Web Analytics Bookbirds: Tunneln

onsdag 15 november 2017

Tunneln

Tunneln är konstnären Juan Pablo Castels redogörelse för mordet han gjorde på en kvinna.

När han på vernissage för bland annat sina egna tavlor, ser María Iribarne lägga märke till en detalj på en av hans målningar, blir han fascinerad av henne. Hon hinner försvinna innan han kommer fram till henne och därefter snurrar frågor runt i cirklar i hans huvud. Vem är hon? Känner hon samma som han? Vad skulle hända om han träffade henne igen, vad skulle de prata om?

Han blir som besatt och funderar på hur deras första möte ska bli, när han av en slump(?) träffar henne på gatan. Han försöker fånga henne, men hon glider undan. Hon är flyktig, svår för Castel att tolka och ju mer han misslyckas med att göra henne till sin, desto starkare växer hans svartsjuka.


Jag har hunnit läsa flera böcker sedan jag blev klar med Ernesto Sabatos Tunneln och jag har dessvärre hunnit byta och glömma känslor, men i min läsdagbok från den 25 oktober när jag var på sidan 83 hittar jag följande meningar:
"Febrig känsla. Juan Pablo påminner mig om en karaktär av Dostojevskij och Camus. Nånting i att bli besatt av en kvinna och tycka att livet är absurt."

Det är inte långsökt att jämföra med Camus, då författaren under en tid vistades i Paris och bekantades med existentialisterna, som menar att människans handlingar definierar människan. Mycket av deras tankar, Sartres absurditet från Äcklet, återfinns även i Tunneln. Sedan kopplingen med Dostojevskij: medan jag läste, kunde jag inte sätta fingret på vad det var som var Dostojevskijskt, men nu i efterhand tror jag att det är Juan Pablo Castels isolerade värld, som till slut bara kretsar kring María Iribarne. Hur objektiv han än försöker vara i sin berättelse, tar känslorna ofta över.

Omslaget pryds av ett bältdjur. Under hela läsningens gång ska jag fundera kopplingen mellan Juan Pablos berättelse och detta underliga djur som jag inte vet så mycket om. Efteråt kollar jag på internet, läser att det endast finns i Amerika och förekommer främst i Sydamerika, men det finns en art som finns i så gott som hela Syd- och Centralamerika och USAs södra delar. Jag tänker att det kanske är för att de lever ensamma, liksom Juan Pablo. Eller att de vid fara rullar ihop sig för att ingen fiende kan ta sig igenom deras hårdhudade pansar? Det är en gåta som jag inte har löst än, men är mycket nyfiken på.

Ernesto Sabatos debutroman från 1948 beskrivs på baksidetexten som kultförklarad, men anledningen till att jag otippat tog upp den här, var att jag läste i ett reportage i Karavan, att Mircea Cărtărescu, min favoritförfattare som jag ännu har oläst, inspireras mycket av Sabato. Och jag är glad över att jag tog upp den! Förutom poetiska och diffusa formuleringar som finns bland många av mina favoriter, är Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij, en av mina mest minnesvärda läsupplevelser och Tunneln gav mig ungefär samma känsla, vilket inte är dåligt. Det är något med att vara i en hjärna som anser sig själv vara rationell, men handlar tvärtemot och dessutom är oerhört självcentrerad, som lockar mig. (Men jag förstår också att om jag hade blivit utsatt för Juan Pablo idag, hade jag blivit livrädd och förmodligen polisanmält.)

En annan tanke som har väckts är hur det skulle vara att läsa samma berättelse men från ett kvinnligt perspektiv?

Summa summarum: Tunneln. För dig som känner dig vilsen existentiellt och som har en svaghet för starka känslor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar