Antiken

Sedan flera år är jag med i en bokcirkel bestående av mig och några kollegor. Vi läser cirka en bok i månaden, förutom under sommarsemestrarna. Det händer att jag inte hinner läsa ut boken i tid, men går ändå på träffarna, med risk för att få slutet förstört, inte bara på grund av fikat och det sociala sammanhanget, utan för att det alltid är något som sker med boken vi ska ha läst. Bokcirkelns magi är att den förvandlar texten från en isolerad och abstrakt upplevelse till att bli mer begriplig och bättre av samtalet, när man sätter ord på känslor och tillsammans slätar ut eventuella frågetecken. Det fascinerar mig alltid hur samma ord kan väcka olika känslor och tankar hos olika personer.

 
Till novembers bokcirkelträff läste vi Antiken, Hanna Johanssons debutroman. 
Som så många gånger läser jag ut den i sista sekunden, men den här gången vet jag inte om det beror på drivet i berättelsen, Hanna Johanssons språk eller för att det är knappt om tid. Jag rusar mig igenom de sista sidorna, kan inte/vill inte/får inte sluta.

Antiken utspelar sig under några månader i den grekiska staden Ermoupoli. I centrum finns ett diffust berättarjag som genom ett frilansjobb kommer i kontakt med konstnären Helena. Berättarjaget ska skriva ett porträtt och det slutar med att Helena avskyr utkastet och skriver ett nytt. De börjar ses fast de inte längre behöver det, när artikeln är klar och publicerad. Berättarjaget avbokar sina planer för att kunna träffa Helena, som frågar om de kan ses, inte sällan inom en timme. 

Ganska snart får vi veta att Helena, från ett tidigare förhållande, har en dotter med problem i skolan. Berättarjaget blir avundsjuk på dottern Olga, på relationen mellan mor och dotter, och hon tänker att hon hade varit en mycket bättre dotter än Olga. Avundsjukan växer sig än större, när Helena annonserar att hon och Olga ska spendera sommaren i deras sommarhus i Ermoupoli. Kanske kommer det göra gott för Olga att åka bort från Sverige ett tag. Det dröjer dock inte länge förrän Helena ringer berättarjaget och ber henne komma ner till dem. Och ingen annan fråga gör berättarjaget lyckligare.

Om Helena får vi veta mycket, om jaget nästan ingenting (i en passage uttrycker berättarjaget om lättnaden när en hårddisk från en förgången tid försvunnit, för då är bevisen för historien raderad och kan berättas om med egna ord: "[...] nu kunde jag skapa ett nytt liv åt mig själv"). Perspektivet är så centrerat att inga andra blickar, utom den läsaren får se genom berättarjaget, att det är svårt att få en helhetsbild av situationen. Hur ser egentligen Helena på deras relation? Är den ömsesidig eller känner Helena att hon är i maktposition? 

Miljöbeskrivningarna gör omgivningen tydlig, jag kan nästan känna saltvattenvindarna från stenstranden och se apelsinträden i trädgården framför mig, fast jag inte varit vid Medelhavet en enda gång i mitt liv. Allt kretsar kring Helena, som både kräver uppassning och att bli lämnad ifred för sina konstprojekt. Men där finns också Olga, som ofta håller sig för sig själv, på taket med en bok. 

Det är när berättarjagets fokus byts mot modern Helena till dottern Olga som det blir intressant, för då blir positionerna i spelet också annorlunda. Då byggs spänningen upp och jag håller andan i väntan på att något ska hända.

Avslutningsvis gav samtliga i bokklubben boken en stark 4, för spänningen och för språket, men slutet drog ner det. Vi var  allihop överens om att berättarjaget kändes mycket osympatisk, men övertygande. Jag besöker gärna Johanssons värld igen. 

1 kommentar:

  1. Visst är det fantastiskt med bokcirklar. Böcker kan verkligen växa av ett boksamtal!

    SvaraRadera