Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar