Web Analytics Bookbirds: Vita nätter

fredag 13 mars 2009

Vita nätter

Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter” är en, till synes, fjäderlätt roman om man jämför med författarens oändliga ”Brott och straff”. Det behöver dock inte betyda att den är mycket lättare att läsa . Jag själv kan inte uttala mig om den saken då jag ännu inte har läst ”Brott och straff”.

Romanen trycktes första gången i tidskriften ”Fosterländska annaler” 1848 och man kan därför inte annat än förvänta sig att språket är gammaldags och artigt under dialoger mellan man och kvinna, i den här moderna upplagan utgiven av Bakhåll. Översättaren, Bengt Samuelson, skriver i efterordet att Dostojevskij skrev den här kortromanen i romantikens anda, långt efter att romantiken blommat ut, för att han kanske ville demonstrera att han var vuxen nog att kunna ”väva in de stora livsfrågorna i en enkel och ganska förutsägbar romantisk berättelse som kan läsas av alla och framlocka en och annan tår av medlidande och igenkännande”.

Vår berättare är en drömmare, en romantiker rakt ända in i hjärtat, som är bekant med hela Petersburg men känner inte en enda människa i den unga staden som han har bott i åtta år. Han känner sig så fruktansvärt ensam. Det är när han under en promenad i början av sommaren som han räddar livet på Nastenka och blir kär. Berättelsen börjar kännas klyschigt när man får reda på att Nastenka redan är kär i en annan som hon inte träffat på mer än ett år. Och slutet? Det får ni antingen gissa er till eller ta reda på genom att läsa boken, jag vågar nästan säga att det helt klart skulle vara värt att ta sig igenom hela historien men är inte riktigt säker än. Det är en historia som kräver både omtanke och eftertanke och som måste sjunka in innan man förstår vad det är som mannen med det ömsinta hjärtat har gått igenom. Ont gör det, det ska jag inte bespara er, käraste fågelvänner. ”Men det går över”, som Nastenka säger. Det går över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar