Web Analytics Bookbirds: Beckomberga - ode till min familj

söndag 26 oktober 2014

Beckomberga - ode till min familj

Beckomberga sjukhus, som det var byggt för, finns inte längre. Bara byggnaderna står kvar, i väntan på att nya ska flytta in i de nyrenoverade lägenheterna. Det är nya tider nu, ljusare, säger de och försöker spackla över det som en gång var en plats för mentalt sjuka mellan 1932 och 1995.

Måndagen den 20e oktober 2014, blev Sara Stridsbergs roman Beckomberga - ode till min familj augustprisnominerad. Några timmar tidigare hade jag, ovetandes om vad som skulle ske, hämtat ut ett exemplar på närmsta bibliotek. Det tog mig sedan lite drygt en dag att läsa den från pärm till pärm, den om Jimmie Darling med hålet i hjärtat, om Jackie som besöker sin pappa på sjukhuset när hon egentligen borde vara i skolan och om Beckombergas sista patient, timmarna innan han, efter sextiotre år på sjukhuset, ska gå ut i världen.

Historien är berättad utifrån Jackies perspektiv. Hon är elva när Jimmie Darling hamnar på Beckomberga. Där spenderar hon dagar när hennes mamma, Lone, är ute och fotograferar katastrofen efter förstörelser i andra världsdelar. En läkare på Beckomberga brukar ibland ta med Jimmie Darling och andra intagna ut i natten på fest. Jackie blir vuxen och får en son, Marion. Jimmie Darling flyttar till Cariño och planerar sitt sista andetag.

Det är svårt att ge en rättvis bild av Beckomberga - ode till min familj. Stridsberg hoppas mellan åren, mellan verklighet och dröm. Hon återkommer hela tiden till liknande scener, jag märker det när jag bläddrar tillbaka och försöker hitta en detalj jag har glömt, hur svårt det är att hitta rätt. Den är som ett kalejdoskop, där varje liten glasbit alltid är likadan men annorlunda efter varje rotation. Det är havet/stranden, den vita havsfågeln, läkarsamtalet, familjen, kärleken. Att läsa Beckomberga - ode till min familj är som att hela tiden ha en sten över bröstet. Allt som är fint är trasigt. Alla karaktärer är vilsna, de söker efter något att fylla det de saknar. De pratar med varandra som i gåtor, de pratar bara om det som är viktigt i livet. Om hur det känns inuti och vad de drömmer om. Stridsberg har ett språk som både är poetiskt drömskt och hårt. Jag önskar att jag kunde hitta ett utdrag, en mening som förklarade, men allt hör samman som pärlor i ett halsband. När det går sönder är det som att bara ha kulor i handen utan sammanhang. När Jackie pratar med Lone senare i livet sker det genom drömmarna, där ljuset med tiden försvinner allt mer.

När Sara Stridsberg var med i Babel på svt, pratade hon om att "allt skrivande är en sorts barnslig, utopisk handling, barnslig längtan efter att rädda människor" och kanske är det så. Jackie kanske räddade Jimmie Darling till slut.
Untitled
Redan 2011 pratade Sara Stridsberg om romanen om Beckomberga i ett sommarprat. Jag lyssnade på det då och lyssnade på det efter att jag läst färdigt romanen, när också det var slut insåg jag hur länge jag har längtat efter Beckomberga - ode till min familj. Och hur mycket jag alltid längtar efter Sara Stridsberg.

Andra verk av Sara Stridsberg på Bookbirds:
Darling river
Drömfakulteten 
Medealand och andra pjäser

2 kommentarer:

  1. jag funderar lite på om ni har boktipset och om jag eventuellt kan ha hittat en av er där mvh snällt creep och fangirl

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej snällt creep och fangirl! Så vitt jag vet har b inte boktipset, men jag har :-) Mvh gillar boktips

      Radera