Web Analytics Bookbirds: Nick & Norah's infinite playlist

tisdag 10 juli 2012

Nick & Norah's infinite playlist

Det här är inte en kärleksroman som är menad för den samtida Justin Bieber-generationen, för att vara ärlig vet jag inte om "/ Baby take a chance or you'll never know / I got money in my hands that I'd really like to blow /" var född vid den här bokens utgivning [2006]. Inte desto mer vänder sig Nick & Norah's infinite playlist (på svenska: Nick & Norahs oändliga låtlista) till de hjärtan som slog för de slätstrukna pojkbanden i slutet av nittiotalet, åtminstone inte om man ska utgå ifrån alla musikreferenser som boken innehåller (läs: Abba, The Beatles, The Clash, Michael Jackson, Morrisey, Patti Smith, Wilco, etc).

double empire

Det här samarbetet mellan Rachel Cohn och David Levithan har inte resulterat i en kärleksroman där handlingen är uppbyggd på det klyschiga "pojke-möter-flicka-blir-kär-blir-ihop-&-lever-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-viset utan börjar snarare "pojke-ber-flicka-låtsas-vara-hans-flickvän-i-fem-minuter-för-att-göra-sitt-ex-avundsjuk".

Något utförligare förklarat:
Nick, berättad av Levithan, är en high school-pojke, samt basist i queercore bandet The Fuck Offs (tidigare Porn Yesterday, The Black Handkerchiefs, The Vengeful Hairdressers och None Of Your Business). I slutet av en spelning ser Nick sitt ex, Tris (även kallad Evil Ex), stå i publiken. Det har gått tre veckor, två dagar och tjugotre timmar sedan hon gjorde slut med honom och det gör fortfarande ont. Norah, i sin tur berättad av Cohn, är dotter till en skivbolagsdirektör och har också precis avslutat ett förhållande. När Nick och Norahs världar slås samman börjar ett nytt kapitel i deras liv som de sent ska glömma. På bara ett par timmar hinner deras hjärtan gå igenom samtliga faser av känslospektrat, från förvirring till lycka och däremellan ilska, rädsla, ledsamhet och längtan.

Untitled
De är unga. Deras kroppar är fyllda av okontrollerbara nervimpulser. Det är som att åka berg- och dalbana inuti deras huvuden ocensurerat och när det är över, när sista bokstaven på sista sidan har slukats, rusar hjärtat av att ha åkt i för hög hastighet och benen skakar som hade man kolsyra i blodet. 

Jag läste den här efter en rekommendation av en bibliotekarie, som även kom med förmaningen att absolut inte se filmen(!), något jag oturligt redan hade gjort. Lyckligtvis hade inte filmen gjort ett så stort avtryck i mig att jag kom ihåg något alls. Inte som boken, som jag med nöje hade kunnat läsa om nästan direkt efteråt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar