Web Analytics Bookbirds: Mumin och tillvarons gåta

fredag 21 augusti 2015

Mumin och tillvarons gåta

Att läsa om existentiella filosofer är en av mina stora akilleshälar. Jag dras fascinerat till dem, trots att jag vet att de kommer lämna mig med en oumbärlig livskris flera dagar framåt. Våren 2013 läste jag en kurs i just Livets mening som en del i min utbildning och det både hjälpte och stjälpte mig på många vis. Vi behandlade pessimisters tankar lika mycket som optimisters, om att livet å ena sidan är en förbannelse vi inte själva valt att vara en del av och å andra sidan är ett mirakel. Nu var det inte livets mening jag skulle diskutera, utan Jukka Laaarinnes bok Mumin och tillvarons gåta, vilken jag inte längre minns hur jag fann den, men hittade den, det gjorde jag. Hur denna ledde mig till en existentiell avgrund har jag skrivit om i ett tidigare inlägg och det behövs inte upprepas.



Att läsa Mumin och tillvarons gåta gjorde mig både glad och nedstämd. Glad, eftersom Laarinne ger ett nytt djup till karaktärerna i dalen och visar att vi är precis som de, ibland melankoliska, ibland äventyrslystna och ibland vilsna. Jag blir också glad för att Laarinne har läst på och nämner både bland annat Heidegger och de Beauvoir i ett och samma andetag och dessutom jämför Laarinne Sartres Roquentin med Snusmumriken. Men jag blir även nedstämd, eftersom jag insåg att det inte räcker med att ha läst Pappan och havet oräkneliga gånger och Trollkarlens hatt, Trollvinter samt Farlig midsommar ett par gånger var. Mumin och tillvarons gåta smakar säkert bättre om man har läst alla andra böcker också, det känner jag när jag villar bort mig i textstycken om pappans memoarer och önskar mig själv tid till att läsa Mumin, kanske inte idag eller imorgon, men inom en snar framtid. För det tål att sägas att man inte ska avfärda Mumin som barnbok för att den står bland övriga böcker, eftersom Tove Janssons Mumin är mer än ett kryp och samtidigt just endast ett kryp.

5 kommentarer:

  1. Mumin har jag hittat först nu i vuxen ålder. Jag är glad för det, för jag tror inte att jag hade uppskattat serien lika mycket som barn. Jag har bara Pappan och havet kvar innan jag har läst alla, men av någon anledning skjuter jag på det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pappan och havet är enligt mitt begränsade tycke en av de muminböckerna som mest lämpar sig för äldre läsare. Läs den!

      Radera
  2. Kortromanerna (eller vad de nu ska kallas) har jag läst några gånger om, de är såna jag helst vill ha i en bokhylla väldigt nära mig. Men sen har vi ju "bilderböckerna", och alla serier! Det räcker för ett helt liv.

    SvaraRadera
  3. Läste också den här boken helt nyligen, funderade nästan på om vi skulle skriva ett gemensamt/dubbelt inlägg... Men det jag har att säga är ungefär att jag kände att boken går rätt mycket över huvudet på mig som inte läst någon filosofi. Tyckte därför den var rätt trist. Men den har ju fina bilder.

    Jag har ett finfint Muminbibliotek hemma (samlade serierna och nääästan alla böckerna), du får flytta närmre så kan du låna <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aaa, vi borde skriva fler gemensamma inlägg du och jag!

      Radera