Web Analytics Bookbirds: Floder

måndag 20 december 2010

Floder

På teckningar, från mina yngre dagar, placerade jag alltid solen i en av de övre kanterna på pappret. Alltid hade den ögon, näsa och mun och ibland, vid ett fåtal gånger, också solglasögon. Jag ritade även hus. Trots att jag vid den tiden bodde i ett flervåningshus så ritade jag alltid hus. Stugor. Röda, med svart tak och skorsten som det kom grå, bubblande rök ur. När jag blev riktigt avancerad lade jag ibland till något regnbågsliknande i andra hörnet på himlen och en väldigt häftig bil.

Det är märkligt det här med böcker, att de får oss att känna saker och känna efter.

Floder av Jevgenij Grisjkovets är en "essäistisk" roman, en sorts självbiografi, där berättaren återvänder till sin hemstad i Sibirien, för att hitta definitionen av en sibirier (i ärlighetens namn är det långt mycket mer än så). Han varvar sina egna minnen med sin farfars och det går långsamt, det krävs en sakta läsning för att ta in alla orden.

Vad vet vi egentligen om Sibirien? Eller snarare: vad tror vi att vi vet om ett landområde i öst? Var börjar och slutar det? Björnar, den transsibiriska järnvägen och vodka, fattigdom, kyla och glesbygd - eller?
Under berättarens uppväxt såg han endast en vild björn. Han blev respekterad för att han var en sibirier, när han reste söderut med sina föräldrar på somrarna. De kunde inte förstå hur han överlevde kylan där. Han, å andra sidan, förstod inte vad det var som var kallt - minus fyrtio grader är väl inte så kallt?

Jag beundrar Grisjkovets skarpa öga; han lyckas beskriva hur dimensioner förändras med tiden - en stor barndomsstad blir mindre när man är äldre. Han lyckas framkalla minnen som jag förlagt i högen av självklarheter. Grisjkovets ritade också sin sol med ögon, näsa och mun, och hus fastän han bodde i ett flervåningshus.

Jag tycker också om Grisjkovets sätt att beskriva hur en utlänning beter sig första gången den kommer till Sibirien, att kylan alltid överraskar dem, trots att de var förberedda på det. Och sedan mätandet av geografiska avstånd i hur lång tid det tar för tåget att nå nästa station, istället för kilometer. Just tiden har en väldigt speciell roll. Det är som att vara under vatten; det finns ingen egentlig ordning, eller så kanske det gör det, men det känns inte så.

Det börjar med en förkunnelse, "... Det enda man vet är att författaren hade tänkt sig ett synnerligen omfångsrikt verk, men ändå inte presterade mer än en längre berättelse...", fortsätter med berättarens egna minnen och upplevelser, stannar till vid den allmänna sibiriern och avslutas med en existentiell fråga - ett avskalande som tar sig in i läsarens hjärna. Berättarjaget blir ens eget jag. Inget som jag äger är mitt och vad blir då kvar?

Jag hade kunnat skriva mycket mer, men av rädsla att avslöja för mycket, säger jag inget mer.
Floder lämnade mig ensammare än någon annan bok gjort på väldigt länge, på ett positivt sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar