Web Analytics Bookbirds: Djupa Ro

fredag 16 oktober 2015

Djupa Ro

Det är drygt ett år sedan Paula, David, Ludde och Tove tog studenten. Tre av fyra stack. Tove, och kompisgängets femte medlem Jonathan som gick årskursen under övriga, blev kvar i hålan där de vuxit upp.

Nu är de åter tillsammans hemma i lilla Ingelstad.
För att Jonathan är död och ska begravas.

Huvudtemat i Djupa Ro, vilket inte torde komma som någon överraskning efter ovan beskrivning, är sorg. Hur hanterar man det här med att någon som bara alltid varit med inte längre är det, och aldrig kommer att vara det igen? Vad gör man när det inte går att göra något alls?

Boken handlar också om: att komma tillbaka till det där stället som man inte riktigt vet vad man ska kalla längre (hem-hemma?), att inse att man kanske inte känner sina vänner så bra som man trodde, vilken relation man har till sina föräldrar, vad man egentligen ska göra med sitt liv, och lite sånt.

Jag läste Djupa Ro mest för att jag länge följt dess upphovskvinna Lisa Bjärbos blogg, och tycker den är festlig (av någon anledning har det inte blivit av att jag läst hennes tidigare böcker, men den här gången kändes det som att det var dags). Den gavs ut nu i september så jag fick nöjet att ställa mig i bibliotekskö för första gången på flera år. Det var dock inte med tanke på den stackars längtande läsaren efter mig som jag sträckläste den, utan för att... den är... spännande? Ordvalet känns fel i sammanhanget, men det är det bästa jag kan komma på. Innehållsrik nog att hålla mig vaken på bussen klockan 05.18 på morgonen. Intressant nog att läsa ut när man är så trött att ögonlocken håller på att falla igen stup i kvarten.

Med risk för att fokusera mer på läsupplevelse än på litteraturen i sig noterar jag att jag trots att boken involverar döden och mitt andranamn är lipsillen inte fäller en ynka tår. Jag vet inte varför, men är lite lättad över att det inte blir gråtfest à la Jag saknar dig, jag saknar dig eller Boktjuven. Jag är också lättad över att Bjärbo utelämnar den klassiska scenen där huvudpersonen till slut inser vad som hänt och äntligen brister i hjärtskärande gråt. Visst gråter David, som är den som berättar historien för oss. Men på ett mer naturligt och mindre teatraliskt sätt, som åtminstone i mina ögon är betydligt mer realistiskt.

En sak Bjärbo för övrigt ofta kommenterar är hur frågorna man får i egenskap av ungdomsboksförfattare skiljer sig från de frågor som ställs till tja, författare rätt och slätt. Det kan förstås anses lite underligt. Men det är ändå något med den här boken som skriker ungdomsbok, och jag tror inte att det är att David använder uttryck som "scrolla i minnet". Kanske någonting med hur känslorna tillåts löpa amok på ett annat sätt än i en vanlig roman? Eller något med att det lite oftare än vanligt är första gången karaktärerna konfronteras med vissa situationer?

För att summera denna något spretiga text som helt i enlighet med tillvaron just nu författats i ett tillstånd av sockerdämpad tröttma, så är Djupa Ro: snygg (se bild ovan), lättläst, trovärdig, med ett viktigt tema. Den är dock även: tämligen slätstruken och sticker inte ut hakan så mycket.

Mer av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Allt jag säger är sant

1 kommentar:

  1. Låter som en rätt bra "reload-bok" (typ en sån man läser mellan lite tyngre grejer). Ska kolla upp! :)

    SvaraRadera