Web Analytics Bookbirds: The catcher in the rye

tisdag 14 juni 2011

The catcher in the rye

Vad jag förstått är JD Salingers The Catcher in the Rye något av en klassiker eller åtminstone en bok som många älskar alternativt älskar att hata. Den har legat om inte oläst, för dess slitna utseende vittnar om flera omilda genomläsningar, så orörd på mitt nattduksbord ganska länge nu, men en kväll strax innan min avfärd från Frankrike uttryckte en pytteliten men mycket trevlig fransman sin kärlek till boken samt manade mig att läsa den. Visserligen var det samma fransman som tyckte att filmen Tree of Life (...gäsp) var helt fantastisk, men boken fick följa med till mitt sommarboende i alla fall.


Det är december (I boken alltså. Jag vet att det egentligen är juni), bara några dagar innan jullovet ska börja, och sjuttonåriga Holden Caulfield har just blivit utsparkad från ännu en internatskola på grund av usla skolresultat, närmare bestämt underkänt i fyra av fem ämnen. Han står inte ut med att stanna på skolan, som är full av 'phonies' (konstlade/falska personer) utan bestämmer sig för att åka tillbaka till sin hemstad New York.

Istället för att åka hem till sina föräldrar, som fortfarande är lyckligt ovetande om sonens relegering och väntar honom hem först tre dagar senare, tar han in på ett sunkigt hotell. Han ringer upp gamla bekanta, frågar taxichaufförer vart änderna tar vägen om vintern, röker, strosar omkring i staden, dricker sig redlös, filosoferar över livet och är ganska nere i största allmänhet.

Redan efter en halv sida har Holden, som agerar både huvudperson och berättare, hunnit använda orden crap, hell, stuff och goddam. Han förklarar själv sitt språkbruk såhär: "I also say 'boy' quite a lot. Partly because I have a lousy vocabulary and partly because I act quite young for my age sometime" men jag skulle snarare säga att det är en markering både från författaren och berättarjagets sida: varning varning, jag är rebellisk! Vilket jag antar att åtminstone författaren också var, när han år 1951 skrev en bok genomgående på något jag tror är New York-slang.

Jag tycker faktiskt att språket är mer spännande än själva handlingen i romanen. Visserligen känner jag mig ofta lite dum när böcker inte gör något intryck på mig, särskilt om det handlar om kända sådana, men rent spontant känner jag att boken varken var bra eller dålig. Den är intressant, främst tack vare Holdens tankar och funderingar, som för övrigt lika ofta känns träffande som helt åt skogen. Kanske har boken störst behållning för de som gillar att analysera karaktärers psyke; vad är det för fel med Holden, varför har han blivit familjens svarta får?

"After they left, I started getting sorry that I'd only given them ten bucks for their collection. But the thing was, I'd made that date to go to a matinée with old Sally Hayes, and I needed to keep a little dough for the tickets and stuff. I was sorry anyway, though. Goddam money. It always ends up making you blue as hell."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar