L'étranger

blåmesen is back in blue! Har jag nu, visserligen på grund av tvång, lyckats ta mig igenom en Camus på franska, så är jag förstås tvungen att skryta lite om det.

Monsieur Meursault är en algerisk man i trettioårsåldern med förvånansvärt svag viljestyrka. Vi träffar honom precis när han fått beskedet att hans mor dött och får följa med honom på likvaka och begravning. Hela tiden verkar han underligt bedövad och på något vis inte närvarande.

Efter begravningen åker han tillbaka till sin hemstad och allt återgår till det normala. Han åker till stranden och badar, går till jobbet på kontoret, iakttar sina grannar och träffar Marie, som han inte vill kalla sin älskarinna.

Problemet är bara att Meursault inte verkar bry sig om någonting - han är ständigt frånvarande. När Marie frågar om han älskar henne svarar han att han inte vet, men att det inte verkar så, utan att ha förståelse för att hon reagerar negativt på det. Han hjälper sin granne, som säger sig vara butiksägare men i själva verket är hallick, att straffa sin före detta flickvän som grannen säger sig ha blivit lurad på pengar av. Hela tiden utan att egentligen bry sig. Han bara går med på allt; oerhört frustrerande för läsaren (eller åtminstone för mig).

Sedan spårar någonting ur, Meursault skjuter en arab med fem skott och döms till döden. Fortfarande utan några motiv eller några känslor. Sannerligen en främling för världen och, tycker jag, för hela mänskligheten. Jag antar att Camus tänkte sig boken mer eller mindre som en argumentation för existentialismen, med Meursault som exempel på den inautentiska människan; den som inte insett att varje människa aktivt måste skapa sitt eget liv då det inte finns någon högre makt eller mening med det.

Slutsatsen blir tyvärr att jag inte tycker om den här boken över huvud taget. Språket flyter på fint, men det finns liksom ingen handling, och jag irriterar mig oavbrutet på den viljelöse man som låter livet glida ur sitt grepp. Jag får väl konstatera att det där med finkultur inte är någonting för mig.