Web Analytics Bookbirds: Kära Edda

lördag 2 april 2011

Kära Edda

"Nja."

Det är vad hjärtat säger efter utläsning. Jag sitter på bibliotekets andra våning, en grå förmiddag i slutet av mars, tillsammans med pensionärer och (åh) ungdomar(! framtidens hopp). Utanför dominerar molnen himlen. Änderna kurar tätt intill varandra och väntar tappert på solen.

"Men mer ett ja, än ett nej, va?" Frågar den lilla rationella del av hjärnan som finns hjärtat. Den har ju förmedlat text till hjärta (en roman om kärlek bör otvetydigt läsas med hjärtat) och sett det skaka till.

"Njae," svarar hjärtat tveksamt, men fortfarande berörd av vad den just läst.
"Så ett nej, alltså?" Frågar hjärnan, den här gången lite mer irriterat.
"Ja, om det ska vara antingen eller, så är det mer ett nej."

Men det kan också vara jag, så ovanligt, som på den senaste tiden har hetskonsumerat texter om tonår och vilsenhet. Så mycket att hjärtat fått nog, sagt att nu får det räcka (för tillfället). Nå, först, innan jag glömmer det, ett försök till resumé:

Ärligt talat, sitter Elen Fossheim Betanzo med alla bra kort i handen. Det här hade kunnat bli mer än en tunn bok (< 130 sidor) som ger sken av lättillgänglighet (boken mindre än "normalstorlek", titeln "handskriven" osv.).

Det hade kunnat bli bättre än vad det blev, om en tjej (berättarjaget på sjutton/arton-nånting jordsnurr) som tänker ta reda på allt om kärleken. Med på resan har hon sin kompis Karla, som säger sig redan veta och har vetat sedan länge. Jaget (vars namn man inte får veta förrän in i det sista, så det säger jag inte), träffar världens snyggaste kille, på en fest någonstans eller kanske ett kafé... skitsamma, det är irrelevant egentligen, för de bestämmer sig för att ses igen, och ännu några gånger, och sen är de väl ihop? Hon är väl kär i honom? Varför försöker hon hela tiden inbilla sig själv att hon inte vet vad han heter?

Det är som synes tilltrasslat/osäkert, och däremellan en spökande dåtid. Hon bär på sin mormors tunga hemlighet: kärleksbrev från okända män som skriver "Kära Edda!" och vill träffa henne igen trots både man och barn.

Någonting skaver inuti mig när jag läser, det är någonting som inte stämmer. Kanske är det berättarjagets förvirring, en ton i berättarstilen som är dissonant till min egen. På snudd till dåligt. Om det inte hade varit för slutet, det bästa kortet, skulle jag inte ha ansträngt mig så mycket att skriva om Elen Fassheim Betanzos debutroman. Det är det som gör att boken mer eller mindre går från ett nej till ett vingligt nja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar