Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.