Web Analytics Bookbirds: Innan jag dör

onsdag 13 april 2011

Innan jag dör

Observera att det här inlägget om Jenny Downhams debutroman Innan jag dör, innehåller både små och stora avslöjanden från Harry Potter och -Fenixorden och -Halvblodsprinsen, filmen Léon och andra boken/filmen i fantasy-serien om Edward och Bella, New Moon/När jag hör din röst. Önskas ett spoilerfrittinlägg, rörande nämnda titlar, hänvisar jag till blåmesens fenomenala inlägg Här.

+ + +

Okej. Jag kan säga att dominoeffekten sattes igång redan innan jag hade börjat läsa den. Redan när jag snuddade med fingerspetsen på ryggen, påbörjades byggandet av det korthus som var dömt till att rasa; tennsoldaterna vid gränsen, andningsövningarna - allt var lönlöst, fullkomligt meningslöst!
Jag har gått på den här stigen förr, jag vet hur det börjar, hur det slutar och, av erfarenhet, hur jag kommer att reagera. Det finns en slags trygghet i att veta vad som väntar, men också en annan slags rädsla över att jag stundtals dras tills det.

Andas in.
Andas ut.
Repetera.

En tonårstjej, Tessa, har en svår form av cancer, leukemi. Hon har haft det så länge att det har blivit svårt att se en utväg, även om hennes uppoffrande pappa vägrar inse det. Så hon gör en hemlig lista, över saker hon vill göra innan dör.

Ett: känna en killes tyngd ovanpå min kropp.

Tessa är inte ensam, hon har en bästa vän som var den enda som inte drog sig undan, när hon fick reda på sjukdomen. Hon har en pappa. En mamma. En lillebror.

Två: säga ja till allt under en hel dag.

Visst tycker jag synd om Tessa, som måste sluta leva, men jag hatar henne också, för hennes självcentrerade idioti. Visst, okej, Tessa innehar huvudrollen och ja, hon är döende, men hur okänslig kan man vara mot sin omgivning? Hon riskerar sitt eget liv, gör sina föräldrar oroliga och hon frågar inte hur hennes bästa vän mår. Det är inte bara synd om Tessa. Punkt.

Jenny Downhams öga för vardagsdetaljer är underbart. En diskbänk är kall. Att jag inte tänker på det hela tiden.

Tre: testa droger.

I grannpojken, Adam, hittar hon både en vänskap och kärlek som är helt otrolig (rentutav orealistisk?), och som får hela min kropp att rysa.

Fyra: ...

Tessa blir allt sämre. Klick klick klick hör jag i bakhuvudet när dominobrickorna faller mot varandra en efter en. Mina tårar får sällskap av Tessas pappas tysta gråt, eller är det tvärtom? Allt är väldigt suddigt. En efter en drar mina soldater sig tillbaka, motståndet är alltför starkt. Näsan envisas med att täppas igen och irriterat börjar det stickas i min högra arm.

Sedan utbryter kaos. Inte bara hos mig utan också inuti Tessas huvud. Jag får ännu svårare att andas, jag slår i luften av frustration. Måste ta om.

Andas in.
Andas ut.
Repetera.

Saker att mota döden med.
Bilder som återkommer huller om buller.

Och så blir det helt tyst.

Jag ser hur människan som lade ut bomben långsamt vänder sig om, först hånleende, sedan förvånat. Även jag är lite överraskad och blir tvungen att fråga: Var det här allt?

Kvar står en ensam dominobricka. En stolt soldat som aldrig föll.

Jag ska ge er några exempel att jämföra med.

Jag hulkade när Edward gav sig av.

Jag sörjde i flera dagar när både Sirius och Dumbledore dog.

För mig var Innan jag dör som Léon utan explosionen, utan den hjärtslitande repliken "This is for Matilda."

Jag tror att det är exakt som Kaisa (aka MaxieMagyx på youtube) säger i den här videon (obs, engelskt tal), där hon jämför en serie med en ensam bok, att i en serie så lär man känna personerna mer ingående. I en serie ser man karaktärerna växa och förändras, medan man i en ensamstående bok bara får vara med personen en kort stund. Det spelade ingen roll om dödsögonblicket var just ett ögonblick i Fenixorden, eller Halvblodsprinsen heller, för den delen - jag sörjde verkligen, än fattas en del av mitt hjärta som han-som-inte-får-nämnas tog - emedan i Innan jag dör är döden ständigt närvarande. Man tror att man är redo, att man har ett försvar av kevlar, men det är man inte, det har man inte.

Tessas död kom inte som en överraskning, kanske var det därför som explosionen uteblev.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd.

+ + +

Nyligen läste jag i Filosofisk tidskrift (årgång 32, nummer 1 februari 2011) en text av Marco Tiozzo, vilken huvudrubriken var "Om fiktion och verklighet", där han tog fram olika teser om skillnaderna mellan just faktion och fiktion, speciellt i litteratur. I alla fall, nämnde Tiozzo någonting som kallas "fiktionsparadoxen" som kort sagt diskuterar
1. hur det kommer sig att vi kan påverkas av fiktion och
2 varför vi dras till sådana upplevelser.

Är det inte underligt att vi blir känslomässigt engagerade av en roman som vi med all säkerhet vet är påhittad? Dras hjärnan så lätt med att den kan utlösa tårar, frustration eller till och med kärlek för någon som inte ens existerar? Är det i så fall riktiga känslor som vi känner eller är det bara "kvasikänslor"?

4 kommentarer:

  1. Men det är väl klart att det är riktiga känslor! Det är en intressant disskusion, men jag anser att man kommer nära (iallafall om det är något riktigt bra) personerna i fiktion på ett helt annat sätt än vad man gör med de flesta människor man träffar i "verkligheten". Och är inte begreppet verkligheten i sig ganska godtyckligt?
    Jag skulle vilja hävda att många fler av mina nära vänner är påhittade snarare än verkliga, även om vänskapen kan vara något ensidig.
    Att förstå någon på djupet tycker jag händer mig mycket oftare med en person i en bok än med en person i verkligheten.

    SvaraRadera
  2. Det där ordet "verklighet" kan vara så diffust att jag kan gå runt i cirklar ju mer jag tänker på det.
    Men hur verkligt "verkligt" kan det vara om du blir berörd av något så overkligt som fiktion? Kan vara att man "lever sig in" i berättelsen och tror att det är verkligt, när det inte är det. En historia är ju ensidig, tar slut och är oföränderlig, men inte verkligheten.
    Jag är mer inne på din linje, Shishi, men det ligger ju något i det.

    SvaraRadera
  3. åh, finaste lilla boken. jag läste den på engelska, blev berörd & älskade den och tvingade mina vänner att läsa den. och jag inser när jag läser det här att jag har glömt detaljer - jag måste nog läsa om den snart.

    SvaraRadera
  4. Jag läste den där "Innan jag dör" för ett bra tag, tyckte själv att det var en helt bra bok. Kanske jag har blivit immun mot leukemi-berättelser där de finner kärleken i allra sista stund för den berörde mig bara på ytan.
    Däremot "Älskade du" av Barbara Voors strömmade tårarna för varje kapitel, fast det kanske berodde på att jag läste den en tid då jag var mest mottaglig.

    SvaraRadera