Web Analytics Bookbirds: december 2010

torsdag 30 december 2010

Stjärtmes 2010


Det här inlägget skulle ha innehållit en årslista, om jag inte hade känt mig så fruktansvärt banal och malplacerad. Let's face it, år 2010 har inte varit mitt litteraturår; jag fann inte lusten att vilja läsa mer, trots att jag faktiskt läste några bra.

Här är sju av dem:

Nedstörtad ängel av Per-Olov Enquist
Eterneller av Viktor Johansson
Boktjuven av Markus Zusak
Darling River av Sara Stridsberg
Aniara av Harry Martinson
Floder av Jevgenij Grisjkovets
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

Nej, en lista, likt förra årets skulle inte ha gjort rättvisa. Det har varit alldeles för känslosamt, omtumlande och tusen gånger över förväntan, så jag lämnar det här.

Nästa gång vi ses har jag börjat använda min nya kalender.
Gott nytt år!

måndag 20 december 2010

Floder

På teckningar, från mina yngre dagar, placerade jag alltid solen i en av de övre kanterna på pappret. Alltid hade den ögon, näsa och mun och ibland, vid ett fåtal gånger, också solglasögon. Jag ritade även hus. Trots att jag vid den tiden bodde i ett flervåningshus så ritade jag alltid hus. Stugor. Röda, med svart tak och skorsten som det kom grå, bubblande rök ur. När jag blev riktigt avancerad lade jag ibland till något regnbågsliknande i andra hörnet på himlen och en väldigt häftig bil.

Det är märkligt det här med böcker, att de får oss att känna saker och känna efter.

Floder av Jevgenij Grisjkovets är en "essäistisk" roman, en sorts självbiografi, där berättaren återvänder till sin hemstad i Sibirien, för att hitta definitionen av en sibirier (i ärlighetens namn är det långt mycket mer än så). Han varvar sina egna minnen med sin farfars och det går långsamt, det krävs en sakta läsning för att ta in alla orden.

Vad vet vi egentligen om Sibirien? Eller snarare: vad tror vi att vi vet om ett landområde i öst? Var börjar och slutar det? Björnar, den transsibiriska järnvägen och vodka, fattigdom, kyla och glesbygd - eller?
Under berättarens uppväxt såg han endast en vild björn. Han blev respekterad för att han var en sibirier, när han reste söderut med sina föräldrar på somrarna. De kunde inte förstå hur han överlevde kylan där. Han, å andra sidan, förstod inte vad det var som var kallt - minus fyrtio grader är väl inte så kallt?

Jag beundrar Grisjkovets skarpa öga; han lyckas beskriva hur dimensioner förändras med tiden - en stor barndomsstad blir mindre när man är äldre. Han lyckas framkalla minnen som jag förlagt i högen av självklarheter. Grisjkovets ritade också sin sol med ögon, näsa och mun, och hus fastän han bodde i ett flervåningshus.

Jag tycker också om Grisjkovets sätt att beskriva hur en utlänning beter sig första gången den kommer till Sibirien, att kylan alltid överraskar dem, trots att de var förberedda på det. Och sedan mätandet av geografiska avstånd i hur lång tid det tar för tåget att nå nästa station, istället för kilometer. Just tiden har en väldigt speciell roll. Det är som att vara under vatten; det finns ingen egentlig ordning, eller så kanske det gör det, men det känns inte så.

Det börjar med en förkunnelse, "... Det enda man vet är att författaren hade tänkt sig ett synnerligen omfångsrikt verk, men ändå inte presterade mer än en längre berättelse...", fortsätter med berättarens egna minnen och upplevelser, stannar till vid den allmänna sibiriern och avslutas med en existentiell fråga - ett avskalande som tar sig in i läsarens hjärna. Berättarjaget blir ens eget jag. Inget som jag äger är mitt och vad blir då kvar?

Jag hade kunnat skriva mycket mer, men av rädsla att avslöja för mycket, säger jag inget mer.
Floder lämnade mig ensammare än någon annan bok gjort på väldigt länge, på ett positivt sätt.

lördag 18 december 2010

Födelsedagsfåglar

Det känns som om det var i förrgår som vi arrangerade om blåmesens bokhylla för att kunna ta en bild och använda den som header. Den vi har nu är en klippt version av samma bild, för de som undrar hur den såg ut. Det är otroligt att det redan har gått två år sedan den dagen och förhoppningsvis blir det fler!

Dessutom vill vi passa på att tacka er, våra läsare, för att ni står ut med våra knappt intressanta inlägg och återvänder gång på gång.

Stora kramar,
Stjärtmes och blåmesenObs: inga mesar kom till skada vid skapandet av detta montage

torsdag 16 december 2010

P.s!

För tre år sedan sändes det allra första Musikhjälpen.Ett insamlingsprojekt-samarbete mellan Radiohjälpen, Sveriges Radio och Svt, med ett nytt tema varje år. Tre programledare är inlåsta i en vecka, i år är det för att samla in pengar för att stoppa handeln med barn. De huserar det här året på Gustav Adolfstorg i Malmö. Jag var där igår och önskade en låt, för barn är verkligen inte till salu.

söndag 12 december 2010

La petite robe de Paul

Den franske psykoanalytikern Philippe Grimbert har skrivit ett flertal fackböcker, bland annat en om hur man tar sig upp ur soffan som undertecknad kanske borde ta sig en titt på, samt några romaner. La petit robe de Paul, alltså Pauls lilla klänning, är den första av de sistnämnda och den har inte översatts till svenska. Däremot har han skrivit något biografiaktigt som är översatt till engelska. Tror jag.

Med den tråkiga men eventuellt nödvändiga informationsdelen avklarad går vi vidare till bokens handling. Huvudpersonen i boken är, föga förvånande, Paul. Han är en man i övre medelåldern som genom sitt arbete går en kurs i en annan del av staden han bor i (Paris?). Vi får veta att han tycker om att låtsas att han är infödd på okända platser genom att följa andra gator än turistströmmarna och att han sett fram emot att få bekanta sig med detta nya kvarter.

Dock råkar han redan första dagen på sin kurs gå förbi affären Poèmes skyltfönster där det hänger en ensam vit barnklänning som han blir helt betagen i. Strövtågen på gatorna ställs in till förmån för suktande utanför skyltfönstret under hela veckans lunchraster. Den sista dagen går han in i affären och köper klänningen, storlek 6 år, trots att han inte känner någon flicka i denna ålder som han kan ge klänningen till.

Så långt allt nästan gott och väl; Paul frågar sig naturligtvis vad som fått honom att köpa denna klänning och vad han ska göra med den. Det faller sig så att han gömmer undan den i sin garderob där hans sambo Irène av en slump råkar hitta den nästan direkt. Hon blir förvånad, förtvivlad, bestört; lever hennes man dubbelliv, eller är han kanske pedofil? Deras alltid så goda relation tar sig en rejäl törn samtidigt som händelser ur Irènes tidigare liv börjar ta sig upp till ytan...

Nog är det en psykoanalyst som leker loss i den här romanen alltid. Det känns lite som att Grimbert verkligen njuter av att få hitta på precis vad för morbida saker som helst och sedan föreställa sig konsekvenserna av dessa på ett mänskligt psyke. Händelseförloppet är intensivt, nästan onaturligt snabbt, och med det följer diverse flashbacks för att förklara parets mer eller mindre irrationella handlande.

Inte vet jag om boken egentligen ger mig något och/eller om det finns något budskap eller någon moral i berättelsen om detta oskyldiga barnplagg som framkallar så mycket ont. Möjligen kan man föreställa sig att paret hade varit lyckligare eller åtminstone undvikit en kris om de hade varit lite öppnare mot varandra under sitt långa och lyckliga förhållande. Eller också är det helt enkelt bara en uppvisning av någon sorts kreativitet - en yrkesman som för en gångs skull släpper verkliga problem och hittar på istället. En ganska medioker bok. Punkt och slut.

fredag 10 december 2010

Vous plaisantez, monsieur Tanner

Sist jag var på biblioteket träffade jag på en förtroendeingivande bibliotekarie (som visade sig ha en son som varit utbytesstudent i Lund) som prackade på mig fem böcker som jag antagligen inte kommer att hinna läsa innan lånetiden och terminen tar slut, fast man ska aldrig säga aldrig. Jag bad om böcker som inte var allt för tunglästa och kanske var det därför jag fick den här, vars kapitel är i snitt en sida långa. Det känns lite som en bok för människor som inte tycker om att läsa eller som inte orkar läsa. Smidigt för den som är stressad...

Paul Tanner är en ensamstående man i trettio- fyrtioårsåldern som ärver ett gammalt hus av sin farbror. Han bestämmer sig för att ta tjänstledigt, sälja sitt hus och ge sig på en helrenovering. Alltså ger han sig in i byggbranschen och träffar på ett antal olika specialisthantverkare som alla har sina egenheter: takläggarna Pierre och Pedro som lyssnar på radio på högsta volym, dricker öl och gör mer skada än nytta, Chavolo och Dorado som pratar om sig själva i tredje person, den ryska elektrikern Zeitsev som firar gudstjänst på sin arbetsplats etc. etc.

Boken är lika sprängfylld av underliga personligheter som av byggarbetstermer som jag helt ogenerat struntar i att slå upp. Det är inte utan att man undrar hur det hela hade slutat om Monsieur Tanner själv inte varit på plats för att övervaka arbetet. Hade det slutat med att huset låg i ruiner och bankkontot var tomt?

Denna fundering betonar verklighetskänslan boken inger mig. Det kan tyckas vara en osalig otur att råka på så många besvärliga yrkesmän under en enda renovering, men då och då kommer faktiskt även personer som verkar ha alla hönsen hemma in i historien som motvikt. Det kan tilläggas att min egna oerhört begränsade erfarenhet av hantverkare att de ofta är lite märkliga, samt att minsta särdrag framgår väldigt tydligt då man mer eller mindre tvingas umgås med dem under en längre tid.

Eftersom att det snart är jul kan jag rekommendera den här boken som julklapp till en person som är alltför renoveringsivrig; den borde kunna avskräcka vem som helst... Antagligen finns det också människor som skrattar sig igenom denna bok. Själv nöjer jag mig med att dra på munnen och vara nöjd med att boken snabbt tog slut, så att jag sedan kunde återgå till nödvändigt plugg.

Boken + årets julpynt hemma hos blåmesen.

Jean-Paul Dubois är författare till ett femtontal romaner varav en, Une vie français, prisbelönt och översatt till ett femtontal språk, dock ej svenska.

onsdag 8 december 2010

Status quo




1. blåmesens tentaveckor började iförrgår.

2. Jag har mitt sista chattseminarium idag. Resterande tid av året tänker jag ägna mig åt: 1) uppsatsskrivning, 2) julkortsfixande, 3) vinterns soundtrack och 4) snökaos

3. Bookbirds fyller 2 år snart(!) och då tänkte vi bjuda på frågestund, om det skulle finnas några intresserade. (Annars skippar vi det och låtsas att idén aldrig kommit över oss.)

Okej, hej så länge!

torsdag 2 december 2010

december 1


LÅT HAVET HA SITT BRÅDDJUP. Jag kokar gröt som jag äter ur en tekopp. Lyssnar på p2 hela förmiddagen och sista-minuten-läser Solzjenitsyn. Vet inte om jag längtar efter våren längre. Har slutat skriva listor över böcker jag vill läsa, böcker jag vill bo med, böcker vars ryggar jag vill att mina fingerspetsar ska dansa över. Jag kanske har blivit sjuk.