Mitt under den mest olämpliga perioden kastar jag in mig i Darling River och dörren efter mig stängs nästan direkt när jag har påbörjat första kapitlet. Jag kommer inte ut. Vägen är enkelriktad. Den enda utgången är den vid slutet av regnbågen. Och inte heller vill jag därifrån. Till exempel:
- jag drömmer att jag läser Darling River, när jag har somnat i soffan, och när jag vaknar blir jag förvånad över att boken inte ligger bredvid mig, som om jag skulle ha somnat läsandes,
- för varje framsteg jag tar, håller jag i den allt mer krampaktigt och önskar att den aldrig ska ta slut,
- jag bär med den överallt, även när jag har avslutat den drar jag ut på tiden, jag vill inte lämna tillbaka den så tidigt, inte riktigt än, jag vill kunna lukta på sidorna lite till.
Jag väljer att läsa Darling River utan att ha läst ut Nabokovs Lolita, för det är inte Stridsbergs Doloresvariationer jag vill ha (åtminstone inte endast), utan Stridsberg och hennes ord, vilka jag älskar ända sedan jag läste Drömfakulteten. Och jag slukar allt i en väldig fart, mellan snabbspolingarna av scenerna är det ett fåtal fragment som jag hinner se ordentligt. Jag ser: de sönderskjutna klänningarna, de arktiskt blå ögonen, vetenskapsmannens aphona och hur Lo sakta förvandlas till en grotesk flicka, med bruna tänder och smutsigt hår.
Det är äckligt och avskyvärt, men på samma gång vackert och ett tag önskar jag att det fanns fler som Stridsberg, vars nät jag älskar att fångas i. Men så tänker jag att om det fanns fler som Sara Stridsberg skulle jag inte längta lika mycket efter hennes ord och jag är så himla glad att det inte är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar