?” och sen fattade jag att vi hade hoppat i tiden, Maj blev 30 år!!!
blåmesen: Jag hade tagit ett uppehåll från boken innan jag började med den här omgången, och min spontana känsla när jag kom tillbaka var "åh nej inte den här jobbiga tonen igen". Sedan avslutades läsningen med ett mer uppriktigt ÅH NEEEEEEEJ och några väl valda kraftuttryck.
Stjärtmes: Haha ja! Din fasa gick i uppfyllelse.
blåmesen: Jag undrar om han faktiskt dör? Eller om hon lämnar honom? Eller vad som händer nu? Snacka om cliffhanger. Vad skulle han till sin gamla psykolog att göra? Är det för att Maj inte säger till honom att han är duktig och han behövde en klapp på axeln, och så fick han inte det...
Stjärtmes: För att prata ut om sitt återfall. Vad deppig jag kände mig, när jag läste att psykologen inte kände igen honom. Psykologen kanske var som en fadersgestalt för Tomas?
blåmesen: Tänker att det är helt normalt att man som läkare inte kan komma ihåg alla sina patienter, särskilt inte dem man inte träffat på tio år.
Stjärtmes: Ja, men han verkade gammal och skröplig överlag. Som att han egentligen borde ha gått i pension för länge sen

Stjärtmes: I alla fall var det i samband med hans brors död och pressen på att han skulle ta över firman.
blåmesen: Återfallet, ja. Som han passade på att få när han var ensam hemma med barnen dessutom
blåmesen: Hjärtskärande när de skulle på bjudning lite senare och Anita förföljde Tomas för att kolla så att han inte drack. Vet hon om allt?
Stjärtmes: Jag tror inte att hon gör det. Hon är ju rädd för att de hon känner ska dö, så hon kanske är rädd för att Tomas är sjuk

blåmesen: Tycker att Maj blivit ännu kallare gentemot sina barn nu när de blir äldre
Stjärtmes: Maj är inte så... självsäker.
blåmesen: Det har hon ju aldrig varit.
Stjärtmes: Jag tänkte att visst måste hon veta att hon är mer värd än att alltid vara den som har bjudningar och servera andra och hålla hemmet rent? Och sen tänkte jag att hon förmodligen inte visste det. T borde säga det tydligare.
blåmesen: På något sätt är det väl ändå det som är hennes... funktion? Men det har väl blivit kämpigare för henne igen sedan Siv slutade. Inget sällskap, mer jobb att fixa själv hemma.

Stjärtmes: Fast hon kan ju vara bra på annat. Tänk att det var så här att leva förr i tiden. Ingen fritid och ingen ro.
blåmesen: Vissa av hennes väninnor genom åren har väl tagit sig fritid? Som bokcirkeln, eller husmorsgymnastiken
Stjärtmes: Ja, men varför inte Maj?
blåmesen: Pliktkänslor? Eller så har hon inte snubblat över något hon faktiskt gillar tillräckligt mycket för att kunna motivera att vara borta från hemmet
Stjärtmes: Om jag inte hade några vänner att träffa eller M som jämt vill se solskenet skulle jag nog stanna hemma hela dagarna i och för sig...
blåmesenn: Tomas promenerar ju, och är ute med båten och allt möjligt och det har ju Maj inte heller tagit upp.

blåmesen: Det har gått fort, det har hänt mycket (Anitas pubertet och glasögon, Tomas återfallx2, Ottos död, firman, Majs brors vigsel, semester i Norge?), men Majs tillvaro är... som vanligt?
Stjärtmes: Intressant! Men, visst funderade Maj över hur hon skulle försörja sig och barnen, om hon skulle lämna Tomas?
blåmesen: Fast aldrig i några konkreta ordalag va? Lite mer funderingar över pengar i allmänhet nu i slutet, att det är besvärligt att alltid behöva be om pengar från mannen. (SÅ. GLAD. att inte behöva göra det)
Stjärtmes: Ja, att inte ha någon egen kassa. Spara för att kunna ge en present till mannen när han fyller år ..
blåmesen: Mm, men även om det hänt mycket så tycker jag mest den här delen har känts som en transportsträcka fram till det okända som kommer nu efter. Mellan småbarnsåren och Återfallet med stort Å.
Stjärtmes: Ja man vill ju veta hur det går sen och sen och sen.

blåmesen: Jag undrar hur allt kommer att sluta.
Stjärtmes: Jag befarar att trean kommer att sluta med en sista cliffhanger.
blåmesen: Tror du? Jag tror att det kommer sluta där vi har fått vara några gånger, med Maj som har vinbox i garderoben och bakar småkakor till hemtjänsten. Tomas död sedan länge, naturligt eller onaturligt.
Stjärtmes: Mm kanske. Hur kan det vara så här spännande, när det egentligen är ett ”vanligt ” liv som skildras?
blåmesen: Bra författare antar jag, som lyckas göra en hemmafru i Övik under efterkrigstiden till något spännande


blåmesen: Vad konstigt det var med det där skoaffärsbesöket förresten. Både Maj och Tomas bara: det här var ju kanske inte så kul, men hon/han verkar ju tycka det, så...
Stjärtmes: Ja! Haha. Det är spännande att också få ta del av en del av Tomas tankar, men enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar.
blåmesen: Ja verkligen. Man önskar att de testade det där med kommunikation ibland.

Stjärtmes: Hur tycker du att Anita har utvecklats? Gått från barn till pubertal
blåmesen: Hon var väl väldigt tidig med pubertet och så. Men det är svårt att säga när man bara får se henne via Maj, eftersom Maj liksom inte verkar gilla henne så mycket (aldrig har gjort)
Stjärtmes: Tycker Maj att hon är tjock? Men Maj är väl också ganska lång? Var väl lång för sin ålder, har jag för mig?
blåmesen: Hon är lång, så det är kanske inte så konstigt om Anita blir det. Brukar det i och för sig inte vara så att man blir längre om man börjar växa sent än tidigt?
Stjärtmes: Vet inte.

blåmesen: Jag behöver börja runda av, sjukt trött.
Stjärtmes: Ja, samma här.
blåmesen: men ska vi börja läsa trean direkt?
Stjärtmes: Jag tycker det : )

söndag 4 juni 2017

Berättelse om ett äktenskap

Häromdagen fick jag ro att gå och strosa i en bokhandel för första gången på ett tag (min tanke är att det är biblioteket som gäller tills jag läst ut allt oläst hemma (inklusive en doktorsavhandling om ryska krig), men det hade stängt) och såg då att Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap låg på pockettoppen. Då kom jag på att jag faktiskt borde skriva några rader om den.

Efter flera veckor av köande på biblioteket fick jag tillgång till ett exemplar lagom till påskhelgen. Min läsupplevelse är därmed inte längre knivskarp - om den någonsin var det. Efter de inledande kapitlen där jag kände att "detta är något speciellt, förstår varför folk snackar om boken!" fattade jag nämligen raskt avsmak för berättelsen. Jag trodde att den skulle handla om kärlek, att den skulle handla om att huvudpersonen faktiskt ville skriva, bearbeta, reda ut vad som hänt.

Jag upplevde att den istället var såhär: huvudpersonen ältar och vältrar sig i allt som gick fel och i sin sorg, på ett lätt osmakligt sätt. Misery-lit fast... otrevligt.

Meeeen Geir Gulliksen (som ju förresten lät så sympatisk när han gästade Lundströms bokradio)... jag misstänker att det inte är du, utan jag. Jag var, samt eventuellt är, helt enkelt verkligen inte sugen på att läsa om sprickande äktenskap, otrohet, missförstånd. Kanske håller jag på att bli trångsynt, eller också har jag bara haft mycket att göra och varit trött.




fredag 19 maj 2017

Monstret och människorna


Monstret och människorna av Mats Strandberg och illustrerad av Sofia Falkenhem är den avslutande delen i trilogin om Frank och hans monsterfamilj. I första delen, Monstret i natten, får vi veta hur Frank blev biten av grannen Alices hund och blev en hamnskiftare. I samma veva introduceras Frank till en hemlig värld av monster som måste leva gömda, långt från människoögon, i en hemlig del av biblioteket. Han får en till familj, nya vänner, som känner till hans andra sida. I andra delen, Monstret och cirkusen, har en cirkus anlänt till staden. Människor går dit för att se monster uppträda mot sin vilja. Huvudattraktionen är en kentaur som av clownen Kryger tvingas att göra livsfarliga trick. Frank känner sig nödgad att rädda kentauren, trots att det finns en risk att han själv blir tillfångatagen. I tredje delen är det ännu farligare att vara ett monster och nu är det till och med farligt att säga att man tror att monster är ofarliga. Hatet mot monster är värre än någonsin och nu hotas även bibliotekets skrifter om monster. När ett bibliotek hotas, då vet vi att katastrofen är nära.

Varför utsätts monsterna för dessa hot och hat? Den främsta anledningen till detta hat beror på att människorna är rädda. De flesta vet inte vilka dessa monster är, men ändå är det de som pekas ut som hotet. Det är inte svårt för barn att förstå, att grunden till denna rädsla också är applicerbar på människor i verkligheten. Människorna förstår inte att det är de som är farliga i sitt agerande. De goda i berättelsen är de som måste kämpa i underläge, de missförstådda monsterna som visar att så länge man håller ihop och visar kämparanda, kan man lyckas. Förutom clownen Kryger som är en karikatyr av ondskan, visar historien om Frank att människors elakhet oftast bottnar i något annat.  Strandberg och Falkenhem har på det här sättet gjort en perfekt bok att använda i arbetet mot utanförskap. Falkenhems illustrationer förstärker känslan som förmedlas i texten och jag tror att det därför är en ypperlig bok att ha som högläsning, just för de ingångar för diskussion som man bjuds in i. Även jag som är mer än det kvadrupla av en liten sexåring har känt mig engagerad i Franks historia som avrundas i den tredje delen på klassiskt manér, lyckligt.

måndag 1 maj 2017

Stjärtmes aprilfavoriter

Månadens illustration kommer i en något kladdig form, för att tidens framfart tycks accelerera allt sedan de första vårkänslorna, i mars, tinat upp. Att det under april bjöds på olidligt vinterväder spelar ingen roll för just nu skiner solen och allt är förlåtet. Nu måste jag skynda mig att fånga solljuset innan vintern kommer och tänker därför förlåta mig själv för att jag inte hinner lära mig måla med akvarell idag heller.




Här är några saker jag tyckt extra mycket om under april månad:

1. Anden, döden och tulpanen av Wolf Erlbuch
Årets ALMA-pristagare är kanske mest känd i Sverige för boken om en mullvad som får en bajskorv på huvudet och ska ta reda på vem det var som gjorde det mot honom, men hans Anden, döden och tulpanen är en annan bilderbok som jag tycker att fler ska läsa. Det är en lågmäld och melankolisk, men finstämd bok om en and som får besök av Döden, precis som i Bergmans Det sjunde inseglet.

2. Däggdjur av Säkert!
Annika Norlins nya skiva släpptes redan i februari och har gått varm i hushållet ända sedan dess. Att jag gick och såg Säkert! på Söderhamns teater gjorde att lyssnandet intensifierades både före och efter. En av skivans bästa låtar enligt mig: Grottorna

En annan musikrelaterad favorit är Amanda Wernes version av låten Vår bästa tid är nu med Petter Winnberg och Petter Granberg som jag lyssnat (och lyssnar) på varje gång jag ska lyssna via Spotify.

3. Borgman av Alex van Warmerdam
Att jag målar en död kropp på botten av en sjö för att gestalta denna märkliga film, gör den verkligen inte rättvisa. I korthet, handlar filmen om en familj som manipuleras av en underlig man som verkar ha en agenda av något slag. Filmen Borgman jämförs med Dogtooth (2009) och Funny games (1997) som båda leker med tanken på ondska och hur långt en människa kan gå. Det är en psykologiskt utmanande film, men till skillnad från t ex Funny games tycker jag att Borgman väckte fler och fler frågor ju mer man såg. Vill ändå säga att det är en stilmässigt snygg film som lyckas vara obehaglig och rolig på samma gång.

PS. gick på impuls och såg filmen Your name på bio igår, sista april. Den handlar om två ungdomar, från olika delar av Japan, som vaknar upp i varandras kroppar, men båda tror att de drömmer och när de "vaknar" så har de glömt allt. Det är en poetisk film som jag blev glad i magen av. 10/10.

Tidigare favoriter:

onsdag 26 april 2017

Sjukt billigt - vem betalar priset för ditt extrapris?

Det finns sanningar här i världen som jag blundar för i min vardag för att det är bekvämast så. Ett exempel på en sådan sanning är att det finns en omänsklig anledning till varför produkter som görs i utvecklingsländer är billiga och det är inte för att maskiner har tagit över människans arbete. Vi har läst om dåliga arbetsförhållanden tidigare, om människor som lever som slavar för att företag ska kunna pressa priserna. Tidigare har det kanske främst fokuserats på barnarbete och mindre om exempelvis säkerheten, men min uppfattning är att det rapporteras mindre om det i medierna nu.


Sjukt billigt av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong kom ut 2007. Året innan sändes reportageserien som var förgrunden till boken i P1-programmet Kaliber och väckte stor uppmärksamhet. I den undersökte journalisterna arbetsförhållanden i Kinas smyckes industri, en industri i modebranschen som konsumenter inte har lika höga krav på, som till exempel klädbranschen, visar det sig. 2006 åkte Huitfeldt, Johnson och Wong runt i Kina bakom det påhittade importföretaget WJH för att genom agenter och leverantörer försöka komma in till de allra hemligaste platserna, där tillverkningen av smycken sker.

Silikos, eller stendammslunga som sjukdomen också kallas, är obotlig. Den är idag utdöd i Sverige, men finns i stor utsträckning i Kina,  och på grund av svår byråkrati har arbetarna som insjuknar i silikos, mycket svårt att få ut en ersättning och erkännande för att de fått sjukdomen från sitt arbete. De flesta fabriker som jobbar med smyckestillverkning saknar bra ventilering och eftersom många arbetstagare måste bekosta sin skyddsutrustning själv, på en lön som redan är på tok för låg trots att de ofta arbetar övertid och nästan aldrig tar ledigt, är det sällan de bär mask för att undvika att det finfördelade dammet går in i deras lungor.

I Sjukt billigt får vi träffa några av de som har insjuknat i silikos. I den rika delen av västvärlden finns det en uppfattning om den fria viljan, att människan alltid har ett val. Men i Kina är det annorlunda. Fattigdomen tvingar bönder att lämna landsbygden, söka sig mot fabriksstäderna och ta omöjliga arbeten för att få ihop pengar att skicka till sin familj. Väldigt få väljer att slåss för sin rätt, trots att de står i stor skuld till vänner och släkt och trots att de blir sämre för varje dag, mot arbetsgivarna som har ett övertag. Fabriken kan flytta, byta namn och arbetsgivaren kan kräva att du lämnar tillbaka din bricka och alla papper som visar att du har jobbat där. Och klagar du på ditt jobb, är chansen hög att du får sparken, för det står alltid någon på tur som kan ta din plats. Du är bara produktion.

En annan del av stenindustrin som det talas ännu mindre om, är den som finns inom byggindustrin. Natursten som huggs fram, prepareras och sågas till, är billigare att ta fram i ett land som till exempel Kina. Ibland tar man fram stenen i Sverige, skeppar den till Kina för att de ska preparera den och sedan skeppar de tillbaka den till Sverige. Även i den här branschen är arbetsförhållandena dåliga, men till skillnad från smyckesindustrin, där hemligheterna är många, är det i byggindustrin mer ett öppet klimat. De flesta företagare som författarna har intervjuat är medvetna om de dåliga arbetsförhållandena, men de skjuter ifrån sig ansvaret för arbetarna till det andra landet. Det är en chef som använder ursäkten "Köper inte vi, gör någon annan det".

Den röda tråden i denna sorgliga värld är att det är vi som konsumenter som styr. Vill vi ha låga priser på våra smycken, måste leverantörerna pressa ner priserna och det leder till att produktionen måste dra ner på någonting och i det här fallet är det andra människors liv. Men det finns organisationer som jobbar för att situationen ska bli bättre för människorna i Kina. Som jobbar på att det ska bli lagligt att organisera sig fackligt, till exempel. Det är inte bara dagens konsumenter som ligger bakom orsaken till denna ekonomiska situation som Kina har försatt sig i. Författarna ger läsaren en kort överblick på Kinas politik, både den nuvarande och historiska.

Nu har det gått tio år sedan boken Sjukt billigt kom ut och en kan undra hur branschen ser ut idag. Om det har blivit några förbättringar eller om tendenserna, som författarna kände av redan 2007, att allt fler fabriker flyttade till länder där arbetskraften var ännu billigare än i Kina och där arbetsvillkoren är än sämre, har fortsatt. Det här var inte den roligaste läsningen men viktig! Vi måste bli medvetna om vad vi som konsumenter kan och ska kräva, information om ursprung och tillverkning m.m. Ju mer vi exponeras för sådana här sanningar, desto färre kan vi blunda för och låta det fortgå.

tisdag 25 april 2017

Vårsläppslängt 2017, del 3 av 5: Mars

Martina Moliis-Mellbergs debut består av tre prosalyriska sviter som påminner om kortfilmer: Ad undas, Alfa Cassiopeia och Atlas. Tillsammans formar sviterna en litterär undersökning av ett våldsamt varande, en upplevelse av att vara på fel sida om sig själv och att vilja ta sig till sin rätta sida.
Jacques Cousteau gör allt för att förvandla sig till en haj, men det gör för ont när tänderna ska filas. Någon älskar en brutal hämnerska i en flickas kropp. Atlas rämnar eller faller han på plats?
Förstånd och yttre logik saknas i dessa tre berättelser, som återanvänder mytologiskt material och driver på med stoff ur en högst personlig sfär. Däremot är den inre logiken stark och bärande: A är en beskrivning av positioner i utanförskap utanförskap i kraftig rörelse.

För första gången kommer nu en skönlitterär skildring av livsvillkoren i Nordkorea, av en dissident som fortfarande uppges bo kvar i landet. Pseudonymen Bandi (»eldfluga« på koreanska) är medlem i nordkoreanska författarförbundet, och riskerar genom utgivningen sitt liv.

De sju berättelserna i samlingen är ett unikt material. Till skillnad från de historier som handlar om flykten från Nordkorea, är detta berättelser om de människor som är kvar. Deras vardagsliv, familjerelationer, arbeten och umbäranden. Hela tiden finns en skräck för att de man älskar ska föras iväg eller försvinna.

Carson McCullers korta mästerverk Balladen om det sorgsna kaféet utspelas i den amerikanska Södern där kedjefångarnas sång kan liknas vid en grekisk kör. Men det är också en innerlig sång om kärlek och ensamhet och om när kärlek blir till våld, hat och svek. Nu presenteras Balladen om det sorgsna kaféet i nyöversättning tillsammans med sju aldrig tidigare publicerade noveller samt ett nyskrivet förord av Stina Stoor.

Hur ska döttrar kunna skydda sig från sina mödrars sorg? Går det att älska sitt barn utan att samtidigt överge det? Varför så mycket blod när ultraljudet visar hjärtslag? I Malin Nords roman Barmark flockas korparna där förluster och rädslor härjar. Anja och dottern Hanne måste lämna barndomshemmet på myrmarken vid älven. För att förstå sina oroskänslor och den stumma relationen till sin egen mamma börjar Anja läsa sin norska mormors efterlämnade dagböcker: om hennes dramatiska flykt över fjället i december 1942 och om de omöjliga beslut hon tvingades fatta för att rädda livet på sitt ofödda barn.

Irene Hussvig är bibliotekarie och sedan trettionio år gift med kabeldragaren Horst. Hon har alltmer tröttnat på hans uppblåshet och ständiga spydigheter om hennes intresse för litteratur och trädgårdsskötsel.
Så av en händelse hittar hon en bortglömd kista med blytyngder i källaren och plötsligt står allting klart: hon ska en gång för alla göra sig av med sin man. 

Välkommen till museet som är öppet varje dag, året om! Den stora, fantastiska djurfaktaboken Animalium har gjort dundersuccé i en rad länder, och nu är det växternas tur! En bok för blomälskare, bokälskare och skönhetsälskare i alla åldrar. Njut av ett utsökt bildmaterial och spännande fakta. Här presenteras fler än 200 växter, alla detaljrikt avbildade och framställda precis som i ett riktigt gammaldags museum. En bok som passar både vuxna och barn och är dessutom en skönhetsupplevelse! Vi vandrar genom salarna, kikar i montrarna och får veta massor om svampar, lavar, örter, gräs, blommor och träd.



Hur delar vi med oss av vår livserfarenhet till våra barn? Hur berättar vi för våra döttrar om de misstag vi gjort? Saker vi skäms över, som vi ångrar. Lika svårt kan det vara att prata om det vi är stolta över. Höjdpunkter i livet, smarta val vi gjort, klokskap vi samlat på oss. Det kan vara besvärligt att hitta det rätta tillfället för sådana samtal.

Den här antologin är tänkt att vara en inspirationskälla som belyser den starka men också svåra relationen mellan kvinnor som spänner över generationerna. Några av Sveriges absolut bästa skribenter har tillsammans skapat en spännande, stark och stolt samling texter, skrivna av mödrar till döttrar. Texter om unika erfarenheter de vill förmedla till sina döttrar, kloka råd, smärtsamma upplevelser, triumfer och nederlag.

Berättaren är författare och följer sin bror Kimo under hans sista tid i livet. Sjukhusbesöken, samtalen och de minnen deras möten väcker, ger en mångtydig bild av två bröder som vuxit upp vid klassamhällets skärningspunkter. Medan Kimo under hela sitt vuxna liv stupat ner i missbruk och kriminalitet, med olika vårdprogram och fängelsevistelser till följd, har författaren frigjort sig med akademiska studier och en lyckosam bostadskarriär.

Scener om broderskap varvas med nedtecknade sessioner på divanen, anteckningar om berättarteknik, skrivandets villkor och de ångestfyllda problem författaren har med att slutföra sin roman. Var går skiljelinjen mellan att skriva en roman och återge verkliga händelser? Vilken rätt har författaren att skildra sin egen brors uppdaterade elände? Hur går det till när ett minne blir litteratur?

Kom kustbevakningen? Det är sjuåriga Lamis sista ord innan hon försvinner i vågorna på Egeiska havet. När solen går upp ligger livlösa kroppar på turiststranden. På en klippa i havet står tolv unga män som lyckats simma i land.

Det är den 5 januari 2016 och svenska politiker pratar om flyktingpaus. EU gör överenskommelser med Turkiet för att hindra människor att fly in i unionen medan den maffiastyrda flyktingsmugglingen omsätter miljardbelopp. President Erdoğan fängslar kritiska journalister i ett land som alltmer liknar en diktatur.

Författarnas personliga resa mot sanningen är en icke-fiktiv thriller om ett massmord med politiska förtecken. Båt 370 är ett skrämmande reportage inifrån Turkiet om vad som hände på havet, om svek och medmänsklighetens gränser.


Syskonen Marie och Jean är båda ogifta och barnlösa. Efter föräldrarnas död bor de ensamma kvar i familjegården på den franska landsbygden. Lantbruket är nedlagt, livet stillastående. Hos grannarna på andra sidan vägen däremot kryllar det av lekande barn, av kvinnor i färgglada kläder. Stillatigande registrerar syskonen från sin utpost varje rörelse hos dessa lantbrukare, de verkligt levande, som arrenderar deras mark. Snart kommer syskonen vara borta utan att lämna några spår efter sig. Instängda i sitt revir är de »de sista indianerna».Med sina träffsäkra formuleringar och humoristiska blick skildrar författaren i sin roman krocken som uppstår i mötet mellan två skilda världar.

I den mörkaste delen av skogen finns en kista av glas. I kistan ligger en sovande älvprins som ingen kan väcka. Hazel och hennes bror Ben är båda förälskade i honom. Båda drömmer om att vara den som lyckas väcka honom. Men vad händer när drömmen blir sann?

I den mörkaste skogen måste du vara försiktig med vad du önskar. En oförsiktig önskan, och allt du håller kärt kan gå förlorat.

Dramatik 1 - Kammarspelen & Dramatik 2 - De politiska av Per-Olov Enquist, Norstedts
Per Olov Enquist har skrivit flera av sina viktigaste verk för scenen och nu samlas hans dramatik i två stora tematiskt uppbyggda volymer, dessutom med flera aldrig tidigare publicerade verk.


Euro - hur en gemensam valuta hotar Europas framtid av Joseph E. Stiglitz, Atlantis bokförlag (förlagslänk ej tillgänglig)
De 19 länder som delar gemensam valuta, Eurozonen, har plågats av ekonomisk stagnation och skuldkriser. Några länder har kämpat med lågkonjunktur i åratal medan andra har befunnit sig i nödläge efter nödläge, särskilt Grekland. I Euro går Joseph E. Stiglitz emot företrädarna för åtstramningspolitiken och presenterar i stället ett antal åtgärder för att rädda kontinenten, och världen, från fortsatt ödeläggelse. Joseph E. Stiglitz är ekonomipristagare till Alfred Nobels minne (2001) och författare till ett antal omtalade böcker utgivna i flera länder.

1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.


Richard är änkling och professor i antikens historia vid ett universitet i forna Östberlin. När han går i pension vet han inte vad han ska ta sig för. Dagarna har förlorat sin struktur och tiden bara går. Och vem ska föra hans kunskaper och ägodelar vidare?

Han söker kontakt med asylsökande flyktingar från Afrika som ockuperar ett torg i Berlin. Deras dagar är fyllda av väntan – och plötsligt inser Richard att han har ganska mycket gemensamt med dem. Han lär känna den tystlåtne Rufu, låssmeden Rashid och Osarobo som vill lära sig spela piano. Han lär sig vilka språk de talar och vad huvudstäderna heter i deras länder. Han kör dem till deras språkkurs och lär sig lika mycket om sig själv som om dem.
Cecilia Hansson har under flera års tid rest mellan Stockholm och Wien, Bukarest och Budapest för att förstå det allt hårdare kulturklimatet. Hon möter några av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. De talar om villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten. I nära och djupgående intervjuer berör Hansson frågor som arvet efter kommunism och fascism, konstens ofrånkomlighet, auktoritära idéers återkomst och hur varken stabilitet eller trygghet kan tas för given i Europa idag. Resultatet är en unik inblick i regionen och återkommer till en central fråga: Vilket ansvar har egentligen en konstnär att stå upp för det hon eller han tror på?

I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.

Tornen har fallit men för Hélène är allt som vanligt. Dag efter dag rör hon sig mellan föräldrarnas lägenhet och Frescati. Pluggar, skriver, hänger med sin pojkvän Rickard, som känns inklippt, aldrig en del av platsen. Hélène har inte tagit sig vidare från barndomens Rinkeby, miljonprogrammet som alla har en färdig bild av. Pausen som uppstår efter svaret. Varifrån kommer du? Universitetet kunde vara en väg ut, men istället börjar rester av hennes tidigare liv dyka upp där. Människor hon stöter ihop med. Saker hon inte är färdig med.

Hélène har i sin bok namnen på människor hon älskat, och en av dem är Mona. När Hélène får veta att Mona har skrivit en bok om sin tid som eldsjälslärare i förorten, »Utanförskapt«, sätts en komplex kedja av motstridiga impulser igång. Begär, avundsjuka, hämndlystnad: någon måste berätta hur det egentligen var. Hélène sätter sin plan i verket, men ingenting blir som hon tänkt sig.


"Sommaren 2004 började jag utforska en person jag inte kände särskilt väl: min pappa. Projektet tog avstamp i bitterhet, i vreden hos en dotter vars förälder hade försvunnit från hennes liv. Jag var på jakt efter en ful fisk, en slug slingrare som hade smitit från så många saker – ansvar, kärlek, skuld, ånger. Jag förberedde ett åtal, samlade bevis inför en rättegång. Men någonstans på vägen omvandlades åklagaren till vittne."

Systern Cosima, som äter päron och smaskar. En syster som läser sin systers dagbok. En syster som klipper av sig håret och anklagar sin syster. En syster som slår en häst som inte är hennes.
Modern, med sin blanka fläta och med bisonjackan hängande i hallen, tändstickor och gamla lappar i de djupa fickorna. I sina händer har hon hållit vapen. En kökskniv, en revolver. I stallet hästen Elektra, en ilsken och mycket allvarlig varelse, vars tagel blänker om hösten och om våren. Och jaget, ett fult och gammalt barn, som önskar att den dag hon föddes var raderad. En obeboelig kropp, ett tjockt hår som växer ur ett huvud.

December 1917. På en isolerad ö i Norra ishavet lever prästen Sakarias med sin piga. Hans makt över kolonin är oinskränkt, och han styr sin församling med järnhand.

Så hittar några av fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros på isen. Han bär med sig nyheter från fastlandet. Omedelbart förändras allting.

Mars 1953. Det sovjetiska imperiet sörjer sin store ledare. Utan S vet ingen vad som ska hända med revolutionen. I Moskva finns Sakarias piga. Hon har levt ett hårt liv i stalinismens skugga, men aldrig kunnat skaka av sig vad som hände på Ön den där vintern. Från kontoret där hon arbetar har hon smugglat hem skrivpapper. Nu kan hennes värld slås i spillror en andra gång. Hon måste få vittna. Och hon måste förstå.

Mer Mattias Hagberg på Bookbirds:


Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de stuvar in barnen i bilen och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt. Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris, som leder Rörelsen. En grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och som istället övar sig i att leva primitivt och sörja den värld som redan gått förlorad. I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg.

Vart tar alla prinsar vägen? Kan det ha något med de tre rara tanterna i det lilla huset i skogen att göra? Kommer förbannelsen som Rosa rosen fick på sin första födelsedag att besannas? Och vad händer med mannen som försöker locka med sig den vassaste systern Brr under bron? Dessa frågor får svar när Lilian Bäckman tar oss med till de feministiska sagornas förlovade land.

Jessie önskar att hon och hennes pappa inte hade behövt flytta till Los Angeles. Hon vantrivs i sin nya skola, där alla känns plastiga och ingen pratar med henne, inte ens hennes nya styvbror. Då börjar mejlen från Någon Ingen komma. NI påstår sig vilja hjälpa Jessie att navigera i den vildmark som är Wood Valley high school, men Jessie är till en början skeptisk. Är det bara någon som driver med henne? När hon till slut bestämmer sig för att våga chansa dröjer det inte länge förrän hon och Någon Ingen börjar komma varandra nära. Men vem är han, egentligen?


Med rätt kunskap kan en vanlig skogspromenad bli enspännande jakt på naturlig mat och vilda smaker. I boken Vildplockat lär du känna en mängd svenska blommor, örter, bär, svampar, blad, rötter och lökar som alla går att äta och använda i matlagning.

Vildsvinen har spridit sig lavinartat i Småland, en gång var stammen praktiskt taget utrotad men nu är de överallt, bökar i trädgårdarna, intar skogarna och åkrarna. De rör sig i skymningen och om natten. De äter upp vetet. De är kloka och skygga. De är större än man kan tänka sig. Möter man en sugga ska man stå stilla.

Industriskogarna runt Tingsryd är särskilt hårt drabbade. Till byn Hornanäs kommer Ritve för att försöka filma flocken som plöjer fram genom bygden. Ritve slår upp sitt tält i skogen, följer flockens spår och människorna som lever under dess herravälde. Kommunanställde Glenn, inflyttad från Malmö och ansvarig för den lokala kulturfonden, väcks om nätterna av vildsvinens framfart och tanken på den katastrof han är övertygad om ska komma. Och långt in i skogen ligger den gamla skolan Siggalycke, dit Mia har tagit med sin demente morfar på vistelsestipendium från kommunen, i hopp om att han ska komma tillbaka från stumheten och till minnena, till den karismatiske rektorn Ivar Sandberg och den mytiska vildsvinssuggan Sigga.

Till hotell Vita Tigern i Göteborg kommer människor från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn. Avalon har vuxit upp här, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen. På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.



Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.

Att gå till fots är inte bara att förflytta sig från en punkt till en annan. Det är också att ingå i ett sammanhang, befinna sig mitt i ett konkret och påtagligt landskap, ta del av alla de processer som ständigt pågår runt omkring en. Och det kan dessutom vara ett sätt att tänka och känna, eftersom själva gåendet har en egendomlig förmåga att stimulera våra sinnen och minnen och ge oss perspektiv också på sådant som inte finns där och då.

Rebecca Solnits Wanderlust undersöker vad det innebär – och har inneburit – att gå till fots genom världen och vad författare, konstnärer, tänkare och andra har haft att säga om den saken. Solnit knyter till exempel an till antikens ständigt i rörelse stadda filosofer och låter oss följa med romantikens poeter på deras vandringar genom dramatiska och undersköna landskap. Men Wanderlust är också en ur fotgängarperspektiv skriven bok om surrealisternas outtömliga Parismiljöer och spelmanins neonglittrande Las Vegas. Det handlar om kulturhistoria i rymligast tänkbara bemärkelse – och om en genomtänkt kritik av vårt nuvarande och på många sätt inkapslade och inkapslande livsmönster. Själva gåendet kan dessutom, framhåller Solnit, få en subversiv kollektiv dimension. Protestmarscher handlar ju inte heller bara om att förflytta sig från en punkt till en annan.

Wink Bell är en rödhårig och tovig sagoberättare. Hon bor utanför stan med en hel drös syskon och en mamma som är spåkvinna. Ingen i skolan ger sig på något av syskonen Bell. De är en sort för sig, de gråter inte, de låter sig inte tryckas ner. Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Hennes enda svaghet och stora hemlighet är Leaf, Winks äldre bror, som hon är galet förälskad i. Han struntar totalt i henne vad hon än säger eller gör. Då går Poppy raka vägen hem till sin granne Midnight Hunt som har varit kär i henne i åratal. De ligger med varandra, Midnight fäller en tår av lycka medan Poppy rycker på axlarna och skrattar. När Midnight flyttar hoppas han få ett slut på Poppys nattliga besök. Men det är så klart inte Midnight som bestämmer det. Vem tror han att han är? Det kan bara Poppy göra, och snart rullar en suggestiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama.

Mer vårsläppslängt 2017:

torsdag 20 april 2017

Stjärtmes marsfavoriter

Illustrationen för mars månad favoriter uteblir! Istället delar jag med mig av tre bilder på den lummigaste innergården som jag hittade i Gävle i slutet av mars. Den är helt under glas, vilket bidrar till en gynnsam tropisk miljö för växter! På marknivå finns, förutom växter, bland annat en hälsocentral och en restaurang. På andra våningen finns uteplatser för lägenheter. Det är ett av mina nya favoritställen att drömma om när jag sitter på jobbet.

Andra favoriter från den här månaden:
* Trädgårdsbrunchen på Annas Kafé & Kök i Hedvigs trädgård

* Föreställningen The Book of Mormon

* Utställningen Årsrika

* Boken Girls will be girls av Emer O'Toole

* Filmen Varje gång jag ser dig (portugisisk originaltitel: Hoje eu quero voltar sozinho)

Några sparade länkar:
* Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker - Bokblomma
Jag tipsar om Linneas blogg lite då och då, för att jag tycker att den håller en hög kvalitet. I den här serien listar hon, som synes, böcker som hon dömer efter framsidan.

* Do we read too quickly? - Loony Literate
Om att läsa för att nå ett mål, inte för att det är kul. Jag känner igen den här stressen och får den lite då och då, men försöker avvänja mig tanken på att jag måste läsa ett visst antal romaner innan året är slut, för det är en onödig stressfaktor att ha i sitt liv.

* Lyssna: Henrik Berggren - "To my brother, Johnny" - Kulturbloggen
Musik som jag inte visste att jag saknade.

* Secrets for developing your photographic style - The private life of a girl

* Somewhere in between - Fire and joy
Fotografen och skribenten Nirrimi har vuxit upp och blivit en vacker och stark kvinna som inte skyr att visa sig sårbar. Hennes lillebror begick självmord förra hösten och förhållandet mellan hennes dåvarande pojkvän och henne har tagit slut. I det här inlägget skriver hon om allt det sorgliga och smärtsamma.

* 5 short films on love - Linn Wiberg
För att kärlek är allt.

onsdag 19 april 2017

Animal farm


Animal farm är skriven av George Orwell, och är i mycket stor utsträckning en allegori över ryska revolutionen. Djuren på en gård gör, efter en tids vanskötsel, uppror mot sin mänskliga ägare/regent och tar själva över gården (som då byter namn från Manor Farm till Animal Farm... eller från Ryssland till Sovjetunionen). Tänk så mycket bättre de ska få det när ingen längre ska göra vinst på deras arbete utan allt de producerar kan komma alla djur till gagn! Nu ska ingen få sko sig på någon annans bekostnad, alla ska betraktas som lika värda och få möjlighet till rekreation.

Redan någon av de första dagarna visar det sig dock att alla djur är jämlika, men vissa mer jämlika än andra; efter arbetsdagen är de äpplen som skördats borta. Grisarna förklarar att det finns livsnödvändiga substanser för just dem i äpplena och att de behöver dem för att kunna hjälpa till vid gården. Därefter går det utför i rask takt, och genom propaganda och så småningom med hjälp av våld driver snart grisarna gården med ett skräckherravälde långt värre än när bonden Manor hade ansvaret.

Den upplaga jag först fick från biblioteket visar sig vara en skolupplaga som har instuderingsfrågor till varje kapitel och ett förord där det i detalj förklaras vem i Animal farm som representerar vem i historien. Sedan tycker biblioteket att jag ska lämna tillbaka den och jag lånar en annan, utan frågor. Intressant är att observera skillnaden i upplevelse mellan de båda upplagorna. Den första är tveklöst mer intressant om man är intresserad av ryska revolutionen, men att ha versionen utan instuderingsfrågor förhöjer den skönlitterära upplevelsen. Jämfört med 1984 är den senare dock inte så väldigt mycket att hänga i julgranen.

Till syvende och sist har jag inte så mycket att säga om den här boken (som lästes i min fysiska (till skillnad från bookbirds-) bokcirkel, som verkar ha en faiblesse för dystopier), utan vill mest få möjlighet att publicera ovan bild på en sjukt ond gris.

måndag 17 april 2017

(M)ornitologen

Boken handlar om att:
Moas mamma hör av av sig, för första gången på kanske 14 år eller så. Moa, som alltså var två senast hon träffade sin mor, vill först inte ha någon kontakt. Sedan övertalas hon av bästa vännen Otto, vars mamma gått bort. De hittar på ett skolprojekt där Moa ska skåda fågel - fast det hon egentligen ska göra är att observera sin mamma. Därmed blir hon en (m)ornitolog.

Boken handlar också om att:
Gå i högstadiet, vara ihop med en cool kille för att det verkar cool, kanske eller kanske inte vara kär i sin kompis, ha en förälder/familj i största allmänhet.

Utmärkande för boken:
Moas från och till rätt skönt svarta humor, och hur fotnoter används som ett redskap för den.

Det här gillar jag mest:
* Moas faktiska familj (alltså den hon vuxit upp/bor med) och hur fin den är, och hur Thydell inte gör en stor grej av det. Att Moa lägger sin lillebror varje kväll, och oftast vet precis vad pappa kommer att säga. Beskrivningen av en shoppingtur där bonusmamma-Susanne blir irriterad på den bekant som verkar tycka att Susannes biologiska barn är mer intressant än Moa.
* Slutet (va?! Jag brukar ju aldrig gilla slutet)

Det här gillar jag minst:
Om det är något jag gillar minst så är det kanske att jag tycker att Moa beter sig lite underligt ibland, lite väl oförsiktigt, lite väl oetiskt. Orealistiskt eller långt från hur jag själv tänker mig att jag hade kunnat agera i liknande situation? Vet ej.

Försiktiga funderingar:
* Moas mamma heter Hedvig. Heter hon det för att Harry Potters uggla också gör det?
* (M)ornitologen är en bra ungdomsbok, men den är ingen ny I taket lyser stjärnorna direkt...


torsdag 30 mars 2017

The Minnow



Jag ska inte ljuga och inte säga att större delen av mitt val att låna hem The Minnow av Diana Sweeney berodde på omslaget, för det var det. På omslaget går det att se två barfota fötter i en väldig undervattensmiljö med sjögräs, snäckor och maneter, vilket är en stor del av bokens tema.

Vi får följa Tom, en 15-ish år ung tjej, som förlorade sina föräldrar och syster i en översvämning för ungefär ett år sedan och som nu bor tillsammans med sin bästa kompis Jonah i hans föräldrahem. Tom heter egentligen Holly, men har sedan länge kallats för Tom, som är Tomboy (pojkflicka på svenska) förkortat, och Bill, en slusk som hon tidigare bodde hos, blev förvånad när han upptäckte att hon var flicka. Historien mellan Tom och Bill är inte helt oproblematiskt och när läsaren träffar Tom första gången är hon redan gravid med the Minnow, som är hälften Bills.

Tom är en speciell flicka som kan prata med fiskar. Den enda familjemedlemmen hon har kvar är hennes mormor, som bor på ett äldreboende, men Tom kan också se och interagera med människor som har dött, som om de fortfarande vore vid liv. Ibland drömmer hon också och minns tillbaka, till hur det var innan översvämningen. Det är oklart när hon drömmer och när hon är vaken, för sekvenserna flyter in i varandra och båda känns lika tydliga,

En annan av anledningarna, det vill säga inte bara omslaget, till varför jag plockade upp den här utan att ha hört talas om vare sig titel eller författare förut, berodde på att jag det här året och tidigare år, har önskat att expandera mitt engelska vokabulär, eftersom jag på sista tiden insett att min kunskap i engelska är ganska ytlig, jag klarar av att läsa romaner men det är fortfarande ord för vanliga saker som jag inte förstår, som exempelvis vanliga fiskarter. Jag visste till exempel inte att "minnow" på engelska betyder "mört" på svenska förrän jag i slutet av boken slog upp ordet i ett lexikon. Detta att utbilda sig själv i engelska med hjälp av en roman, visade sig vara alldeles utmärkt att göra med The Minnow, för att Tom har en grej för ord och går jämt och bär på en ordlista.

Samtidigt som Tom försöker hantera sin situation och sorgen, försöker hon också gå vidare och fortsätta leva sitt liv. Det är inte lätt. Hon har skola, en liten mört på väg och så Bill, som en dag är försvunnen och efterlyst av polisen. Tom är bland den starkaste fiktiva karaktär jag vet. Trots att livet är svårt, är Tom omgiven av personer som älskar henne. Jonah är en hjälte. Tom har ett sätt att se på världen som är beundransvärd. Meg Rosoff beskriver historien om Tom som 'A tender, lyrical book about love, loss and starting over', vilket jag skriver under på. Det är en sorgsen och hoppfull roman, som är vackert skriven. När man väl kommit över viljan att ha allt logiskt, för det går inte när man är i Toms huvud, blir det lite som att flyta på vatten och låta vågorna ta en vart som helst.

torsdag 23 mars 2017

Girls will be girls - klä upp sig, klä ut sig och våga agera annorlunda

Ibland slår det mig att det inte är jag som borde läsa sådana här böcker om feminism och ojämlikhet i samhället, för jag är redan övertygad om att det existerar ett strukturellt problem i samhället när det gäller bl a könsskillnader och -tillhörighet. Egentligen är det inte främst jag som borde läsa den här boken, det är de som inte tror att problemen finns. Trots det läser jag, för jag tror att det ska hjälpa mig att bli en bättre människa. För att jag tror att, även om alla sådana här böcker hämtar information från Judith Butler, så har de allihop varsin vinkel som behöver synliggöras.


Emer O'Toole forskar inom teater, film och performancekonst, vilket märks på sättet hennes Girls will be girls är strukturerad. Inledningskapitlet har döpts till "Kameran rullar" och övriga kapitel går i samma linje och heter till exempel "Repetitioner", "Skådespel", "Utanför scenkostymen" och "Rollspel". Hon skriver personligt om uppväxten i ett katolskt Irland och det är både upplyftande och tragikomiskt. Det är uppfriskande att veta att också hon kämpade med att försöka passa in i den kvinnoroll hon blev tilldelad och att hon inte föddes feminist, utan levde fram till cirka nitton års ålder i ovisshet. Det är samtidigt även tragikomiskt att det ser ut som det gör, att det lilla hon fick lära sig under sexualundervisningen var att abort var dåligt och avhållsamhet bäst. Ett annat exempel är att en kvinna i en heterosexuell relation ägnar 30 procent mer tid åt hushållsarbete än mannen, trots att båda jobbar heltid, något som O'Toole fick uppleva redan under sin uppväxt när det var hon som städade undan när hennes mamma jobbade, medan hennes bröder bara satt och spelade tv-spel, för att de hade blivit fostrade till att göra så. Jag tänker på hur det är i min egna heterosexuella relation och känner en viss irritation till att det är jag som jämt är den som plockar undan och försöker ha det rent, medan en annan inte verkar bry sig nämnvärt om disk eller ens tvätt. Hur svårt ska det vara att komma ihåg en tvättid? Varför ska jag vara den som kommer ihåg när vi ska tvätta?

Jag tycker att det är intressant att hon använder sig av scenen som utgångspunkt, för det är verkligen en scen vi befinner oss på. Varje dag klär vi oss i en kostym, vare sig det är feminimt, maskulint eller androgynt, är det likväl en bild vi projicerar utåt. Vad O'Toole uppmanar oss till att göra är att gå emot strömmen, våga vara annorlunda, om än bara för en dag under Halloween och se hur andra tar emot dig. Är det inte konstigt att vissa klädesplagg, frisyrer och annan utstyrsel hör samman till ett visst kön? Hur skulle det se ut om en person med manliga drag gick ut i klänning? Han skulle antagligen bli hotad och trakasserad, för att han går emot normen för den gängse mannen. Likaså kan kvinnor idag bära byxor, men symbolen för "damernas toalett" är ändock en cirkel med en trekant - en människa med klänning.

Girls will be girls består till stora delar av O'Tooles egna erfarenheter av att vara kvinna och queer i ett samhälle där du förväntas se ut och bete dig på ett visst sätt så fort barnmorskan ropat "Det blev en flicka!" på BB. Förutom tidigare nämnda Judith Butler, hämtar O'Toole teorier från bland annat bell hooks, som har skrivit Ain't I a Woman? och varit en förgrundsgestalt för amerikanska feminister sedan 1990-talet. O'Toole diskuterar även Bourdieus habitus och diskuterar könsrollerna utifrån ett struktur-aktörskap, det vill säga vad i könsrollerna som beror på strukturen i samhället och vad som beror på aktören själv i fråga. Och om porrindustrin, det manliga ögat och kapitalismen. För en som saknar den akademiska världen, var det här som att gå på en lektion och känna att man har lärt sig något viktigt om världen som vi är med och skapar.

Jag ska inte bli särskilt långdragen i denna text, för ni borde själva läsa denna briljanta bok med detta viktiga ämne. Det jag kan säga är att, trots att boken består av knappt 300 sidor, så får O'Toole in mycket som är tankeväckande. Hur vi hanterar vårt språk, är bara en av saker jag inte nämnt än. Att vi har många ord som "mörk" och "svart" för synonymer för orden "dålig" och "hemsk" och "ljus" och "vit" för orden "bra" och "oskyldig". Hur vi använder vårt språk är också en handling vi kan ta för given, men som kan såra andra. Att relationer oftast beskrivs som hetero-, homo-, och bisexuella är en annan grej som är värt att tänka på, för det innebär att man erkänner att det bara finns två kön. När jag läste detta kände jag instinktivt att jag måste ändra mig och hitta andra vägar i mitt språkbruk. Kanske är det för att jag inte har läst tillräckligt mycket feministisk teori, att jag inte finner att jag "läst det förr", men det är mycket som jag tycker borde vara självklart för alla att veta.

Jag vet inte hur jag annars ska avrunda, annat än att råda er till att läsa Girls will be girls, om än endast för er egen skull.

Läs också:

onsdag 22 mars 2017

bookbirds läser Sörja för de sina (Maj #2), s. 169-335

Just nu är jag och Blåmesen i upprinnelsen av den andra boken om Maj och vet därför hur Sörja för de sina slutar. Det visste vi dock inte den 12 februari 2017, varifrån denna reviderade konversation är hämtad. Som vanligt är det inte spoilerfritt på långa vägar.

Blåmesen: Kan vi börja med någon sorts sammanfattning av vad som hänt? För jag läste en del för ganska länge sedan och en annan del väldigt nyligen --> inte riktigt koll
Stjärtmes: Det har blivit fred, först och främst.
Blåmesen: Just det! Och precis i den vevan dog Majs pappa
Stjärtmes: Ja, just det! och Maj orkade inte bråka om sakerna
Blåmesen: Men blev allmänt superledsen, ledsnare än när mamman dog?
Stjärtmes: Ja… Kanske för att han hade träffat åtminstone Anita innan han dog?
Blåmesen: Kanske för det där fina minnet där han bar runt på Anita som var sjuk/ledsen/hur det nu var
Stjärtmes: Och aldrig skulle träffa Lasse
Blåmesen: Just det

Stjärtmes: Nåja. Sen flyttade de ut från sin gamla lägenhet
Blåmesen: Japp, och in i nya Och Maj lät för en gångs skull Tomas trösta, "nu har jag bara dig..." (det var innan de flyttade, men dock). Och blev inte allt lite bättre då ändå? I samband med flytten?
Stjärtmes: Det blev lättare, Anita började skolan också. Jag vet inte var Titti tog vägen?
Blåmesen: Nej, de verkar ha tappat kontakten lite. Och sen var det ju det här med Vera, som hon först blev lite osams med och som sedan dog
Stjärtmes: Ja herregud. Havandeskapsförgiftning?
Blåmesen: Japp
Stjärtmes: Då brast det för Maj totalt. Innan det, var det Tomas mamma, som hon i början avskydde, men som jag tror sen började tolerera ändå?
Blåmesen: Tea dog väl efter Vera? Och ja, det verkar ju som att de ändå kom hyfsat överens framåt slutet

Stjärtmes: Vi fick en framtidsblick i Lasse också : ))
Blåmesen: Den har jag glömt! Hur var det?
Stjärtmes: Det var i samband med barnkalaset, som Maj trollade på. I framtiden trollar Maj för lasses barn också. Lasse satt med någon, hans andra fru? och Maj tänkte fråga hur Pias barn hade, men vågade inte fråga. Jag vet inte om det skulle visa att de inte var så nära varandra, Maj och Lasse
Blåmesen: Visstja, det var så det var
Blåmesen: Nej, det är väl Anita som kommer att få "stå ut" med Maj senare som jag förstått det

Stjärtmes: Hur är det mellan Tomas och Maj?
Blåmesen: Hade för ovanlighetens skull märkt upp en sida den här gången: "... och Maj vill så gärna släppa taget och sjunka ner, man får vara trött efter två förlossningar och mammas död, man kan inte bara vara pigg och glad - men vem vill vara tillsammans med någon som inte är pigg och glad? Som är tungsint, svårmodig och allvarsam. Eller vad man nu kallar den sorten."
Blåmesen: Lite bättre ändå, är det inte? Inte så att de är kära eller ens bästa vänner men de verkar liksom tolerera varandra lite bättre?
Stjärtmes: Mm, det tycker jag också

Blåmesen: Blev irriterad över episoden där Tomas ska ta hand om barnen EN dag för att Maj ska på damlunch och han tycker att det är SÅ jobbigt och man bara: nu vet du hur Maj alltid har det. Men han bad i alla fall om ursäkt sen
Stjärtmes: Var det när han tog barnen till den där Fanny som bjöd på kakor som Anita inte kunde sluta ta ifrån?
Blåmesen: Ja! Kunde inte placera Fanny, har vi mött henne tidigare?
Stjärtmes: Nä. Det var lite många tidigare ointroducerade personer nu, var det inte? Eller är jag kanske bara ouppmärksam
Blåmesen: Vet inte säkert...
Stjärtmes: Äsch. Men den där bomben sedan? Var det en bomb?
Blåmesen: Va, du menar när det började brinna på Shell eller Statoil eller vad det var? Det var väl inte så dramatiskt i slutändan
Stjärtmes: Bara Maj…
Blåmesen: Oroliga Maj
Blåmesen: Vad tror du om hennes insulinbehandling då?
Stjärtmes: Det verkade inte som att läkaren egentligen visste vad det var för fel på henne och bara ville testa en ny behandling.
Blåmesen: Visste han inte att det inte var något fel mer än att hon möjligen behövde vila sig lite mer. Tycker det har antytts att det skulle finnas biverkningar men har inte märkt av dem än?
Stjärtmes: Mer än att hon är lite .. slö

Blåmesen: Så konstigt att de får hembiträde nu när det liksom behövs... mindre? Anita går ju ändå i skolan nu
Stjärtmes: Ja, det var inte förrän efter explosionen som Tomas började tänka till. Jag tänker att Maj kanske ska ha lite sällskap också?
Blåmesen: Ja, det verkar ju vara delvis det som är tanken. När Vera är borta och Titti inte hör av sig lika mycket längre? Konstigt att vara anställd som sällskapsdam

Blåmesen: Men summa sumarum (summarum?) så känns det ju som att Maj ändå får det bättre och bättre
Stjärtmes: Jag håller med. Tomas verkar hålla sig till nykterheten ändå
Blåmesen: barnen är större och kan sköta sig mer själva. Tomas är fortfarande nykter och tänker bara ibland på andra tjejer. Ny, fin lägenhet. Sällskapsdam. Typ.
Stjärtmes: Moderniteter som maj inte förstår dock - att inte behöva städa hela tiden :
Blåmesen: Men behöver hon inte sin städning? Det är ju något hon verkligen är bra på... och något att göra om dagarna
Blåmesen: De har väl pratat om det i Historieätarna också, har de inte. Att den där rigorösa städningen med schema för vad som skulle göras varje dag var för att husmödrarna också skulle känna att de hade ett viktigt "jobb". Men sen när man kunde börja jobba på riktigt så behövdes det ju inte längre
Stjärtmes: Behöver hon inte en hobby mer?
Blåmesen: Jo, kanske. Bokcirkeln Maj var på var väl i förra avsnittet vi läste? Jag blev så arg på den där tanten som höll i det och som gjorde all kultur till sin egen. Att Maj inte var bra nog typ
Stjärtmes: Men det var lite Majs eget fel som sa att hon tyckte om Strindberg fastän hon inte läst nåt. Men ja, jag tyckte också att det var obehagligt att uppleva ur Majs ögon
Blåmesen: Jo det är klart, hon kunde ju ha stått på sig. Men det var så synd att Majs läsupplevelse inte fick komma fram, att hon tyckte boken var jobbig för att hon verkligen levde sig in i den. Och husmorsgymnastiken funkade ju inte heller nåt vidare
Stjärtmes: Ja det var synd
Blåmesen: Och sticka och sånt kan hon inte va?
Stjärtmes: Titti skulle lära henne virka en pläd
Blåmesen: Som väl aldrig heller blev av. Så det är typ städa, laga mat/baka och passa barnen

Blåmesen: Så det som hände i det här avsnittet var typ: massa folk dog, men i övrigt blev allt bättre

Stjärtmes: Hur ska det gå för Maj nu?
Blåmesen: Kanske fortsätter det att bli bättre. Jag går och väntar på att Tomas ska börja dricka igen, men han verkar ju klara det ändå
Stjärtmes: Någon katastrof till måste det bli. Maj verkar överösas med katastrofer
Blåmesen: Ja, annars blir det kanske inte mycket till handling. Är inte livet fullt av små katastrofer för gemene man? Fast man tar det olika
Stjärtmes: Jo, så är det
Blåmesen: En annan hade säkert kunnat skratta åt att ha blött igenom klänning på julgransplundring (inte jag dock, stackars Maj). Men rent konkret vet jag inte alls vad som kommer att hända


söndag 19 mars 2017

Operation B

I Gabriella Håkanssons debutroman Operation B från 1997 får vi i tre delar följa tre personer från ett hemligt sällskap. I den första delen är det en ung kvinna vars uppgift är att studera samlivet med en man som hon träffade på en promenad och föll för. Efter år av diarieförande av vardagsliv, samtal och annat trivialt inser hon att livet har hunnit ikapp och förfallet är ett faktum. I den andra delen får vi följa en annan kvinna som lever tillsammans med en man som observerar skalbaggskolonier i sin lägenhet. Som om det inte var tillräckligt konstigt, får kvinnans man även eftersända brev till en namne, från en herr Sandemann som denne namne brukar spela schack med brevledes. I del tre får vi slutligen förklaringen till de tidigare episoderna, men jag undrar om jag tyckte att jag blev klarare av det eller om det inte istället födde nya frågor.

Jag läste de tre delarna i Operation B med långa mellanrum. Det var inte för att den var dålig, utan för att den bjöd på ett psykiskt motstånd som jag inte alltid hade tillräckligt med tålamod för. Språket har en vetenskapens högaktande ton och kändes Strindbergsk snarare än Stridsbergsk, men flöt ändå på, om än till en början stapplande. Baksidetexten drar liknelser mellan Håkansson och Poe och Hoffmann. Min favoritdel var nog den sista delen, dels för att det var skönt att få en förklaring till det underliga i de föregående delarna och det i sin tur gjorde läsningen lättare, när jag äntligen förstod vad det var som låg bakom. Cirkeln var sluten, typ. Trots att det tog flera månader att läsa ut en relativt tunn roman med färre än 200 sidor, skulle jag rekommendera den ändå. Den här upplevelsen var minst sagt märklig, men även sorglig. En av romanens reflektioner är kring livets inrutade vanor som vi försöker intala oss är meningsfulla och det är intressant eftersom romanen handlar om karaktärer som ägnar hela sina liv åt att observera andra liv.

lördag 11 mars 2017

bookbirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s. 9-168

Time flies like an arrow, fruit flies like banana. Det har nu gått några veckor sedan vi avslutade Att föda ett barn och omedelbart påbörjade bok nummer två i trilogin om Maj: Sörja för de sina. Här kommer vår bokcirkeldiskussion från kvällen den 23 januari. Som vanligt är vi ytterst frikostiga med SPOILERS.


blåmesen: Jag tycker det har gått väldigt fort den här första tredjedelen på andra boken.
Stjärtmes: Jag med!
blåmesen: Det har redan gått kanske tre år? sedan boken började, eller i alla fall sedan förra boken tog slut.
Stjärtmes: Visst hoppar Sandberg i tiden? Utan att visa det (som i tydliga gränsdragningar)? Helt plötsligt var Maj gravid igen.
blåmesen: Ja, och helt plötsligt är Lasse två [år gammal].
Stjärtmes: Lars-Åke…
blåmesen: Varför döper man barnet till Lars-Åke om man tänker kalla det Lasse?

Stjärtmes: Hur tar Tomas nykterismen?
blåmesen: Inte så bra, va? Hittills verkar han ha lyckats hålla sig borta från spriten, men allt verkar vara lite tråkigare utan den.
Stjärtmes: Jag tyckte om att läsa det där terapisamtalet han hade med doktorn, och utvärderingen av Tomas efteråt. Skönt att läkaren fattade att Tomas är naiv
blåmesen: Ja, fast det känns som att om läkaren nu förstod så pass bra så borde han ha kunnat ge ännu bättre behandling/råd? Det är kanske i och för sig tillräckligt imponerande att han verkar ha fått Tomas att hålla sig ifrån alkohol i flera år, trots att han varit inkallad och allt.

blåmesen: Jag tycker det är så sorgligt att Tomas och Maj liksom inte hittat att luta sig mot varandra när de har det svårt, som Tomas med spriten och Maj med barnen.
Stjärtmes: De kommunicerar ju inte med varandra. Har aldrig gjort.
blåmesen: Är det förresten helt fel av mig att tycka det är konstigt att Maj fortsätter dricka när Tomas måste sluta?
Stjärtmes: Nä, jag tycker att det är rimligt att tycka så. Åtminstone [när hon är] i Tomas sällskap.

blåmesen: Förresten ändrar jag min gissning att Maj går ifrån Tomas i sista boken. När det är framtidsflash och Anita ska rösta åt Maj tänker hon ju att hon vet att Maj "alltid röstat som maken".
Stjärtmes: Vad tror du händer istället? Tomas dör tidigt? I KRIGET?
blåmesen: Eller också håller de ihop tills han dör naturligt. Han är ändå rätt mycket äldre än hon. Svårt att tänka mig att han dör i kriget.
Stjärtmes: Känns det som att det är krig i världen, nu när vi läser? Förutom matransoneringen och soldater på tåget, hade jag nog inte vetat.
blåmesen: Nej, för Maj är det väl bara det (och mörkläggningen, och att Tomas försvinner iväg då och då) som märks av kriget. Det verkar ju som att kriget/politik är något som "kvinnor inte förstår sig på".

blåmesen: Jag träffade en som varit och hört Kristina Sandberg föreläsa i någon serie som hette ungefär "Psykologer pratar om böcker". Hon berättade att Sandberg sagt att hon tyckte det var svårt att hitta rätt berättarformat för romanen, men till slut fick det bli en allvetande berättare med Majs tankar insprängda i kursiv text. Så det är tydligen så man vet när man är i Majs huvud!
Stjärtmes: Ah, jag trodde att det var författaren som ”gissade” sig till vad Maj tänkte.
blåmesen: Det var också någon som hade frågat om "det här med att Maj är så osympatisk..?" och Sandberg hade svarat att litteraturen är full av osympatiska män så varför ska man reagera över en otrevlig kvinnlig huvudperson.
Stjärtmes: Hon har en poäng där.

blåmesen: Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att Maj verkar ha mycket lättare att knyta an till Lasse än till Anita? Tycker väldigt synd om Anita.
Stjärtmes: Ja, Lasse verkar så... mycket mer underbar sen allra första början.
blåmesen: Jag tänker att det nog inte är någon skillnad i sig, bara... jag vet inte. Första gången var det så mycket med förlossningen och sen var det ju Tomas som ägnade sig åt att tycka om Anita, Maj mer... vårdade.
Stjärtmes: Tomas ville ju inte ens se på Lasse när de kom till BB.
blåmesen: Nej, det var verkligen ombytta roller.
Stjärtmes: Eller ville och ville. Anita ville inte. Anita känns som ett typiskt ensambarn som inte vill dela på mamma, otroligt klängig.
blåmesen: Det var väl knappast lättare för ett barn att få ett yngre syskon då än vad det är nu... och nu pratas det ju jättemycket om vad man ska göra för att det första barnet inte ska känna sig utanför/överblivet när syskonet kommer. Men samtidigt känns Maj som en mer... avig mamma än vad t ex Titti och Vera är. Eller är det bara för att det är hennes perspektiv vi har? Man upplever väl alltid sig själv som mer avig än sina vänner.
Stjärtmes: Maj är dessutom ung och mer eller mindre ensam.
blåmesen: Vera är ju bara två år äldre, och lika ensam? Eller kanske mindre ensam när Martin inte är inkallad.
Stjärtmes: Vera och Martin verkar vara jämnåriga?
blåmesen: Ja, de verkar ju ha varandra på ett annat sätt... har lite svårt att förstå det här med att Tomas och Maj bara: jamen Anita ska väl inte vara endabarn, och helt rationellt lägger ytterligare ett barn till sitt totalt kärlekslösa(?) äktenskap.

Stjärtmes: Jag kommer inte ihåg om Tomas blev glad över beskedet att de skulle få ett barn till, fick vi läsa om det?
blåmesen: Det nämndes bara i förbifarten att det var planerat.
Stjärtmes: typiskt (o)tur att bli gravid den enda gången de hade samlag på hur länge som helst
blåmesen: Planerat som sagt. Det påminde mig om den här Monty Python-sketchen där ett protestantiskt par sitter och pratar om att katoliker har så många barn, och mannen bara: varje gång de ligger så blir det ett barn! Och frun bara: jamen så är det för oss också, vi har ju två barn, och vi har...
Stjärtmes: HAHA, men jag har för mig att Tomas och Majs samlag skedde av en slump, en kväll när de bara... drogs till varandra? ... Ok, det står att de hade pratat om att de skulle skaffa ett syskon till Anita (s. 93) men vet inte om samlaget var planerat?

blåmesen: Man får väl kanske hoppas att det inte var det, eller det vore ju fint om de kände någon sorts ömhet/romantik någon gång
Stjärtmes: Tomas vill ju, och Maj också, tror jag.
blåmesen: Fast vill han det? Det var ju någon gång som Maj ville men Tomas typ... inte kom hem, eller inte ville, eller hur det var.
Stjärtmes: Ja... jag tror att de stannar kvar dels av plikt.
blåmesen: Jag tror att plikt/hur det "ska vara" är en väldigt stark enande faktor. Men även detta med att man liksom klarade sig bättre/lättare i par.

blåmesen: Något mer du funderar över? Några tankar om vad som kommer att hända framöver?
Stjärtmes: Majs mamma dog i tbc ju. Vet inte om vi ska säga mer om detta. Det var ju nästan väntat. Men fin grej: att hennes pappa tyckte om Anita
blåmesen: Ja! Inte så konstigt kanske men ändå fint. Det här med klasser är också intressant. Att Ragna tycker att hon har det så bra i sin förort där folk är "som henne" medan Maj "gör sig till" hos de fina.
Stjärtmes: Ja just det! Nu har jag glömt var i boken hon sa det.
blåmesen: När hon och Edvin och barnen var och hälsade på Maj och Tomas på sommarstället.
Stjärtmes: ”Hur är man sig själv"? s. 153
blåmesen: Jaa. Hur är man?
Stjärtmes: Jag frågar mig själv det hela tiden :)
blåmesen: Oj. Jag kör bara på. Borde nog fråga mig ibland...

Stjärtmes: Har vi nåt mer med Maj?
blåmesen: Det har vi säkert, men jag har glömt. Känns som att det finns så mycket att gräva ned sig i! Som när Maj flirtade med han killen på surströmmingsskivan.
Stjärtmes: Frans? Han verkade lite töntig, men samtidigt att Frans var mer på Majs nivå.
blåmesen: Ja, lika gamla i alla fall... Fast jag tror inte Maj hade fixat att vara med en bagare, tänker att man behöver sin grej som man är bra på och för Maj är det mat och bak?
Stjärtmes: Ja, vad hade Maj fått göra med en bagare? Bara städa typ.
blåmesen: Det är hon ju i och för sig också bra på...