Web Analytics Bookbirds: 2017

lördag 19 augusti 2017

Citat från Fåglarna lärde oss ingenting

































Krister Gidlund
Fåglarna lärde oss ingenting
Heidruns förlag, 2008

↠ mer poesi

onsdag 16 augusti 2017

Efter Ekot


Det finns människor som har cirkulerat i ens liv om än bara i periferin så pass länge att man har glömt hur det började. Olivia Bergdahl är en sådan person. När var första gången jag läste hennes namn? Jag minns inte. Men det var högst troligen i samband med Poetry slam som hon vann 2007 eller kanske någon av hennes dikter någonstans. För mig är det så självklart att hon finns. Efter Ekot är hennes debutroman.

Fanny är 21 år, sju veckor och fyra dygn, när vi först träffar henne. Hon pluggar statistik och räknar allt. Tid, ben i kroppen, saker som tar fem minuter. Allt. Det har gått 621 dagar sedan hon och Sam träffades första gången. Sam tillhör hennes förflutna, hemma hos mormor i Vara. Det är sommar nu. Hennes mormor har bestämt att Fanny ska övningsköra med henne. De har inte setts på 693 dagar. Det är inte bara det att Fanny räknar allt, hon minns också allt som hon har läst och vet därför mycket. Hur många nötkreatur det finns, hur många äggceller en kvinna har vid födseln, hur många fall av misshandel utomhus där förövaren var obekant med offret det anmäldes 2008, till exempel, vilket ger mig som läsare en känsla av att jag lär mig något samtidigt som jag konsumerar en skönlitterär bok. Jag ser det bara som en bonus.

På sin dator har Fanny olika mappar, med bilder och dagboksanteckningar som läsaren får ta del av fragmentariskt. Nutid blandas med dåtid. Den soliga idyllen hemma hos mormor sätts som bakgrund mot ett förflutna som till en början är lika solig, men som med tiden fick allt fler mörka moln på himlen. Hennes mormor vet ingenting, men anar att det är något som har hänt. Blåmärkena på kroppen avslöjar Fanny.

Jag läser den lilla romanen över en helg och kan knappt lägga ifrån mig den. Det är något i den som drar i mig. Efter Ekot handlar till största delen om kärleken. Om hur vacker och värnande den kan vara, men också våldsam och manipulativ. Den mellan Fanny och hennes mormor och den mellan Fanny och Sam. Om det är någonting som jag ids klaga på, är det mormoderns historia som jag önskar få veta mer om. De har något mer gemensamt, Fanny och hon, mer än Fannys mamma.

Som titeln antyder, har nyhetsinslag från Ekot i Sveriges Radio en betydelsefull roll. Utan att dubbelkolla kommer jag ihåg en del händelser som nämns och jag imponeras av den tid som Olivia Bergdahl måste ha lagt ner på sitt gedigna researcharbete. Jag tänker att den till viss del kan ses som ett tidsdokument, med tanke på alla siffror och händelser som den innehåller, som gör den mer än "bara" en roman. Efter Ekot är något större och samtidigt inte mer än detta.

måndag 14 augusti 2017

Vad gör en bank?

Jag ska inte lägga ord i näbben på er men...

Vad du tror att boken ska handla om: vad en bank gör

Vad boken handlar om: hur bankerna ligger bakom historiska och framtida finanskriser; kort sagt: de är roten till allt ont.

Vad du känner efter att ha läst boken: hopplöshet över att du kommer att bli blåst av bankerna, och att de som hade kunnat se till att det inte blev så aldrig kommer att läsa boken. Alternativt: frustration över hur ensidig boken är.

Vad Andreas Cervenka* älskar att peppra sin text med:

  • (oftast) underhållande liknelser av typen "I USA summerades lagstiftningen år 1945 till 8200 sidor. Idag är den uppe i 74000 sidor. En ordinkontinens som till och med kan få Karl Ove Knausgård att förödmjukad lomma ut till omklädningsrummet.", "Om kostymklädda män i kostym satte i system att springa ikapp gamla tanter på gatan och tömma deras handväskor på kontanter hade samhället reagerat. När samma sak sker via komplicerade finansprodukter händer absolut ingenting."
  • Sarkasmer såsom "Enligt Nordeas hemsida ger bankens så kallade "Förmånskonto" en ränta på 0,00 procent. Av det finstilta framgår mycket riktigt att tjänsten är laddad med flotta förmåner, eller vad sägs om: "Du kommer åt dina pengar när du vill." Wow! Verkligen VIP-feeling på det upplägget."

Vad Andreas Cervenka kanske ändå ska ha cred för: att han skriver om pengar, banker och annat knepigt med ett enkelt och lättbegripligt språk.

* Ekonomijournalist och författare till boken i fråga

lördag 12 augusti 2017

Millie Birds bok om döda saker

Bokens egna korta beskrivning om sig själv säger egentligen det mesta: "En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr." Och det behövs egentligen inte mer, men om ni vill bli presenterade lite närmre, fortsätt läs.

Den borttappade flickan heter Millie Bird. Hon är sju år och kan mer om begravningar än vad de flesta av oss vet. Hon har närvarat på flera stycken, däribland en spindels och sin egen pappas. Det började när hon var liten, sedan dess för hon bok över döda saker hon har stött på. En dag blir hon lämnad av sin mamma på ett stort varuhus, 'jag kommer strax', sa hon. Och så kom hon aldrig tillbaka.

På varuhuset möter hon Maskinskrivaren Karl. Han är änkeman och har blivit så gammal att hans svärdotter är rädd för att hon ska hitta honom död i sitt eget hus, så han blev tvungen att flytta till ett äldreboende - som han rymde ifrån. När han var ung arbetade han som maskinskrivare och har egentligen aldrig slutat skriva på tangenterna, men nu trummar han på olika ytor istället. När hans fru, Evie, dog, hittade han ett gäng med bokstäver i en låda, som han sedan dess har försökt lista ut vad de vill säga.

Den andra pensionären heter Agatha Pantha och är en bitter änka. Sedan hennes man dog, för sju år sedan, hade hon inte gått utanför dörren och börjat skrika istället för att prata med normal samtalston åt främlingar som hon störde sig på. Hon hade skapat sig ett strikt schema åt sig själv som hon följde slaviskt, tills den dag då Millie Bird knackar på hennes dörr med ett papper och undrar vad det är för något.

Det är Millie Birds mammas resplan.

Detta blir startskottet på en resa från väst till öst genom Australien.

Millie Birds bok om döda saker heter på originalspråk Lost and found, och är Brooke Davis debutroman. Jag har haft den i min radar ett tag och egentligen är det konstigt att jag inte läst den förrän nu, för jag älskar allt av det lilla som ska sälja boken, från omslag till baksidetext (som är ett utdrag från när Millie Bird träffar Maskinskrivaren Karl). Jag tyckte om dess lättsamhet och förstår även kritiken som tycker att den är för ytlig, för den har potential för att vara allvarligare, men eftersom Millie Bird sin erfarenhet om döden till trots, är hon ringa sju år och hennes oskuldsfulla tankar virvlar därefter.

Romanen har en ton som påminner mig om Nicole Krauss Kärlekens historia och det är den största anledningen till varför jag tycker om den (recensenter har även jämfört Davis språk med Jonas Jonasson och Fredrik Backman, men de har jag ingen erfarenhet av). Jag tror också att det är något med den ovanliga konstellationen som skapar en balans mellan sorgen och glädjen. Det personerna har gemensamt är att de har förlorat någon som de har älskat, medan de blivit kvar och ständigt försöker de påminna sig själv och andra om sin existens, samtidigt som de går sönder inombords av saknad. För Millie Bird finns även rädslan om att hennes mamma kanske inte vill bli hittad, för då skulle hon väl inte lämna henne?

Om jag var tvungen att beskriva romanen med ett ord skulle det nog vara "trevlig", för det är vad det kokas ner till för mig. Andra adjektiv, inte riktigt synonymer till det ordet, skulle vara "mysig" och "lättsam". Jag tycker att översättaren Helena Hansson har gjort ett bra jobb, för jag anar Davis intentioner bakom de svenska orden utan att tycka att det är irriterande och känna att jag istället skulle ha läst romanen på engelska. Romanen må avsluta abrupt, läsaren kanske utelämnas från det viktiga svaret, men ibland är det resan som är det mest väsentliga, inte målet i sig. Titeln till trots, handlar romanen till syvende och sist om att leva.

fredag 11 augusti 2017

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

onsdag 9 augusti 2017

Vårsläppslängt 2017, del 5 av 5: maj och juni

Sista delen är här! Jag har hamnat så långt efter med dessa inlägg att allt redan är utgivet, men jag längtar inte mindre för det. Information om böckerna är hämtade från förlagens hemsida.

Maj


Den osannolika kärleken är en romantisk komedi full av färgstarka karaktärer, vass satir över Londons dekadenta och ibland absurda konstvärld, och ställer frågan: vad är du beredd att göra för konst, pengar – eller kärlek?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.



Linnea Wikblad blandar humor med en mix av både lätta och avancerade recept där läsaren själv får utrymme att testa sig fram. Med få pekpinnar och en del ifrågasättande av gamla sanningar, som att gjutjärnspanna är det enda rätta eller att man bör använda samma vin I maten som man dricker TILL den. Hos Killmaterskan går det nämligen alldeles utmärkt med vilket billigt tetravin som helst i såsen. Även i glaset om det kniper ...

Look av Solmaz Sharif var fjolårets mest omtalade diktsamling i USA och nominerades till såväl National Book Award som PEN Open Book Award. Nu finns den i svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida.

Genom att utgå från uttryck i försvarsdepartementets militära ordbok ger Sharif prov på det våld som utförs mot språket, hur eufemismer används för att sterilisera det, kontrollera dess påverkan och underminera vår gemensamma beslutsamhet. Med lyrisk precision använder hon sig av listor, protokoll, brottstycken, brev för att vända terminologin och därmed blottlägga språkets och krigets förövare.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt.

En nyckel är försvunnen, och ingen tycks veta var den finns. Kan du hitta den? I huset bor ett helt gäng knasiga figurer. En är stor som ett berg (och byter färg), en annan är bagare och har problem med sina fjorton barn som äter upp bullarna innan de nått ugnen. På vinden finns en magisk karusell, och någonstans försöker ett skamset spöke städa sin stökiga lägenhet. Och hur ska det gå för ex-mannekängen Aila som längtar efter en snäll pojkvän att åka till Mallorca med?

Periodiska systemet är på samma gång självbiografisk skrift och en reflektion över den mänskliga naturen såsom förbunden med den materiella kemin. I 21 kapitel, rubricerade som grundämnena, berättar Auschwitz-överlevaren Primo Levi på den klaraste, vackraste prosa om sina släktingar och kamrater, från förkrigsåren i hemstaden Turin, via krigsårens partisankretsar, fram till att han deporteras, som anti-fascistisk partisan och jude, till lägret.

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.


Yann Andréa Steiner är en av Marguerite Duras allra sista böcker. Nu finns bara det viktigaste kvar: Kärleken, skrivandet och hatet mot nazisterna. Här berättas om Yann, Duras 38 år yngre beundrare som flyttar hem till henne och blir en litterär gestalt, om den förbjudna förälskelsen mellan en pojke och en koloni­ledare, om Théodora Kats – judinnan vars liv Duras aldrig lyckades skriva, om strejken i Gdansk 1980 och om David som följer med en haj ut på världshaven. Duras gestaltar kärleken, hur den än ser ut, och dess absoluta motsats: koncentrationslägren. Och skrivandet, alltid skrivandet, alltid på liv och död, lika starkt, djupt och skiftande som det ständigt närvarande havet.

Ömhetsmarker är en diktsamling med två signaturer. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen är mitt uppe i egna författarskap, och ur deras vänskap växer en gemensam text. Ibland kan läsaren urskilja de två författarnas egna röster, men det har också skett en sammansmältning av språk och kropp: ur detta uppstår en ny röst, ett möjligt rum och ett tillstånd som är skrivandets.

Juni


»En feberkurva över ett svårt fall av melankoli.« Så beskrev Anne Sexton sin tredje diktsamling, Leva eller dö (1966). Boken, som 1967 belönades med Pulitzerpriset och kom att bli hennes genombrott som poet, består av dikter skrivna mellan januari 1962 och februari 1966 och innehåller ett flertal av Sextons mest kända dikter. Här tematiseras, som titeln antyder, en vacklan mellan dödsdrift och livslängtan i en utlämnande och kompromisslös, men också lekfull och humoristisk diktning som slår en båge mellan det personliga och det universella.

Tidigare släpplängt 2017

lördag 5 augusti 2017

Som stjärnor faller

När Tess mormor dör, flyttar hennes familj in i det gamla huset i Bäckafallet för att det inte ska stå tomt. Det betyder att Tess måste flytta ifrån sin bästa vän, Liv, och bort från ett liv hon känner till. Hon intalar sig själv och sina klasskamrater att hon inte är kvar efter sommarlovet, för då ska hon flytta tillbaka till stan. I början är det ovant och konstigt att vara i Bäckafallet, en plats som är så starkt förknippad med sommarlov. När hon börjar på den nya skolan är det januari och grått och sorgset. Tess känner sin mormors närvaro i väggarna och ibland till och med ser hon henne. I Tess klass går det en tjej som står ut bland de andra. De säger att hon blev konstig efter att hennes bästa kompis dog, nu är hon mest i stallet.

Sedan blir det sommar och Liv kommer och hälsar på. Två världar krockas, Tess gamla och nya, och Liv kommer dit med glädje och engagemang. Direkt när hon kommer vill hon starta ett filmprojekt. De ska göra en film om Tess och hennes mormor tillsammans. Och fastän det är skönt att Liv är där, är det också skönt när hon åker.

Sedan har vi Tom, som inte riktigt går att få grepp om, och hans älsklingshäst Stjärna. Genom Toms tankar får vi känslan av att Stjärna inte blir så omhändertagen som hon borde, i stallet där hon bor. Vi får också se glimtar av hans familj där medlemmarna slutat prata med varandra. Tess och Toms vägar korsas och gnistor sprakar till. För sin bästis Liv berättar Tess om en pojke hon har träffat och hur annorlunda han är. Tom lär Tess rida för att hon senare ska kunna ta hand om Stjärna. Men det är något mystiskt med Tom, varför kan han inte ta hand om Stjärna själv? Samtidigt som Tess får djupare känslor för Tom, får jag också det. Toms gåtfulla trådar knyts ihop mot slutet och det är både sorgligt och fint.

Bland mina bokbussbarn går Lin Hallbergs namn förlorat för hennes mest kända karaktärer, hästarna Sam, Sigge och Teddy, och jag har aldrig hunnit bekanta mig med Hallberg under de här två åren som jag har känt till dessa läskamrater mer än till namn och placering på biblioteket. Inte förrän nu i sommar, vilket jag så här i efterhand känner var en utomordentlig bra årstid, om jag någonsin skulle ha blivit introducerad för Hallbergs litterära värld.

Som stjärnor faller är en stämningsfull roman. Även om hästar, i det här fallet främst en häst - Stjärna, har en viktig roll i historien, vill jag inte säga att det här är en bok (enbart) om hästar. Jag tror att den hästintresserade har större behållning av ridtermerna än en oerfaren, men jag tycker inte det ska låta historiens andra ämnen hamna i skymundan. Som stjärnor faller handlar lika mycket om vänskap, kärlek, döden och förändringar som uppstår i ens liv när man tvingas flytta från en plats man bott på i hela sitt liv. Hallberg strör lite övernaturliga inslag över det vardagliga och vips uppstår magi.

torsdag 27 juli 2017

Vårsläppslängt 2017, del 4 av 5: April

Våren kom och gick och sommaren är nästan redan förbi. Här kommer den fjärde delen av totalt fem planerade från bokförlagens vårutgivning. Obs!! Jag gjorde denna lista i början av våren då jag bläddrade bland titlarna i Svensk bokhandels katalog. Den här listan kan därför innehålla en del fel, vad gäller t ex utgivningsdatum. 

Flyktingfrågan har kommit att genomsyra alla samhällsdiskussioner. Med stort engagemang berättar asylrättsjuristen och debattören Viktor Banke om människorna det handlar om, den farofyllda vägen till Sverige och mötena med myndigheterna.

Andrum handlar också om makthavare och medier, om det breda stödet för mottagandet men också om hur de restriktiva rösterna som vädjar till folks rädsla blivit starkare. Har vi kunnat ge de asylsökande skydd eller är det Sverige som behövt andrum från flyktingvågen?

Tack vare den teknologiska utvecklingen är behovet av mänsklig arbetskraft mindre än någonsin. Det välstånd som i början av 1900-talet krävde tio människors arbetsinsats kan i dag produceras av en enda människa. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av historien. Utbrändhet och stress ökar, jobb fylls av »tomt arbete« och pensionsåldern höjs.

I arbetssamhället är det ett självändamål att jobba – oavsett vad vi gör på jobbet.

I trettiotalets Paris, där det ena billiga hotellrummet liknar det andra, undervisar en ung kvinna sig själv i likgiltighet. Hon har undkommit en personlig tragedi och flyttat till Paris för att finna mod och självständighet. Hon intalar sig att aldrig förvänta sig något, i synnerhet inte vänlighet – och i synnerhet inte från männen. I morgon, beslutar hon sig, ska hon bleka håret blont.

När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer – men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma.

Samma kväll som Angola utropar sin självständighet tar Ludo det drastiska beslutet att mura in sig i sin lägenhet i Luanda. Där blir hon kvar i nästan 30 år. Hon överlever på grönsaker som hon odlar på terrassen och en och annan duva som hon lyckas fånga. När det blir kallt eldar hon upp sina möbler och böcker. På väggarna skriver hon ned sin historia.

Men en dag bryts hennes isolering av gatpojken Sabalu som lyckas klättra tio våningar upp till terrassen. Det blir början på Ludos väg tillbaka till livet.

År 1986 döms 15-årige Samir för att ha mördat sin styvmamma hemma i lägenheten i Tensta och blir inlåst på mentalsjukhus.

Alla instanser polis, åklagare, domstol och rättspsykiatri är övertygade om att pojken är den skyldige. Men de missar att det rör sig om ett falskt erkännande för att skydda den verklige gärningsmannen. När Samir några år senare berättar sanningen vill ingen tro honom. Inga förhör hålls med den utpekade gärningsmannen, och någon analys av de tekniska spåren, däribland Samirs blodiga kläder, görs inte heller.

För ett par år sedan började Anders Johansson, kriminalreporter på Aftonbladet, granska ärendet i podden #Fallet och lyckades gräva fram nya bevis. Nu, trettio år efter mordet, har domen rivits upp.




Lucy Barton återhämtar sig långsamt från vad som borde ha varit en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök verkar det som om deras trevande samtal om människor från förr skulle kunna få dem att hitta tillbaka till varandra. Men strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation. Och som tagit sig uttryck i Lucys flykt från den trasiga familjen, hennes önskan att bli författare, äktenskapet och kärleken till de två döttrarna.

På ett kafé mördas en kvinna av sin älskare och dör i dennes armar. I skaran människor nära händelsen finns Anne Desbaresdes, vars pojke tar pianolektioner i samma hus.

Anne, sysslolös och uttråkad hustru till den rikaste mannen på orten, påverkas mycket starkt av tragedin och måste gång på gång återvända till kaféet. Där träffar hon ett annat vittne till mordet, Chauvin, en av hennes mans anställda. Under stora intag av rött vin samtalar de om vad som kan ha hänt det unga paret – och varför han sköt henne. Långsamt märker de hur krafter som hotar deras jämvikt tar dem i sitt våld.

I tre pjäser som nyligen spelats på scener i Stockholm ger Sara Stridsberg röst åt fångna och suveräna, besegrade och odödliga.

Mer Sara Stridsberg på Bookbirds:


Genom Pesthuset och andra pjäser introduceras Kandre för första gången i bokform som dramatiker. Utgåvan innehåller den lekfulla Fyra röster, där rollerna innehas av syskonen Brontë, den uppsluppet satiriska Poeten och Kritikern, den existentiellt laddade Vilse om två tonårsflickor som möts i skogen, och den klaustrofobiska Tre veckor på jorden som korsar Beckett-stämning med gotisk fantasi. Titelpjäsen Pesthuset är en tät pjäs om två personer som sökt skydd undan pesten i ett isolerat hus. En oerhörd laddning byggs upp under de tjugo dagar som handlingen utspelar sig och gränsen mellan verklighet och mardröm löses sakta upp.

Ena stunden grälade Lili med sin make Dan, i nästa sekund såg hon honom dö i en bilolycka precis utanför deras hus. Tre år senare har Lili lyckats komma på fötter igen, med hjälp av sin stöttande syster Rachel och tack vare sina två små döttrar. Men trots att allt utifrån ser normalt ut, sitter Lili fortfarande fast i ett träsk av självmedlidande – hon saknar Dan och är trött på allas tjat om att hon måste gå vidare.

När Lilis arbetsgivare ger henne uppdraget att illustrera en flora – men inser att hon inte kan något om växtriket överhuvudtaget – anmäler de henne till en trädgårdskurs. Lili går motvilligt till kursen, där en brokig skara figurer samlats under ledning av den tystlåtne men stilige Edward. Och kanske kan solvarm jord, ny vänskap och spirande förälskelse väcka Lili till liv och få henne att blomma igen?

Möjligheterna är oändliga för en som är ung och lovande: tvärkonstnärliga projekt, zine, foto, matblogg, stickblogg, nästa generationsroman. Men varför göra någonting annat än vältra sig i självömkan, hemma i sina underkläder? Spleen är svårmod, olust, ennui, vemod, melankoli, håglöshet. Ord som frammanar bilder av bleka, attraktiva och mycket magra människor i olika tillstånd av upphöjt, intressant lidande. I denna serieberättelse undersöker Ulla Donner vad som står mellan henne och hennes nya fabulösa jag.

Ska en parodi uppfattas bara som kritik eller kan den också vara en förtäckt hyllning till föremålet för parodin? I många år har poeten Jesper Svenbro fascinerats av Arthur Rimbauds klassiska långdikt ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor” som parodierar den äldre kollegan Théodore de Banvilles blomsterrika bildspråk. Nu har han gjort en halsbrytande översättning av dikten och skrivit en inledning som både diskuterar poängen med Rimbauds parodi och kastar ljus över Svenbros egen poetiska praktik.

I denna tvåspråkiga utgåva har Jesper Svenbro – utöver sin inledning och översättning av dikten – fogat två brev från Rimbaud till Banville, Kerambos-myten, en parodi på Homeros, sina egna tankar om parodin som genre samt fylliga kommentarer till översättningen av Rimbauds dikt.

I ett slutet kvarter bestående av två parallella gator i centrala Tirana levde fram till kommunismens fall ledarna i Europas mest hemlighetsfulla land, folkrepubliken Albanien. Mitt i huvudstaden låg Kvarteret, där umgicks den politiska eliten och när någon av dem greps och avrättades var det inget man talade om - inte ens hemma vid köksbordet.

Peter Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret, från den kommunistiske diktatorn Enver Hoxhas änka till politbyråmedlemmar, deras familjer, livläkaren som skrev falska sjukintyg för att Hoxhas barn skulle kunna resa till Paris och städerskan som också putsade riskornen Hoxha skulle äta. Resultatet är en unik och levande skildring av en värld som fanns alldeles nyss, en berättelse om politik, makthunger, fruktan - och kärlek.

Det är höst, och Per Wirtén åker tåg genom Europa. Han ser en kontinent, hårt prövad av finans- och flyktingkriser, som rör sig bort från den politiska samarbetstanken. Av det en gång så stolta och ambitiösa fredsprojektet återstår nu en valutaunion i avsaknad av gemensam politisk moral och ideologi. Är vi framme snart? är en aktuell och utmanande historielektion av Sveriges mest spännande politiska författare.

Tidigare släpplängt 2017

torsdag 22 juni 2017

Cell





Under de två år de har känt varandra är april månad den vackraste. Hans leende. Hon fylld av kärlek. Deras ihopslingrade kroppar i sängen.

Smärtan i Amalie Smiths diktsamling Cell är oundviklig. Den förtäljer historien om en relation i upplösning. Det är ett jag som har samlat sina tankar kring ett vi som växt ihop, det är svårt att veta var jaget och duet tar vid, men när cellerna i den andres kropp delar sig för ofta, bildar tumörer - vad händer med den gemensamma kroppen?
[...] Eller jag frågar: // Var var jag när de skar i dig // Varför kände jag det inte // Eller jag frågar: // Blir man snabbare frisk om man blir behandlad som om när man är det // Kan man älska någon när man måste [...] 
Det blir uppenbart för jaget att de är två olika organismer och att hon är den friska av dem. Det luktar sjukhus i sängen när han har varit där, hans andedräkt luktar kemikalier och de härrör källan till den senaste scanningen. Det är förståeligt att funderingar kring vad meningen med livet är, om all denna evolution varit värd något om allt ändå ska upplösas, uppstår i ett skede som detta. Varför du men inte jag?
[...] Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den. [...]
Cell har också vetenskapliga inslag, vilket jag är svag för. Smith berättar bland annat att mineraler har kristallstrukturer, "en fast upprepning av ett mönster i alla dimensioner", och att sådana strukturer även finns i levande organismer, i skelett och tänder t ex.. Vi kan säga att vi är intellektuella, men vi är också naturens avkomma. Vi byter celler i tid och otid, blir till slut en annan utan att vi märker det.

Jag läser Cell en andra gång för att hitta ord att beskriva denna lilla samling av tankar och minnen som är bland det tyngsta jag läst denna ljusnande årstid. Det som slog mig denna gång är sorgsenheten som den genomsyras av. I inledningen skriver Smith om hur samlingen börjat avstöta nytt material som hon vill tillföra den, om hur den blir mindre, och kanske beror det på att den håller på att få en fast form eller tvärtom lösas upp. Jag upplever att Cell är ett avsked som jaget tar till ett liv som hon har levt, men inte gör det längre. Och det är smärtsamt vackert.

tisdag 20 juni 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s. 7-186

Regel nummer ett i en bokcirkel torde vara att samtliga deltagare ska ha läst det överenskomna sidantalet till diskussionstillfället. Men ibland uppstår missförstånd, som den här gången då undertecknad tagit fel och läst för få sidor. Det gick an ändå, det blev en diskussion. En reviderad version av denna följer här nedan. Innehåller spoilers, i vanlig ordning.



blåmesen: Ska vi ta lite Maj? Förlåt att jag drog ut så på det, hoppas du fortfarande minns nåt?
Stjärtmes: Jag minns lite, men vill du återberätta kanske?
blåmesen: Ja, det började ju mer eller mindre där vi slutade. Tomas kom hem från stan till slut, hade såklart druckit men var inte redlös... Sedan åkte de hem och vardagen tog vid. Tomas jobbade jättemycket, pådriven av Karl-Magnus Agrell, som sedan påstod att firman var kass och köpte den, så nu är Tomas utan jobb. Och Maj har fått en ny kompis som heter Gurli och är ingenjörsfru
Stjärtmes: Ja just det, Agrell skulle flytta verksamheten till Örebro och erbjöd Tomas ett annat jobb, som skulle innebära många nätter borta och det skulle locka honom till alkoholen, så han tackade nej
blåmesen: Plus ganska dålig lön, väldigt provisionsbaserad

blåmesen: Vi har även hunnit fira Tomas 50-årsdag med släkten, Anitas konfirmation och Majs... var det 35-årsdag? Och sen har ju Tomas varit otrogen också. I samband med att han och bröderna åkte till Sundsvall och tittade på någon lokal som bröderna tyckte Tomas borde köpa
Stjärtmes: Va! Det har jag helt förträngt. Någon han kände?

blåmesen: Maj skulle upp och hälsa på sin syster, och hade sällskap med Tomas, Georg och... Torsten? Eller vad brorsan han inte gillar heter. Och så bad Torsten Tomas bjuda in den snygga tjejen i kupén bredvid, och så gjorde han det, och Maj blev arg och viskade "du behöver inte bry dig om att komma hem" till Tomas när de gick av tåget (Maj fortsatte åka). Och sen på kvällen så fick han med sig nån tjej hem till hotellrummet som han låg med
Stjärtmes: Whaat?
blåmesen: Hur kan du inte minnas det här? Det var väl s1-s186 vi skulle läsa?
Stjärtmes: Jag har bara läst till 157! Måste ha tagit fel på sidnumret, tyckte nog att det var lite få sidor
blåmesen: Det förklarar saken. Sorry för spoilers!!!
Stjärtmes: No worries. Men sorry för att jag inte läst alla sidor!
blåmesen: Ingen fara. Men då har du inte läst om Majs fyrtioårsfirande än så vi får diskutera det nästa gång

blåmesen: Tycker det känns som att Maj har gett upp på Tomas. Både drickandet och typ... att de ska kunna kommunicera. Samtidigt verkar hon aldrig på allvar överväga att gå ifrån honom. För att hon inte kan försörja sig själv?
Stjärtmes: Har hon kanske helt fastnat i sitt eget hjulspår? Det är inte som att hon får panik när barnen blir så stora att hon måste baka pepparkakorna själv
blåmesen: Nej, fast lite besviken blev hon allt?
Stjärtmes: Snarare uppgiven, tycker jag, som med hennes relation till Tomas
blåmesen: Mm. Undrar om hon hade gått ifrån honom om de hade levt trettio år senare

Stjärtmes: Det var en sida som berörde mig, sida 28,  som slutar med ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”
blåmesen: Mm... den lilla betraktelsen av hemmafrun. En sorts utzoom, från det lilla (vad ska Maj laga för mat) till det stora (vad fyller Maj för funktion i samhället)
Stjärtmes: Ett slags argument till varför Majs berättelse också måste finnas, trots att den egentligen bara handlar om vad hon ska laga till mat
blåmesen: Älskar någon Maj..? Barnen kanske, även om hon och Anita alltid skär sig lite

Stjärtmes: Nu har jag inte läst trettio sidor, men Tomas? Varför är han kvar?
blåmesen: I äktenskapet menar du?
Stjärtmes: Ja
blåmesen: För att han inte heller klarar sig själv? För att han vet vad han har, men inte vad han möjligen skulle kunna få? För barnen?
Stjärtmes: Mm
blåmesen: För anseendet? Kan inte vara killen som skiljt sig två gånger...
Stjärtmes: För att han har dåligt självförtroende?
blåmesen: Ja, men varför inte på grund av bristande självförtroende, att han inte tror att han kan klara att skapa något nytt själv

Stjärtmes: Det känns som att Maj och Titti har glidit ifrån varandra
blåmesen: Ja, verkligen! Titti som brukade vara hennes trygga punkt i deras släkt. Nu verkar hon mest... gammal och tjatig. Vill att Maj ska se efter hennes bror, men Maj orkar inte det

Stjärtmes: Om Maj fyller 40.. då fyller Anita snart 20?  Pluggar hon vidare?
blåmesen: Hon går ju i gymnasiet nu, jag vet inte vad hon har för möjligheter efter det? Åh, vad jobbigt det känns att Maj inte kan berätta för Anita att hon är stolt över henne! Som över det allvar hon tog konfirmationen på, eller att hon är så duktig i skolan
Stjärtmes: Eller hur!
blåmesen: Och Anita har ju alltid varit Tomas barn, men nu när Tomas är periodare och inte ens har något jobb

Stjärtmes: Vad gör Tomas av tiden? Söker han nytt jobb? Hur klarar de sig ekonomiskt?
blåmesen: Jag vet inte... de pratar ju om att han ska investera de pengar han fått ut, kanske bli fastighetsägare... men det har inte löst sig än. De har väl pengar för stunden, men oklart hur länge de kommer att räcka. Känns ju också som att Tomas släkt kommer att bli tvungna att hjälpa dem ekonomiskt om det skulle komma till kritan?
Stjärtmes: Ah just. Maj gick ju till Titti för att fråga om Georg hade nåt jobb åt honom
blåmesen: Just så. Det kanske inte heller gjorde några underverk för Majs och Tittis redan haltande relation

blåmesen: På tal om halta så har ju Maj brutit foten. Men det verkar inte ha fått några allvarligare konsekvenser...  Bara att hon får någon sorts bestående smärta
Stjärtmes: Anita hjälpte väl motvilligt till ibland
blåmesen: Jo, om man bad henne. Och de hade hemsamarit ett tag, och enades väl lite mot den gemensamma fienden...

blåmesen: Hmm. Jag måste runda av.. Någon sista grej?
Stjärtmes: Du kan väl berätta hur du kände när du läst till s. 186, så jag vet vad jag har att se fram emot!
blåmesen: Jadu... det var väl lite mitt i något tror jag. Men både relationen till Gurli och Majs fyrtioårsfirande var intressanta, och så får man en liten framåtblick där också som är spännande.Kan även tillägga att jag missat att hoppa av bussen på grund av Maj vid två tillfällen under den här läsomgången. Och att jag får en sjukt irriterande egen Maj-gnetröst i huvudet om jag läser för mycket i taget.

tisdag 6 juni 2017

boobkirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s 336-501

En söndag, jag tror att det var den 26 mars, sent på kvällen när vi båda var hjärtligt trötta och ofokuserade diskuterade vi sista delen av Sörja för de sina. Vi planerade att fortsätta läsa direkt, så blev det inte. Istället tog det över två månader för det här inlägget att ens leta sig ut på Internet. Som vanligt är det pepprat av SPOILERS.

Stjärtmes: Den här gången hände det massor med grejer! Jag tänkte ”har jag missat nåt igen?” och sen fattade jag att vi hade hoppat i tiden, Maj blev 30 år!!!
blåmesen: Jag hade tagit ett uppehåll från boken innan jag började med den här omgången, och min spontana känsla när jag kom tillbaka var "åh nej inte den här jobbiga tonen igen". Sedan avslutades läsningen med ett mer uppriktigt ÅH NEEEEEEEJ och några väl valda kraftuttryck.
Stjärtmes: Haha ja! Din fasa gick i uppfyllelse.
blåmesen: Jag undrar om han faktiskt dör? Eller om hon lämnar honom? Eller vad som händer nu? Snacka om cliffhanger. Vad skulle han till sin gamla psykolog att göra? Är det för att Maj inte säger till honom att han är duktig och han behövde en klapp på axeln, och så fick han inte det...
Stjärtmes: För att prata ut om sitt återfall. Vad deppig jag kände mig, när jag läste att psykologen inte kände igen honom. Psykologen kanske var som en fadersgestalt för Tomas?
blåmesen: Tänker att det är helt normalt att man som läkare inte kan komma ihåg alla sina patienter, särskilt inte dem man inte träffat på tio år.
Stjärtmes: Ja, men han verkade gammal och skröplig överlag. Som att han egentligen borde ha gått i pension för länge sen

Stjärtmes: I alla fall var det i samband med hans brors död och pressen på att han skulle ta över firman.
blåmesen: Återfallet, ja. Som han passade på att få när han var ensam hemma med barnen dessutom
blåmesen: Hjärtskärande när de skulle på bjudning lite senare och Anita förföljde Tomas för att kolla så att han inte drack. Vet hon om allt?
Stjärtmes: Jag tror inte att hon gör det. Hon är ju rädd för att de hon känner ska dö, så hon kanske är rädd för att Tomas är sjuk

blåmesen: Tycker att Maj blivit ännu kallare gentemot sina barn nu när de blir äldre
Stjärtmes: Maj är inte så... självsäker.
blåmesen: Det har hon ju aldrig varit.
Stjärtmes: Jag tänkte att visst måste hon veta att hon är mer värd än att alltid vara den som har bjudningar och servera andra och hålla hemmet rent? Och sen tänkte jag att hon förmodligen inte visste det. T borde säga det tydligare.
blåmesen: På något sätt är det väl ändå det som är hennes... funktion? Men det har väl blivit kämpigare för henne igen sedan Siv slutade. Inget sällskap, mer jobb att fixa själv hemma.

Stjärtmes: Fast hon kan ju vara bra på annat. Tänk att det var så här att leva förr i tiden. Ingen fritid och ingen ro.
blåmesen: Vissa av hennes väninnor genom åren har väl tagit sig fritid? Som bokcirkeln, eller husmorsgymnastiken
Stjärtmes: Ja, men varför inte Maj?
blåmesen: Pliktkänslor? Eller så har hon inte snubblat över något hon faktiskt gillar tillräckligt mycket för att kunna motivera att vara borta från hemmet
Stjärtmes: Om jag inte hade några vänner att träffa eller M som jämt vill se solskenet skulle jag nog stanna hemma hela dagarna i och för sig...
blåmesenn: Tomas promenerar ju, och är ute med båten och allt möjligt och det har ju Maj inte heller tagit upp.

blåmesen: Det har gått fort, det har hänt mycket (Anitas pubertet och glasögon, Tomas återfallx2, Ottos död, firman, Majs brors vigsel, semester i Norge?), men Majs tillvaro är... som vanligt?
Stjärtmes: Intressant! Men, visst funderade Maj över hur hon skulle försörja sig och barnen, om hon skulle lämna Tomas?
blåmesen: Fast aldrig i några konkreta ordalag va? Lite mer funderingar över pengar i allmänhet nu i slutet, att det är besvärligt att alltid behöva be om pengar från mannen. (SÅ. GLAD. att inte behöva göra det)
Stjärtmes: Ja, att inte ha någon egen kassa. Spara för att kunna ge en present till mannen när han fyller år ..
blåmesen: Mm, men även om det hänt mycket så tycker jag mest den här delen har känts som en transportsträcka fram till det okända som kommer nu efter. Mellan småbarnsåren och Återfallet med stort Å.
Stjärtmes: Ja man vill ju veta hur det går sen och sen och sen.

blåmesen: Jag undrar hur allt kommer att sluta.
Stjärtmes: Jag befarar att trean kommer att sluta med en sista cliffhanger.
blåmesen: Tror du? Jag tror att det kommer sluta där vi har fått vara några gånger, med Maj som har vinbox i garderoben och bakar småkakor till hemtjänsten. Tomas död sedan länge, naturligt eller onaturligt.
Stjärtmes: Mm kanske. Hur kan det vara så här spännande, när det egentligen är ett ”vanligt ” liv som skildras?
blåmesen: Bra författare antar jag, som lyckas göra en hemmafru i Övik under efterkrigstiden till något spännande


blåmesen: Vad konstigt det var med det där skoaffärsbesöket förresten. Både Maj och Tomas bara: det här var ju kanske inte så kul, men hon/han verkar ju tycka det, så...
Stjärtmes: Ja! Haha. Det är spännande att också få ta del av en del av Tomas tankar, men enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar.
blåmesen: Ja verkligen. Man önskar att de testade det där med kommunikation ibland.

Stjärtmes: Hur tycker du att Anita har utvecklats? Gått från barn till pubertal
blåmesen: Hon var väl väldigt tidig med pubertet och så. Men det är svårt att säga när man bara får se henne via Maj, eftersom Maj liksom inte verkar gilla henne så mycket (aldrig har gjort)
Stjärtmes: Tycker Maj att hon är tjock? Men Maj är väl också ganska lång? Var väl lång för sin ålder, har jag för mig?
blåmesen: Hon är lång, så det är kanske inte så konstigt om Anita blir det. Brukar det i och för sig inte vara så att man blir längre om man börjar växa sent än tidigt?
Stjärtmes: Vet inte.

blåmesen: Jag behöver börja runda av, sjukt trött.
Stjärtmes: Ja, samma här.
blåmesen: men ska vi börja läsa trean direkt?
Stjärtmes: Jag tycker det : )

söndag 4 juni 2017

Berättelse om ett äktenskap

Häromdagen fick jag ro att gå och strosa i en bokhandel för första gången på ett tag (min tanke är att det är biblioteket som gäller tills jag läst ut allt oläst hemma (inklusive en doktorsavhandling om ryska krig), men det hade stängt) och såg då att Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap låg på pockettoppen. Då kom jag på att jag faktiskt borde skriva några rader om den.

Efter flera veckor av köande på biblioteket fick jag tillgång till ett exemplar lagom till påskhelgen. Min läsupplevelse är därmed inte längre knivskarp - om den någonsin var det. Efter de inledande kapitlen där jag kände att "detta är något speciellt, förstår varför folk snackar om boken!" fattade jag nämligen raskt avsmak för berättelsen. Jag trodde att den skulle handla om kärlek, att den skulle handla om att huvudpersonen faktiskt ville skriva, bearbeta, reda ut vad som hänt.

Jag upplevde att den istället var såhär: huvudpersonen ältar och vältrar sig i allt som gick fel och i sin sorg, på ett lätt osmakligt sätt. Misery-lit fast... otrevligt.

Meeeen Geir Gulliksen (som ju förresten lät så sympatisk när han gästade Lundströms bokradio)... jag misstänker att det inte är du, utan jag. Jag var, samt eventuellt är, helt enkelt verkligen inte sugen på att läsa om sprickande äktenskap, otrohet, missförstånd. Kanske håller jag på att bli trångsynt, eller också har jag bara haft mycket att göra och varit trött.




fredag 19 maj 2017

Monstret och människorna


Monstret och människorna av Mats Strandberg och illustrerad av Sofia Falkenhem är den avslutande delen i trilogin om Frank och hans monsterfamilj. I första delen, Monstret i natten, får vi veta hur Frank blev biten av grannen Alices hund och blev en hamnskiftare. I samma veva introduceras Frank till en hemlig värld av monster som måste leva gömda, långt från människoögon, i en hemlig del av biblioteket. Han får en till familj, nya vänner, som känner till hans andra sida. I andra delen, Monstret och cirkusen, har en cirkus anlänt till staden. Människor går dit för att se monster uppträda mot sin vilja. Huvudattraktionen är en kentaur som av clownen Kryger tvingas att göra livsfarliga trick. Frank känner sig nödgad att rädda kentauren, trots att det finns en risk att han själv blir tillfångatagen. I tredje delen är det ännu farligare att vara ett monster och nu är det till och med farligt att säga att man tror att monster är ofarliga. Hatet mot monster är värre än någonsin och nu hotas även bibliotekets skrifter om monster. När ett bibliotek hotas, då vet vi att katastrofen är nära.

Varför utsätts monsterna för dessa hot och hat? Den främsta anledningen till detta hat beror på att människorna är rädda. De flesta vet inte vilka dessa monster är, men ändå är det de som pekas ut som hotet. Det är inte svårt för barn att förstå, att grunden till denna rädsla också är applicerbar på människor i verkligheten. Människorna förstår inte att det är de som är farliga i sitt agerande. De goda i berättelsen är de som måste kämpa i underläge, de missförstådda monsterna som visar att så länge man håller ihop och visar kämparanda, kan man lyckas. Förutom clownen Kryger som är en karikatyr av ondskan, visar historien om Frank att människors elakhet oftast bottnar i något annat.  Strandberg och Falkenhem har på det här sättet gjort en perfekt bok att använda i arbetet mot utanförskap. Falkenhems illustrationer förstärker känslan som förmedlas i texten och jag tror att det därför är en ypperlig bok att ha som högläsning, just för de ingångar för diskussion som man bjuds in i. Även jag som är mer än det kvadrupla av en liten sexåring har känt mig engagerad i Franks historia som avrundas i den tredje delen på klassiskt manér, lyckligt.

måndag 1 maj 2017

Stjärtmes aprilfavoriter

Månadens illustration kommer i en något kladdig form, för att tidens framfart tycks accelerera allt sedan de första vårkänslorna, i mars, tinat upp. Att det under april bjöds på olidligt vinterväder spelar ingen roll för just nu skiner solen och allt är förlåtet. Nu måste jag skynda mig att fånga solljuset innan vintern kommer och tänker därför förlåta mig själv för att jag inte hinner lära mig måla med akvarell idag heller.




Här är några saker jag tyckt extra mycket om under april månad:

1. Anden, döden och tulpanen av Wolf Erlbuch
Årets ALMA-pristagare är kanske mest känd i Sverige för boken om en mullvad som får en bajskorv på huvudet och ska ta reda på vem det var som gjorde det mot honom, men hans Anden, döden och tulpanen är en annan bilderbok som jag tycker att fler ska läsa. Det är en lågmäld och melankolisk, men finstämd bok om en and som får besök av Döden, precis som i Bergmans Det sjunde inseglet.

2. Däggdjur av Säkert!
Annika Norlins nya skiva släpptes redan i februari och har gått varm i hushållet ända sedan dess. Att jag gick och såg Säkert! på Söderhamns teater gjorde att lyssnandet intensifierades både före och efter. En av skivans bästa låtar enligt mig: Grottorna

En annan musikrelaterad favorit är Amanda Wernes version av låten Vår bästa tid är nu med Petter Winnberg och Petter Granberg som jag lyssnat (och lyssnar) på varje gång jag ska lyssna via Spotify.

3. Borgman av Alex van Warmerdam
Att jag målar en död kropp på botten av en sjö för att gestalta denna märkliga film, gör den verkligen inte rättvisa. I korthet, handlar filmen om en familj som manipuleras av en underlig man som verkar ha en agenda av något slag. Filmen Borgman jämförs med Dogtooth (2009) och Funny games (1997) som båda leker med tanken på ondska och hur långt en människa kan gå. Det är en psykologiskt utmanande film, men till skillnad från t ex Funny games tycker jag att Borgman väckte fler och fler frågor ju mer man såg. Vill ändå säga att det är en stilmässigt snygg film som lyckas vara obehaglig och rolig på samma gång.

PS. gick på impuls och såg filmen Your name på bio igår, sista april. Den handlar om två ungdomar, från olika delar av Japan, som vaknar upp i varandras kroppar, men båda tror att de drömmer och när de "vaknar" så har de glömt allt. Det är en poetisk film som jag blev glad i magen av. 10/10.

Tidigare favoriter:

onsdag 26 april 2017

Sjukt billigt - vem betalar priset för ditt extrapris?

Det finns sanningar här i världen som jag blundar för i min vardag för att det är bekvämast så. Ett exempel på en sådan sanning är att det finns en omänsklig anledning till varför produkter som görs i utvecklingsländer är billiga och det är inte för att maskiner har tagit över människans arbete. Vi har läst om dåliga arbetsförhållanden tidigare, om människor som lever som slavar för att företag ska kunna pressa priserna. Tidigare har det kanske främst fokuserats på barnarbete och mindre om exempelvis säkerheten, men min uppfattning är att det rapporteras mindre om det i medierna nu.


Sjukt billigt av Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong kom ut 2007. Året innan sändes reportageserien som var förgrunden till boken i P1-programmet Kaliber och väckte stor uppmärksamhet. I den undersökte journalisterna arbetsförhållanden i Kinas smyckes industri, en industri i modebranschen som konsumenter inte har lika höga krav på, som till exempel klädbranschen, visar det sig. 2006 åkte Huitfeldt, Johnson och Wong runt i Kina bakom det påhittade importföretaget WJH för att genom agenter och leverantörer försöka komma in till de allra hemligaste platserna, där tillverkningen av smycken sker.

Silikos, eller stendammslunga som sjukdomen också kallas, är obotlig. Den är idag utdöd i Sverige, men finns i stor utsträckning i Kina,  och på grund av svår byråkrati har arbetarna som insjuknar i silikos, mycket svårt att få ut en ersättning och erkännande för att de fått sjukdomen från sitt arbete. De flesta fabriker som jobbar med smyckestillverkning saknar bra ventilering och eftersom många arbetstagare måste bekosta sin skyddsutrustning själv, på en lön som redan är på tok för låg trots att de ofta arbetar övertid och nästan aldrig tar ledigt, är det sällan de bär mask för att undvika att det finfördelade dammet går in i deras lungor.

I Sjukt billigt får vi träffa några av de som har insjuknat i silikos. I den rika delen av västvärlden finns det en uppfattning om den fria viljan, att människan alltid har ett val. Men i Kina är det annorlunda. Fattigdomen tvingar bönder att lämna landsbygden, söka sig mot fabriksstäderna och ta omöjliga arbeten för att få ihop pengar att skicka till sin familj. Väldigt få väljer att slåss för sin rätt, trots att de står i stor skuld till vänner och släkt och trots att de blir sämre för varje dag, mot arbetsgivarna som har ett övertag. Fabriken kan flytta, byta namn och arbetsgivaren kan kräva att du lämnar tillbaka din bricka och alla papper som visar att du har jobbat där. Och klagar du på ditt jobb, är chansen hög att du får sparken, för det står alltid någon på tur som kan ta din plats. Du är bara produktion.

En annan del av stenindustrin som det talas ännu mindre om, är den som finns inom byggindustrin. Natursten som huggs fram, prepareras och sågas till, är billigare att ta fram i ett land som till exempel Kina. Ibland tar man fram stenen i Sverige, skeppar den till Kina för att de ska preparera den och sedan skeppar de tillbaka den till Sverige. Även i den här branschen är arbetsförhållandena dåliga, men till skillnad från smyckesindustrin, där hemligheterna är många, är det i byggindustrin mer ett öppet klimat. De flesta företagare som författarna har intervjuat är medvetna om de dåliga arbetsförhållandena, men de skjuter ifrån sig ansvaret för arbetarna till det andra landet. Det är en chef som använder ursäkten "Köper inte vi, gör någon annan det".

Den röda tråden i denna sorgliga värld är att det är vi som konsumenter som styr. Vill vi ha låga priser på våra smycken, måste leverantörerna pressa ner priserna och det leder till att produktionen måste dra ner på någonting och i det här fallet är det andra människors liv. Men det finns organisationer som jobbar för att situationen ska bli bättre för människorna i Kina. Som jobbar på att det ska bli lagligt att organisera sig fackligt, till exempel. Det är inte bara dagens konsumenter som ligger bakom orsaken till denna ekonomiska situation som Kina har försatt sig i. Författarna ger läsaren en kort överblick på Kinas politik, både den nuvarande och historiska.

Nu har det gått tio år sedan boken Sjukt billigt kom ut och en kan undra hur branschen ser ut idag. Om det har blivit några förbättringar eller om tendenserna, som författarna kände av redan 2007, att allt fler fabriker flyttade till länder där arbetskraften var ännu billigare än i Kina och där arbetsvillkoren är än sämre, har fortsatt. Det här var inte den roligaste läsningen men viktig! Vi måste bli medvetna om vad vi som konsumenter kan och ska kräva, information om ursprung och tillverkning m.m. Ju mer vi exponeras för sådana här sanningar, desto färre kan vi blunda för och låta det fortgå.

tisdag 25 april 2017

Vårsläppslängt 2017, del 3 av 5: Mars

Martina Moliis-Mellbergs debut består av tre prosalyriska sviter som påminner om kortfilmer: Ad undas, Alfa Cassiopeia och Atlas. Tillsammans formar sviterna en litterär undersökning av ett våldsamt varande, en upplevelse av att vara på fel sida om sig själv och att vilja ta sig till sin rätta sida.
Jacques Cousteau gör allt för att förvandla sig till en haj, men det gör för ont när tänderna ska filas. Någon älskar en brutal hämnerska i en flickas kropp. Atlas rämnar eller faller han på plats?
Förstånd och yttre logik saknas i dessa tre berättelser, som återanvänder mytologiskt material och driver på med stoff ur en högst personlig sfär. Däremot är den inre logiken stark och bärande: A är en beskrivning av positioner i utanförskap utanförskap i kraftig rörelse.

För första gången kommer nu en skönlitterär skildring av livsvillkoren i Nordkorea, av en dissident som fortfarande uppges bo kvar i landet. Pseudonymen Bandi (»eldfluga« på koreanska) är medlem i nordkoreanska författarförbundet, och riskerar genom utgivningen sitt liv.

De sju berättelserna i samlingen är ett unikt material. Till skillnad från de historier som handlar om flykten från Nordkorea, är detta berättelser om de människor som är kvar. Deras vardagsliv, familjerelationer, arbeten och umbäranden. Hela tiden finns en skräck för att de man älskar ska föras iväg eller försvinna.

Carson McCullers korta mästerverk Balladen om det sorgsna kaféet utspelas i den amerikanska Södern där kedjefångarnas sång kan liknas vid en grekisk kör. Men det är också en innerlig sång om kärlek och ensamhet och om när kärlek blir till våld, hat och svek. Nu presenteras Balladen om det sorgsna kaféet i nyöversättning tillsammans med sju aldrig tidigare publicerade noveller samt ett nyskrivet förord av Stina Stoor.

Hur ska döttrar kunna skydda sig från sina mödrars sorg? Går det att älska sitt barn utan att samtidigt överge det? Varför så mycket blod när ultraljudet visar hjärtslag? I Malin Nords roman Barmark flockas korparna där förluster och rädslor härjar. Anja och dottern Hanne måste lämna barndomshemmet på myrmarken vid älven. För att förstå sina oroskänslor och den stumma relationen till sin egen mamma börjar Anja läsa sin norska mormors efterlämnade dagböcker: om hennes dramatiska flykt över fjället i december 1942 och om de omöjliga beslut hon tvingades fatta för att rädda livet på sitt ofödda barn.

Irene Hussvig är bibliotekarie och sedan trettionio år gift med kabeldragaren Horst. Hon har alltmer tröttnat på hans uppblåshet och ständiga spydigheter om hennes intresse för litteratur och trädgårdsskötsel.
Så av en händelse hittar hon en bortglömd kista med blytyngder i källaren och plötsligt står allting klart: hon ska en gång för alla göra sig av med sin man. 

Välkommen till museet som är öppet varje dag, året om! Den stora, fantastiska djurfaktaboken Animalium har gjort dundersuccé i en rad länder, och nu är det växternas tur! En bok för blomälskare, bokälskare och skönhetsälskare i alla åldrar. Njut av ett utsökt bildmaterial och spännande fakta. Här presenteras fler än 200 växter, alla detaljrikt avbildade och framställda precis som i ett riktigt gammaldags museum. En bok som passar både vuxna och barn och är dessutom en skönhetsupplevelse! Vi vandrar genom salarna, kikar i montrarna och får veta massor om svampar, lavar, örter, gräs, blommor och träd.



Hur delar vi med oss av vår livserfarenhet till våra barn? Hur berättar vi för våra döttrar om de misstag vi gjort? Saker vi skäms över, som vi ångrar. Lika svårt kan det vara att prata om det vi är stolta över. Höjdpunkter i livet, smarta val vi gjort, klokskap vi samlat på oss. Det kan vara besvärligt att hitta det rätta tillfället för sådana samtal.

Den här antologin är tänkt att vara en inspirationskälla som belyser den starka men också svåra relationen mellan kvinnor som spänner över generationerna. Några av Sveriges absolut bästa skribenter har tillsammans skapat en spännande, stark och stolt samling texter, skrivna av mödrar till döttrar. Texter om unika erfarenheter de vill förmedla till sina döttrar, kloka råd, smärtsamma upplevelser, triumfer och nederlag.

Berättaren är författare och följer sin bror Kimo under hans sista tid i livet. Sjukhusbesöken, samtalen och de minnen deras möten väcker, ger en mångtydig bild av två bröder som vuxit upp vid klassamhällets skärningspunkter. Medan Kimo under hela sitt vuxna liv stupat ner i missbruk och kriminalitet, med olika vårdprogram och fängelsevistelser till följd, har författaren frigjort sig med akademiska studier och en lyckosam bostadskarriär.

Scener om broderskap varvas med nedtecknade sessioner på divanen, anteckningar om berättarteknik, skrivandets villkor och de ångestfyllda problem författaren har med att slutföra sin roman. Var går skiljelinjen mellan att skriva en roman och återge verkliga händelser? Vilken rätt har författaren att skildra sin egen brors uppdaterade elände? Hur går det till när ett minne blir litteratur?

Kom kustbevakningen? Det är sjuåriga Lamis sista ord innan hon försvinner i vågorna på Egeiska havet. När solen går upp ligger livlösa kroppar på turiststranden. På en klippa i havet står tolv unga män som lyckats simma i land.

Det är den 5 januari 2016 och svenska politiker pratar om flyktingpaus. EU gör överenskommelser med Turkiet för att hindra människor att fly in i unionen medan den maffiastyrda flyktingsmugglingen omsätter miljardbelopp. President Erdoğan fängslar kritiska journalister i ett land som alltmer liknar en diktatur.

Författarnas personliga resa mot sanningen är en icke-fiktiv thriller om ett massmord med politiska förtecken. Båt 370 är ett skrämmande reportage inifrån Turkiet om vad som hände på havet, om svek och medmänsklighetens gränser.


Syskonen Marie och Jean är båda ogifta och barnlösa. Efter föräldrarnas död bor de ensamma kvar i familjegården på den franska landsbygden. Lantbruket är nedlagt, livet stillastående. Hos grannarna på andra sidan vägen däremot kryllar det av lekande barn, av kvinnor i färgglada kläder. Stillatigande registrerar syskonen från sin utpost varje rörelse hos dessa lantbrukare, de verkligt levande, som arrenderar deras mark. Snart kommer syskonen vara borta utan att lämna några spår efter sig. Instängda i sitt revir är de »de sista indianerna».Med sina träffsäkra formuleringar och humoristiska blick skildrar författaren i sin roman krocken som uppstår i mötet mellan två skilda världar.

I den mörkaste delen av skogen finns en kista av glas. I kistan ligger en sovande älvprins som ingen kan väcka. Hazel och hennes bror Ben är båda förälskade i honom. Båda drömmer om att vara den som lyckas väcka honom. Men vad händer när drömmen blir sann?

I den mörkaste skogen måste du vara försiktig med vad du önskar. En oförsiktig önskan, och allt du håller kärt kan gå förlorat.

Dramatik 1 - Kammarspelen & Dramatik 2 - De politiska av Per-Olov Enquist, Norstedts
Per Olov Enquist har skrivit flera av sina viktigaste verk för scenen och nu samlas hans dramatik i två stora tematiskt uppbyggda volymer, dessutom med flera aldrig tidigare publicerade verk.


Euro - hur en gemensam valuta hotar Europas framtid av Joseph E. Stiglitz, Atlantis bokförlag (förlagslänk ej tillgänglig)
De 19 länder som delar gemensam valuta, Eurozonen, har plågats av ekonomisk stagnation och skuldkriser. Några länder har kämpat med lågkonjunktur i åratal medan andra har befunnit sig i nödläge efter nödläge, särskilt Grekland. I Euro går Joseph E. Stiglitz emot företrädarna för åtstramningspolitiken och presenterar i stället ett antal åtgärder för att rädda kontinenten, och världen, från fortsatt ödeläggelse. Joseph E. Stiglitz är ekonomipristagare till Alfred Nobels minne (2001) och författare till ett antal omtalade böcker utgivna i flera länder.

1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.


Richard är änkling och professor i antikens historia vid ett universitet i forna Östberlin. När han går i pension vet han inte vad han ska ta sig för. Dagarna har förlorat sin struktur och tiden bara går. Och vem ska föra hans kunskaper och ägodelar vidare?

Han söker kontakt med asylsökande flyktingar från Afrika som ockuperar ett torg i Berlin. Deras dagar är fyllda av väntan – och plötsligt inser Richard att han har ganska mycket gemensamt med dem. Han lär känna den tystlåtne Rufu, låssmeden Rashid och Osarobo som vill lära sig spela piano. Han lär sig vilka språk de talar och vad huvudstäderna heter i deras länder. Han kör dem till deras språkkurs och lär sig lika mycket om sig själv som om dem.
Cecilia Hansson har under flera års tid rest mellan Stockholm och Wien, Bukarest och Budapest för att förstå det allt hårdare kulturklimatet. Hon möter några av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. De talar om villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten. I nära och djupgående intervjuer berör Hansson frågor som arvet efter kommunism och fascism, konstens ofrånkomlighet, auktoritära idéers återkomst och hur varken stabilitet eller trygghet kan tas för given i Europa idag. Resultatet är en unik inblick i regionen och återkommer till en central fråga: Vilket ansvar har egentligen en konstnär att stå upp för det hon eller han tror på?

I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.

Tornen har fallit men för Hélène är allt som vanligt. Dag efter dag rör hon sig mellan föräldrarnas lägenhet och Frescati. Pluggar, skriver, hänger med sin pojkvän Rickard, som känns inklippt, aldrig en del av platsen. Hélène har inte tagit sig vidare från barndomens Rinkeby, miljonprogrammet som alla har en färdig bild av. Pausen som uppstår efter svaret. Varifrån kommer du? Universitetet kunde vara en väg ut, men istället börjar rester av hennes tidigare liv dyka upp där. Människor hon stöter ihop med. Saker hon inte är färdig med.

Hélène har i sin bok namnen på människor hon älskat, och en av dem är Mona. När Hélène får veta att Mona har skrivit en bok om sin tid som eldsjälslärare i förorten, »Utanförskapt«, sätts en komplex kedja av motstridiga impulser igång. Begär, avundsjuka, hämndlystnad: någon måste berätta hur det egentligen var. Hélène sätter sin plan i verket, men ingenting blir som hon tänkt sig.


"Sommaren 2004 började jag utforska en person jag inte kände särskilt väl: min pappa. Projektet tog avstamp i bitterhet, i vreden hos en dotter vars förälder hade försvunnit från hennes liv. Jag var på jakt efter en ful fisk, en slug slingrare som hade smitit från så många saker – ansvar, kärlek, skuld, ånger. Jag förberedde ett åtal, samlade bevis inför en rättegång. Men någonstans på vägen omvandlades åklagaren till vittne."

Systern Cosima, som äter päron och smaskar. En syster som läser sin systers dagbok. En syster som klipper av sig håret och anklagar sin syster. En syster som slår en häst som inte är hennes.
Modern, med sin blanka fläta och med bisonjackan hängande i hallen, tändstickor och gamla lappar i de djupa fickorna. I sina händer har hon hållit vapen. En kökskniv, en revolver. I stallet hästen Elektra, en ilsken och mycket allvarlig varelse, vars tagel blänker om hösten och om våren. Och jaget, ett fult och gammalt barn, som önskar att den dag hon föddes var raderad. En obeboelig kropp, ett tjockt hår som växer ur ett huvud.

December 1917. På en isolerad ö i Norra ishavet lever prästen Sakarias med sin piga. Hans makt över kolonin är oinskränkt, och han styr sin församling med järnhand.

Så hittar några av fiskarna en halvt ihjälfrusen rysk matros på isen. Han bär med sig nyheter från fastlandet. Omedelbart förändras allting.

Mars 1953. Det sovjetiska imperiet sörjer sin store ledare. Utan S vet ingen vad som ska hända med revolutionen. I Moskva finns Sakarias piga. Hon har levt ett hårt liv i stalinismens skugga, men aldrig kunnat skaka av sig vad som hände på Ön den där vintern. Från kontoret där hon arbetar har hon smugglat hem skrivpapper. Nu kan hennes värld slås i spillror en andra gång. Hon måste få vittna. Och hon måste förstå.

Mer Mattias Hagberg på Bookbirds:


Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de stuvar in barnen i bilen och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt. Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris, som leder Rörelsen. En grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och som istället övar sig i att leva primitivt och sörja den värld som redan gått förlorad. I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg.

Vart tar alla prinsar vägen? Kan det ha något med de tre rara tanterna i det lilla huset i skogen att göra? Kommer förbannelsen som Rosa rosen fick på sin första födelsedag att besannas? Och vad händer med mannen som försöker locka med sig den vassaste systern Brr under bron? Dessa frågor får svar när Lilian Bäckman tar oss med till de feministiska sagornas förlovade land.

Jessie önskar att hon och hennes pappa inte hade behövt flytta till Los Angeles. Hon vantrivs i sin nya skola, där alla känns plastiga och ingen pratar med henne, inte ens hennes nya styvbror. Då börjar mejlen från Någon Ingen komma. NI påstår sig vilja hjälpa Jessie att navigera i den vildmark som är Wood Valley high school, men Jessie är till en början skeptisk. Är det bara någon som driver med henne? När hon till slut bestämmer sig för att våga chansa dröjer det inte länge förrän hon och Någon Ingen börjar komma varandra nära. Men vem är han, egentligen?


Med rätt kunskap kan en vanlig skogspromenad bli enspännande jakt på naturlig mat och vilda smaker. I boken Vildplockat lär du känna en mängd svenska blommor, örter, bär, svampar, blad, rötter och lökar som alla går att äta och använda i matlagning.

Vildsvinen har spridit sig lavinartat i Småland, en gång var stammen praktiskt taget utrotad men nu är de överallt, bökar i trädgårdarna, intar skogarna och åkrarna. De rör sig i skymningen och om natten. De äter upp vetet. De är kloka och skygga. De är större än man kan tänka sig. Möter man en sugga ska man stå stilla.

Industriskogarna runt Tingsryd är särskilt hårt drabbade. Till byn Hornanäs kommer Ritve för att försöka filma flocken som plöjer fram genom bygden. Ritve slår upp sitt tält i skogen, följer flockens spår och människorna som lever under dess herravälde. Kommunanställde Glenn, inflyttad från Malmö och ansvarig för den lokala kulturfonden, väcks om nätterna av vildsvinens framfart och tanken på den katastrof han är övertygad om ska komma. Och långt in i skogen ligger den gamla skolan Siggalycke, dit Mia har tagit med sin demente morfar på vistelsestipendium från kommunen, i hopp om att han ska komma tillbaka från stumheten och till minnena, till den karismatiske rektorn Ivar Sandberg och den mytiska vildsvinssuggan Sigga.

Till hotell Vita Tigern i Göteborg kommer människor från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn. Avalon har vuxit upp här, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen. På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.



Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.

Att gå till fots är inte bara att förflytta sig från en punkt till en annan. Det är också att ingå i ett sammanhang, befinna sig mitt i ett konkret och påtagligt landskap, ta del av alla de processer som ständigt pågår runt omkring en. Och det kan dessutom vara ett sätt att tänka och känna, eftersom själva gåendet har en egendomlig förmåga att stimulera våra sinnen och minnen och ge oss perspektiv också på sådant som inte finns där och då.

Rebecca Solnits Wanderlust undersöker vad det innebär – och har inneburit – att gå till fots genom världen och vad författare, konstnärer, tänkare och andra har haft att säga om den saken. Solnit knyter till exempel an till antikens ständigt i rörelse stadda filosofer och låter oss följa med romantikens poeter på deras vandringar genom dramatiska och undersköna landskap. Men Wanderlust är också en ur fotgängarperspektiv skriven bok om surrealisternas outtömliga Parismiljöer och spelmanins neonglittrande Las Vegas. Det handlar om kulturhistoria i rymligast tänkbara bemärkelse – och om en genomtänkt kritik av vårt nuvarande och på många sätt inkapslade och inkapslande livsmönster. Själva gåendet kan dessutom, framhåller Solnit, få en subversiv kollektiv dimension. Protestmarscher handlar ju inte heller bara om att förflytta sig från en punkt till en annan.

Wink Bell är en rödhårig och tovig sagoberättare. Hon bor utanför stan med en hel drös syskon och en mamma som är spåkvinna. Ingen i skolan ger sig på något av syskonen Bell. De är en sort för sig, de gråter inte, de låter sig inte tryckas ner. Poppy är skolans manipulativa och grymma drottning. Hennes enda svaghet och stora hemlighet är Leaf, Winks äldre bror, som hon är galet förälskad i. Han struntar totalt i henne vad hon än säger eller gör. Då går Poppy raka vägen hem till sin granne Midnight Hunt som har varit kär i henne i åratal. De ligger med varandra, Midnight fäller en tår av lycka medan Poppy rycker på axlarna och skrattar. När Midnight flyttar hoppas han få ett slut på Poppys nattliga besök. Men det är så klart inte Midnight som bestämmer det. Vem tror han att han är? Det kan bara Poppy göra, och snart rullar en suggestiv skräckberättelse igång, ett på många sätt annorlunda triangeldrama.

Mer vårsläppslängt 2017: