Kroppens sällsamma liv efter döden - likets kulturhistoria

Är du trött på förhandspåhittade deckarhistorier, där boven i dramat är den mest uppenbara, på låtsasblod och fiktiva mord? Då kanske Mary Roachs facklitterära bok, om den döda människokroppens historia och framtid, är att föredra, för då får du inte bara bokstavligen ruttnande lik, med tillhörande aptitretare, utan även galghumor på köpet.

De inledande meningarna till bokens första kapitel "Det är hemskt att låta ett huvud gå till spillo, att öva kirurgi på de döda":
"Människans huvud är ungefär lika stort som en stekt kyckling och väger ungefär lika mycket. Jag har aldrig tidigare haft vare sig tillfälle eller anledning att göra denna jämförelse eftersom jag aldrig, förrän just den dagen, har sett ett huvud i en långpanna."

Journalisten, tillika krönikören, Roach kan stoltsera med en flersidig källförteckning och för sitt idoga jobb med fältstudier; hon har varit överallt känns det som, på läkarskolor, krocktestdemonstrationer, förruttnelseobservationer, till och med i Sverige, för att följa en ny ekologisk begravningsform, under ledning av Susanne Wiigh-Mäsak och Promessa Organic AB.

Likets historia är verkligen fascinerande, för den som tilltalas av sådant.
William Harvey, som upptäckte blodomloppet, dissekerade både sin far och syster, i brist på kroppar, medan andra anlitade tjuvar för att kunna "obducera" och lära. Det är inte som idag, eller 2003, det år då boken skrevs, när mycket av undervisningen sker genom "se först, röra sen"-metoden.

Det har inte alltid varit lätt att veta när en kropp är död på riktigt. Innan de moderna stetoskopens urmoder, fanns det en risk för att bli levande begravd, eftersom vissa sjukdomar kan leda till hjärtstopp.

Frågan om var själen skulle vara placerad i kroppen har alltid varit ett omtalat ämne. Genom åren har den varit i levern och hjärtat och finns numera i hjärnan, när aktiviteten i organet inte längre fungerar, är kroppen död.

1907 tillverkade en läkare en speciell våg där han placerade sina döende patienter i, i ett försök att undersöka hur mycket en själ väger. Precis i dödsögonblicket kontrollerade han om vikten förändrades och "enligt hans uträkningar så väger själen drygt 21 gram - ungefär lika mycket som en stortå."

Det finns, onekligen, en underliggande svart humor och det är inget som jag förfäras över, tvärtom, jag tycker att det är skönt att Roach inte förskönar livets oundvikliga slut. Humorn ger läsningen en distans till det allvarliga. Det ger texten en lättsammare ton och blir liksom lättsmält.

"Roachs lediga stil och galghumor ger hennes karaktärer liv. Med andra ord: dödskul."
People