Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Det handlar om dig

Ibland läser jag Sandra Beijers blogg. Jag har en kompis som bojkottar den för att hon tycker SB reser för mycket. Kanske borde man. Hur som helst läser jag något av hennes mest omtyckta blogginlägg, tycker hon skriver bra, och blir lite nyfiken på hennes böcker. En snabb Internetsökning avslöjar att SB på 90-talet hette Alexandra Körlof?! och att hennes första bok heter "Det handlar om dig" (som textraden ur Veronica Maggios Alla mina låtar).

Det handlar om dig handlar (egentligen) om en icke namngiven rödhårig tonåring i Stockholm som ägnar sin fritid åt att rökasupahångla. När hon är 15 blir hon förtjust i en kille i parallellklassen (du) som har mörka ögon, pratar flytande ryska och har tveksam musiksmak. De två blir så småningom ett par, men eftersom huvudpersonen inte kan låta bli att rökasupahångla ens när pojkvännen ligger hemma sjuk går relationen strax i stöpet. Resten av boken är huvudpersonen ledsen och trånande.

Bokens kapitel är mycket korta, de flesta ryms på en mobilskärm. Språket är huvudsakligen enkelt och utan utsvävningar. I e-boksversionen förekommer ett flertal särskrivningar som stör mig något oerhört, men jag misstänker att de inte kommer från Sandra eller ens originalboken utan från just e-bokskonverteringen.

Jag antar att Beijer vill beskriva hur det är att vara tonåring, eller möjligen tonåring i Stockholm, eller tonåring i Stockholm och kär. Min första tanke är att det här kommer att kännas som TV-serien Skam: en berättelse om allt andra tonåringar än jag hade för sig. Men tyvärr känns den här tonåringens liv så... orimligt? Jag blir väl helt enkelt inte tillräckligt uppslukad, känner inte det huvudpersonen känner. Jag antar att jag var och förblir alltför vettig för att kunna relatera.

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

Hilda är 18, aktivt kristen och gravid. Med tre potentiella pappor, Mamma Mia!-style. Författaren Anneli Adamsdotter behöver ungefär en sida för att få mig fullständigt uppslukad (och konstatera att ingen som är 18 kommer att tycka det här känns relevant/fräscht/verkligt eftersom jag känner igen alla Hildas referenser och jag är inte direkt 18 längre).

Men även om jag inte kan sluta utan sträcker mig efter (den digitala) boken om och om igen, blir det liksom inte bättre än öppningsscenen och jag känner instinktivt långt i förväg att jag inte kommer att tycka om slutet.

Det gör jag inte heller. Det är för mycket, för gulligt, för "allt ordnar sig", för "att få en bebis gör en automagiskt lycklig".

Jag är kanske bara inte på humör för lyckliga slut just nu? 

Jag känner för övrigt inte till något Pressbyrån som de facto har en kundtoalett, men jag kanske bara haft otur?

Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Ingen början inget slut

Det är sommar. Det är stekhett, jag känner hur solen gassar från boksidorna fastän det är januari hos mig. Benjamin måste spendera lovet i skärgården, i en liten stuga på en campingplats långt från sin bästis, för att hans pappa ska jobba vid en utgrävning på en av öarna. Hans mamma är borta sedan några år, så det är bara Benjamin och hans pappa, men om hon hade levt hade de inte spenderat sommaren här, det är Benjamin säker på. 

Så dyker en hemlighetsfull kille i Benjamins ålder upp. Dragningskraften är stor till Tristan, kanske är det en tonårsförälskelse som pirrar till i magen? Det är något som är annorlunda med honom, som att han vore äldre än vad han är, eller från en annan tid. Det är mycket som är mystiskt med Tristan och Benjamin har många frågor. Varför tycker så många invånare illa om Tristan? Har han något med den utgrävda labyrinten att göra? Och vad är det hippie-grannarna letar efter egentligen?

Ellen Strömbergs ungdomsroman Ingen början inget slut fick mig att återvända till mina egna sommarlov, då allt var oändligt och möjligt, och påminner även om några av böckerna jag läste då. Det är en ganska trivsam berättelse, med inslag av magisk realism, spänning och faror som lurar i vassen. 

Jag såg samtalet mellan Ellen, Johan Ehn och Johanna Lundin på Bokmässan förra året och kommer naturligtvis inte ihåg ett dyft nu. Efter att ha följt Ellen både genom blogg och på Instagram under en lång tid var det roligt att få se henne i realtid och jag är glad över att till slut kunna bocka av Ellen Strömberg på min att läsa-lista, men eftersom jag inte blev riktigt tillfredsställd så måste jag nog läsa någon mer roman av henne.

The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

A good girl's guide to murder

Höjden av höstmys måste ha varit när jag och min fjortonåriga lillasyster spenderade en helg med att läsa A good girl's guide to murder och den svenska översättningen parallellt. Hon hade börjat läsa den två månader tidigare och min något snabbare lästakt gjorde att jag på två dagar kom ikapp henne och på söndagen spurtade vi i mål nästan samtidigt. 

Efter att ha läst A good girl's guide to murder har jag insett att deckare borde vara en självklar del av den senare delen av hösten. Den del där det är mer rusk och mörker än sol och promenader under brandgula träd. Det var mycket uppfriskande att den här gången läsa en deckare som inte handlade om en äldre gubbe med missbruks- och/eller relationsproblem som tack vare sin långa tid i branschen löser mysterier utan att lyfta ett finger. Istället är huvudkaraktären A-studenten Pippa Fitz-Amobi som har valt ett lokalt mordfall som ämne till sin extrauppgift (EPQ). 

För fem år sedan försvann Andie Bell och man hittade aldrig hennes kropp, men hennes pojkvän, Salil Singh, ska ha skickat ett bekännelseSMS till sin pappa strax innan han begick självmord i skogen. Fallet avskrevs utan dom, för bevisen ansågs vara tydliga nog och familjen Singh har levt i skuggan sedan dess som släkt till en mördare. Men Pippa är inte lika övertygad om att det var Salil som mördade Andie Bell och det tänker hon bevisa.

Genom bland annat loggar och transkriberingar från intervjuer med personer i Andie Bells liv får vi följa Pippas undersökning i jakten på sanningen på vad som faktiskt hände den där kvällen då Andie sist sågs vid liv. Listan på misstänkta personer blir bara längre och ganska snart får hon det första anonyma hotbrevet som önskar att hon ska sluta lägga sig i.

Som titeln antyder är Pippa Fitz-Amobi en så kallad "duktig flicka" och den beskrivningen är mycket starkt förankrad i hennes karaktär. Det är exempelvis inte en överraskning för hennes föräldrar att hon mycket hellre väljer att lägga tid på sin EPQ än att gå ut och vara med sina kompisar (men obs inte så pass "duktig flicka" att hon inte har kompisar för det har hon!). Att Pippa vågar ta kontakt med personer hon inte känner, en journalist och polis till exempel, och fortsätta gräva, trots det överhängande hotet, är imponerande och visar på mod eller kanske bara en stark övertygelse om att Salil är oskyldig. 

Det är onekligen spännande och jag dras med. Ju närmare svaret Pippa kommer desto farligare blir det. Det blir tydligt att polisen i Kilton inte har gjort sitt jobb - eller är det någon som har röjt undan bevis? Frågorna är många och verkar bara bli fler. Under de sista kapitlena både flämtades det och oj:ades. Den fråga vi båda väntade på att få svar på: Kan en sjuttonårig elev lösa en mordgåta som polisen så lättvindigt skrev av? 

Boken A good girl's guide to murder är Holly Jacksons debutroman som kom ut 2019. I år släpptes den som tv-serie på Netflix. Vi såg första avsnittet direkt efter att vi hade läst klart. Som vanligt är boken bättre och kanske ska man ha lite mer distans till originalverket för att kunna skilja dem. Jag förstår att många grepp som Jackson använder i boken inte blir gångbart när det ska översättas till rörlig bild, men tonen var en helt annan och castingen skavde. Kanske blir den bättre och kanske fortsätter vi se den eller så fortsätter vi vår lilla bokcirkel med att läsa uppföljarna i trilogin.

The princess and the grilled cheese

Lady Camembert måste hitta någon att gifta sig, annars förlorar hon arvet från sin sjuke fader, eftersom kvinnor inte får ärva. Men ingen känns rätt och helst skulle hon nog vilja leva utan en man. Tiden rinner ut för Count Camembert och det finns bara en sak att göra om hon vill leva i frihet och rikedom: byta identitet, flytta till en ny stad och leva som en man. Till hennes nya liv följer betjänten Feta med och hon får fullt upp med att ha koll på att den nya Count Camembert håller låg profil och inte avslöjar sig. De flyttar till kungadömet Fromage och gör inget väsen av sig - tills Cam blir alldeles för rastlös och går på bal hos prinsessan Brie. 

Balens tema är "No Fur", men Cam dyker upp i något som ser ut som päls. Att det är fuskpäls, säger han först när han har fått prinsessans - och alla närvarandes - uppmärksamhet. Prinsessan är vacker och Cam charmar alla med sin karisma. Ni kan nog lista ut fortsättningen: Gnistor uppstår. Förvecklingar utvecklas och nöts. Man tror att de har alla hinder i världen emot sig, men kärlek är inget man kan stoppa! Amor vincit omnia!

The princess and the grilled cheese av Deya Muniz är en grafisk roman med, som ni kanske redan räknat ut, förvånansvärt många ordlekar kring allt som har med ost att göra. Det är en hyllning till både toasten och kärleken. Det är gulligt och roligt och queer. Perfekt lektyr till lunchrasten.

Fler tips på tecknade serier på Bookbirds:

• The prince and the dressmaker av Jen Wang
• Spinning av Tillie Walden
• Psst! av Annette Herzog och Katrine Clante
• Jane, räven och jag av Fanny Britt och Isabelle Arsenault

Gender queer

På tal om förbjudna böcker, läste jag om Gender queer på Goodreads och blev nyfiken. Sedan 2021 har den toppat listan över de mest utmanade och förbjudna böckerna i USA enligt American Library Association, på grund av teman som HBTQIA+ och sex. Den kom ut i svensk översättning i slutet av maj i år, översatt av My Bergström. men jag läste den på engelska. 

Gender queer är Maia Kobabes grafiska självbiografi om hur hen som barn och under hela uppväxten aldrig passade in i någon av de mallar som tillskrivs de två könskategorierna man/kvinna. I den får man bland annat ta del av första gången hen inte fick vara med och leka för att hen var en tjej och hade baciller, den traumatiska upplevelsen när hen fick sin första mens och försökte dölja det i tre dagar, hur hen upptäckte David Bowie genom att tjuvlyssna på dennes crush och hur hen klippte håret som då var midjelångt kort i en "pojk-frisyr" och älskade när alla trodde att hen var en kille, ända upp till vuxen ålder och hen skulle gå på sin första dejt (i undersökningssyfte, hen skulle skriva en fanfiction och behövde ta reda på hur man hånglade) och senare även ta cellprov hos gynekologen. Men med alla motgångar kommer också positiva erfarenheter. Hon får stöd av både familj och vänner och lär sig om andra queer-personers sätt att hantera normer och problem på.

Det är första gången jag stöter på Spivakpronomen, e/em/eir. Tecknarstilen är tydlig och lätt att läsa.

Det är Kobabes egen historia, men det är säkert många som känner igen sig. Inte bara i känslorna som man får när man inte passar in, utan också bristen på information i sitt sökande efter andra som har varit eller är i samma situation. Som en svensk läsare är det svårt att förstå att något så här öppet, ärligt och sårbart kan vara så upprörande i USA. Floridas guvernör har kallat den för pornografisk, men som översättaren My Bergström säger i en intervju på SVT, så är det inte en bok som riktar sig till de allra yngsta utan mer övre tonåren. Och kanske är det just att den skildrar hbtq-erfarenheter på ett positivt sätt som gör att den sticker så många i ögonen? Det är åtminstone Bergströms teori. Jag är mest glad över att jag inte bor i USA.

Djupa Ro

(Jag fick för mig att kolla bland alla mina utkast som samlats på hög under åren som gått. Det här inlägget är ett utkast som skrevs 21 december 2015, men som av någon anledning inte publicerades, fast det var färdigskrivet. Det enda som jag lagt till är länkarna sist i inlägget.)

Av erfarenhet vet jag att jag egentligen borde vänta med att skriva det här inlägget, åtminstone tills jag har samlat ihop tankarna till en förståndig hög, därför att inlägg skrivna i affekt tenderar att vara just obegripliga. Ytterligare en erfarenhet säger att jag borde skriva inlägg direkt efter att jag läst en text som drabbat mig, för att det annars kommer ta så lång tid att jag kommer att glömma. Så, hallå och hej, här sitter jag ändå, bara några timmar efter att jag har läst Djupa Ro av Lisa Bjärbo, utan att veta vad jag egentligen ska skriva.

Jag kan börja med att tala om att, i motsats till blåmesen, är Djupa Ro inte min första bok av Bjärbo som jag läser, men jag tror inte att det gör någon större skillnad. Bjärbos förra bok, Allt jag säger är sant, är en helt annan bok med andra karaktärer och går inte att jämföra med Djupa Ro. I Djupa Ro är premisserna nästan helt klara: Tre barndomsvänner har återvänt till sitt lilla uppväxtsamhälle Ingelstad, utanför Växjö i Småland, och återförenats med en fjärde, för att gå på en femtes, Jonathans, begravning. Stämningen är på förhand rätt tung och skakig. Det är endast på begravningen som de allihop kommer att vara samlade en gång till, den här gången är den ena av dem död och kommer aldrig mer att komma tillbaka. Hur bearbetar man en sådan sak egentligen? Och hur förändrar det här de efterlevandes relation med varandra?

Liksom blåmesen skriver, handlar Djupa Ro, också bland annat om att återvända till ett ställe som man förut kallade "sitt hem" men som nu är något annat, ett minnesmärke snarare. Genom Davids ögon får vi följa gruppens sorgearbete. Minnen från förr attackerar honom utan att han kan kontrollera dem. När de tar reda på Jonathans dödsorsak är det som att en bomb briserar. Någonstans har de fyra vetat det, men de har omedvetet förnekat sanningen och begravt skuldkänslorna.

Det händer inte så mycket under den vecka de är samlade, men det är inte heller tråkigt. När de rör sig i Växjö-miljö kan jag inte låta bli att le, för att jag känner igen platserna de är på och det är alltid speciellt. I motsats till blåmesen, gråter jag. Inte överdrivet mycket, men en ansenlig mängd tårar. Jag gråter som mest när de ska skiljas ifrån varandra, för att jag hatar avsked. Men Djupa ro lämnar mig ändå med en sorts lättnad. Dels för att vänskapsrelationerna har fördjupats och förbättrats och dels för att David tror att det kommer att bli okej förr eller senare. Nya minnen kommer att förknippas med Djupa Ro, platsen där allt hände, och de kommer att glömma, men de kommer aldrig att glömma Jonathan.

Andra böcker av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Blåmesens inlägg om Djupa ro

Allt jag säger är sant

Icebreaker

Jag önskar att jag hade drivet att göra en ordentlig analys, eller snarare sågning, av denna plottriga bok (som vad jag förstått "trendat på Booktok" och stärker mig i tanken att TikTok inte är för mig). Det finns SÅ MYCKET att angripa i denna bok där intrigen är tunnare än den meningslösa is en av karaktärerna går igenom i en tämligen meningslös scen. Det hade kunnat bli en sådan där roligt elak text. Men jag orkar inte. Kanske googlar upp nåt senare.

Ramberättelsen till de tusen osammanhängande små intrigerna i denna bok är ungefär: snygg college-hockeykille blir blixtförälskad i snygg college-konståkerska, uppvaktar henne en kort period, varefter de blir ett par och den fortsatta intrigen består av att de ligger hela tiden och så lite strul med konståkning däremellan.

Jag fattar inte poängen. Ingen av karaktärerna känns levande eller ens rimlig, deras handlingar är ofta lika korkade som ogrundade. Förmodligen ska det kännas autentiskt, typ unga människor gör dumma saker, men inte såhär dumma ändå. Boken utmärker sig för övrigt som ungdomsbok (eller snarare ung vuxen, en uttalad rekommendation om ålder 18+ finns precis i början) genom att betona vikten av t ex kondomer, preventivmedel, samtycke, terapi och att kommunicera sina känslor. Samtidigt finns en ton av våldsromantik. Jag förstår inte varför den stereotypa romance-hjälten anno 2024 måste vara rik, biffig, varm och överbeskyddande på gränsen till våldsam. Kanske är jag här präglad av Emma Hambergs Linas Kvällsbok 2, där det tydligt framgår hur det är 0% romantiskt när ens kille hamnar i slagsmål.

Utöver för många, osammanhängande små berättelser som aldrig utvecklas ordentligt är det också, enligt mig, för mycket sex, för många karaktärer, för många ord och sidor i första allmänhet. Jag avråder vänligt men bestämt från den här boken, och bannar återigen mig själv för att jag väljer dumma romance-böcker istället för något som är intressant.

Ett sista irritationsmoment: hur svårt ska det vara att sätta rätt hårfärg på karaktärerna på omslagsbilden?

Det värsta är att det kommer något som verkar vara en fristående uppföljare snart, och att jag faktiskt är lite nyfiken på den. Herregud hjärnan, sluta skrika efter skräp?

Check & Mate

Kort omdöme, alternativ 1: meh.

Kort omdöme, alternativ 2: i stort sett menlös.

Mallory Greenleaf är 18 och har precis slutat high school. Till skillnad från sina vänner som ska plugga vidare är Mallory fast i hemstaden Paterson, där hon tar alla skift hon kan i bilverkstaden där hon jobbar samtidigt som hon frenetiskt vänder på slantarna för att de ska räcka till huslån, mediciner till mamma, terminsavgifter till den ena systerns roller derby och mat till den andra systerns marsvin.

När hennes kompis Easton tvingar med henne på en schackturnering, trots att hon "inte spelar längre" vinner hon sin första match, som såklart är mot den jämnåriga, långa, biffiga världsettan Noel Sawyer (för han spelar en välgörenhetsturnering mot helt orankade spelare, inget konstigt alls). Snart är hon, på grund av diverse yttre omständigheter, tillbaka i den schackvärld hon desperat velat lämna. Så småningom blir hon tvungen att konfrontera både sitt förflutna och sin snygga motspelare.

Check & Mate är Ali Hazelwoods första YA-roman (ungdomsbok alltså) och det märks tydlig skillnad mot hennes vuxenböcker. Inte bara på frånvaron av utförliga sexskildringar, utan också på att det finns teman som definitivt ofta förekommer i den här typen av böcker; familj, sexualitet, vänskap och att växa ifrån varandra som vänner, FOMO, ansvar, skuld, vad man ska göra "när man blir stor". Kanske är det därför jag inte gillar den något vidare, för att jag blivit för gammal för att relatera? Det känns bara som så mycket... utfyllnad? jämfört med Hazelwoods vuxenböcker. Relationen mellan Mallory och Noel får inte särskilt mycket utrymme. Tyvärr lyckas hon inte få upp mitt intresse för utfyllnadsmaterialet tillräckligt och därför upplever jag romanen som för lång och lite tråkig. Det kan också ha att göra med att boken inte är placerad i "STEM-academia" utan i schackvärlden och helt ärligt? Snark.

Nä, den här kunde jag ha hoppat över. Man (jag) ska ändå inte läsa mer än en romace-bok i taget, tror jag.

The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.

Twilight igen 2024 - blåmesens Twilight-renässans

Om ni undrar varför inläggsfrekvensen gått ner på sistone, så är svaret dels att den läsmaniska period jag befunnit mig i under hela 2024 på gott och ont verkar vara påväg att avta, och dels att jag fortfarande är fast i Twilightträsket.

"Ska bara läsa om Twilight" blev alltså till "ska bara läsa om Twilight, läsa Midnight Sun och läsa om New Moon, Eclipse och Breaking Dawn". Min egen lilla Twilight-renässans, 4 år efter den amerikanska (eller möjligen globala) sådana som tydligen ägde rum för 4 år sedan, tillika 15 år efter mitt första möte med serien.

Och vad ska man säga; jag har redan skrivit om första förälskelsen och om det som kom sen (se länkar sist i detta inlägg!), och ärligt talat är det inga överraskningar i denna omläsning anno 2024... Böckerna är exakt som jag minns dem, visst är jag 15 år äldre nu och har möjligen mer distans till de tonåriga karaktärerna, men i ärlighetens namn stör det inte läsupplevelsen nämnvärt. Jag vet redan vad jag inte gillar och lägger inte så mycket fokus där. En tanke som aldrig kommit till mig förut är dock att det verkar oerhört osexigt med en iskall partner?

När jag läst färdigt upplever jag en stark längtan efter någon att prata med. Kompisen som jag lånade böckerna av från första början har jag ingen kontakt med längre och ingen jag känner är en uttalad Twihard (det är jag väl inte själv heller... om inte annat är jag väl diskvalificerad på grund av ålder och skulle om jag var ett dedikerat fan på min höjd vara en Twimom). 

I denna brist på samtalspartner hittar jag istället en podcast, Unbitten: A journey through the Twilight Series, och spenderar just nu all möjlig och omöjlig tid med den i öronen. Emily och Cameron diskuterar, dissekerar, anyserar och tramsar sig fram genom serien. De sågar och hyllar om vartannat, pratar om karaktärerna som om de fanns på riktigt för att i nästa ögonblick diskutera hur dåligt framskrivna de är. De sätter fingret på mycket av det som är problematiskt och samtidigt tillåter de sig själva att ha roligt. "Man får gilla det fast det är dåligt!" På något sätt är de precis det sällskap jag ville ha just nu.

Vi får se vad som tar slut först - min Twilightrenässans eller de 80+ avsnitten av Unbitten. Tills dess går bokläsandet på en lägre växel.

Tidigare inlägg om Twilightserien:
Twilight (blåmesen, 2009)
Twilight (Stjärtmes, 2009)
New Moon (blåmesen, 2009)
Eclipse (blåmesen, 2009)
Breaking Dawn (blåmesen, 2009)
Twilightserien under rubriken A book you used to love but don't anymore (blåmesen, 2011)
Midnight Sun (blåmesen, 2024)

Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

Thornhill

Mitt hjärta är lite extra svagt för böcker skrivna utanför den normativa formen. I Thornhill låter Pam Smy två parallella historier växa fram och vävas ihop. I den ena berättelsen får vi ta del av dagboksutdrag från 1982 skrivna av Mary Baines. Det är hemska historier från livet på barnhemmet Thornhill, speciellt nu när Marys plågoande är tillbaka från familjen hon skulle adopteras till. Den andra berättelsen utspelar sig 2017 och i den får vi följa Ella som precis flyttat till huset intill det nedlagda och övergivna Thornhill. 

Det som är speciellt med Thornhill (romanen) är genomförandet. Genom dagboksanteckningarna får vi veta att Mary är selektivt muterad, förmodligen som en följd av mardrömmen som finns på hemmet dag som natt, medan historien om Ella är berättat endast genom heltäckande svartvita illustrationer, med endast några ledtrådar om vad det är som händer. Marys berättelse är därför ganska rak och tydlig, skrivet direkt utifrån Marys egna känslor, medan Ellas historia är mer svårtolkad.

Ella är ett ensamt barn och det är väl inget konstigt om man är ny i en stad, men vi får inte se henne interagera med någon annan. Hennes mamma finns av någon anledning endast på ett inramat fotografi och hon kommunicerar med sin pappa genom lappar han lämnar på köksbordet. Det är därför inte heller konstigt att hon tar sig in på avspärrat område när hon ser en flicka i råttsvansar röra sig inne på granntomten. I den förbjudna trädgården hittar Ella ett dockhuvud vid foten av en övervuxen staty. Dockhuvudet tar hon med sig hem och ger den en kropp och kläder.

Samtidigt, 1982, blundar de vuxna för vad som sker bakom deras ryggar. Flickorna är elaka mot Mary, men gör det så skickligt att ingen blir bestraffad. Mary vet vem det är som styr dem som marionetter, det är samma som håller henne vaken med sitt dunkande på hennes dörr om nätterna. Så Mary försöker hålla sig undan så mycket som möjligt. I sin ensamhet gör Mary dockor av sina favoritkaraktärer från böckernas värld. Hon har gjort Dr Jekyll, Mr. Hyde, Jane Eyre och Mr. Rochester, och håller just på att göra Mary från Den hemliga trädgården. 

Ella fortsätter att ta sig förbi avspärrningarna och lockas av den mystiska flickan med råttsvansar att ta sig in i det övergivna huset, där hon hittar Marys dagbok. I slutet av den berättas det om nedrustningen av barnhemmet. Flickor lämnar för att komma till nya hem, men det är ingen som fyller tomrummet efter dem. Personal sägs upp eller förflyttas. Snart är det bara Mary och plågoanden, samt två vuxna kvar. Hur det slutar för Mary på ett ungefär, har vi genom en tidningsartikel fått veta i 2017-universumet, så det är ingen överraskning. 

Den härliga twisten tar mig ändå på sängen. Vad hände? När jag bläddrar tillbaka till bilderna, läser texten igen, finns det ändå ledtrådar för den som är uppmärksam. Det illvilliga leendet, de instabila dock-karaktärerna... Men om slutet ska tolkas som ett lyckligt eller olyckligt är nog öppet för tolkning. Jag lutar nog mot ett lyckligt ändå. 

Brevet från mig

Eventuella återkommande läsare sätter teet i vrångstrupen*: va, har blåmesen läst nyutgiven ungdomslitteratur? Men det är ju Stjärtmes som står för omvärldsbevakningen på det området? Tja, även en blind höna finner ibland ett korn. Av guld.**

Brevet från mig innehåller 26 rimmade dikter, enligt framsidan "för unga", enligt mig: för alla som ibland känner något, eller kanske har känt något. Känslorna försvinner ju inte bara för att man uppnår en ålder där man själv får ordna med ID-handlingar, bostad, betala av lån, ringa myndigheter och allt det där som gör att vuxenpoängen samlas på hög. Fast kanske är det bara i poesi märkt "för unga" som man slipper vara svår och subtil?

Sjöbergs dikter är mycket, de är nyanser och undertoner, de är humor, de är ett väl utfört hantverk, de är underbara små  avslutningsrader som sätter knorr på hela dikten. Svårt skulle jag dock inte säga att de är. Däremot önskar jag att de vore fler. Jag önskar att de inte skulle ta slut. Det måste finns bättre liknelser för samlingar av små skimrande, utsökt njutbara munsbitar än pralinask (jag har ju redan använt den liknelsen för Annika Norlins novellsamling) men i brist på bättre ord är det här just en sådan i bokform.

Bidragande till pralinaskkänslan är också bokens illustrationer och utformning, som även de är signerade Lena Sjöberg. Dessa gör möjligen att boken upplevs som mindre vuxen, men de tillför å andra sidan massor. Färger och sparsmakade bilder illustrerar känslorna i texterna, ibland på ett konkret sätt, ibland mer abstrakt. Och dessutom finns det ett gult tygband, ni vet ett sånt där inbyggt bokmärke som finns i Bibeln eller Rutiga kokboken, ett såntdär "klart du kommer att bli tvungen att markera nåt i den här boken, allt annat vore absurt"-band***. Och så finns det tomma uppslag, eller ja, uppslag med bara mönster, som dyker upp lite då och då, som en påminnelse om att ta lite luft och kanske inte hetsläsa alltihop på en gång, ändå. Och så är det omslaget, och den rundade ryggen. Pagineringen. Alltihop bildar en väl sammanhållen helhet.




När jag läst dikterna ett par gånger tyst får jag för mig att jag måste prova att läsa vissa sidor högt. När jag gör det upptäcker jag att jag ibland blir så känslosam att jag gråter lite. Det är också svårt, nej omöjligt, att välja ut en favorit, för det finns så mycket fint. Helst vill jag liksom klippa ut och klistra in hela boken här, men det vore ju kontraproduktivt, den här lilla boken vill man uppleva rent fysiskt. Spring och köp (eller låna, men varning för habegär utfärdas)! Och berätta sedan vad ni tyckte, kanske är det bara jag ändå?



Kuriosa: Lena Sjöberg är gift med Jakob Wegelius, författare till böckerna om Sally Jones. Båda verkar extremt sympatiska.

* Åh nej, inte bra att hosta just nu, då får man onda ögat av omgivningen!
** I alla fall om hönan i fråga lyssnar på Lundströms bokradio. Tack Sveriges radio för detta kvalitetsprogram. Avsnittet med Lena Sjöberg och Jakob Wegelius hittar ni just nu här (om länken slutar funka, prova att googla!)
*** Läsband, heter det tydligen.

Maresi: krönikor från Röda klostret

Det är mycket man inte får göra just nu. Som väl är är det fortfarande tillåtet att öppna en bok och för en stund försvinna från allt som har med Corona att göra. Tur det! Även blåmesens iRL-bokcirkel är liten nog för att fortfarande kunna sammanträda. Förra månaden tog vi oss an den finska ungdomsfantasyromanen Maresi: krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff.

Det första, och kanske största, problemet med Maresi: krönikor från Röda klostret, var att den ingår i

en serie om tre fristående böcker och att det var mycket svårt att identifiera vilken av dessa böcker som var den första. Googling gav tämligen motstridiga resultat, men vi kom till slut fram till att Maresi: krönikor från Röda klostret var den första i läsordningen, vilket också verkar stämma. Delar av bokcirkeln gick vidare med att plöja även del två, Naondel (kronologiskt utspelar sig den först, men i läsordningen är den alltså nummer två) och del tre, Breven från Maresi, vilket i vissa fall gjorde diskussionen om boken något förvirrad. Förtydligande för den som Googlat och kanske hamnat här:
1. Maresi: krönikor från Röda klostret
2. Naondel
3. Breven från Maresi

När nu detta är utrett kan vi fokusera på del ett i lugn och ro. Maresi: krönikor från Röda klostret handlar om en tjej i tidiga tonåren som bor i ett kloster på en ö befolkad endast av kvinnor. Livet i klostret följer tydliga rutiner både dag för dag och säsong för säsong. Mycket möda läggs på utbildning för de flickor som bor där, och det ges även i någon mån utrymme att själv välja sina sysslor efter personlighet. Även om det snabbt blir tydligt att romanen inte utspelar sig i vår värld, är det heller inga alltför spektakulära ändringar i världsordningen som presenteras. Lagom mycket fantasy, om jag får säga det själv.

En dag kommer en båt av ovanligt slag till ön, och den för med sig en ny adept, Jai, med något oklart förflutet. Detta visar sig snart få stora konsekvenser för livets gilla gång i klostret.

Maresi: krönikor från Röda klostret är i mina ögon en riktig bokslukarbok. Den är slut på dryga timmen och innehåller en spännande intrig, men inte alltför mycket djup hos karaktärerna. Ett plus från bokcirkelns perspektiv är att i princip samtliga karaktärer är kvinnor, men utan att det är "en bok om kvinnor/tjejer", det råkar bara vara så helt enkelt.

Flera deltagare gick som sagt direkt vidare på uppföljarna vilket också tyder på att man kanske inte hunnit mättna efter bara denna munsbit av Maresi-berättelsen. I mitt eget fall tyckte jag dock att den stod sig bra även på egen hand. Inte en dålig bok, men heller inget som satt några djupare avtryck.

The prince and the dressmaker

Här kommer ett tips på en grafisk roman som handlar om att vilja vara sig själv och att följa sina drömmar. Den heter The prince and the dressmaker och är skriven av Jen Wang. Den höll mig underhållen under en hel tågresa, vilket är bland annat det jag önskar en grafisk roman: att den ska vara fängslande och inte för lång. Det är helt orimliga krav, jag vet, men denna levde som tur var upp till dessa.

Den börjar så här: Kronprinsen av Belgien ska ha bal! Frances jobbar hårt som en av många skräddare. Hon drömmer om att bli kläddesigner. En dag får hon en beställning av en ung dam som ska på balen. Den unga damen är av den sällsynta sorten som inte ser fram emot att gå på balen och säger till Frances att hon kan göra vad som helst som får henne att se ut som djävulens dotter.

Resultatet blir något som societeten inte förväntar sig. Långt därifrån. Svart, fjädrar och synliga ben i en tid då allt skulle vara som i Jane Eyres Stolthet och fördom. Frances chef blir naturligtvis ilsken, eftersom det inte var den unga damen som skulle betala så var det inte heller hon som fick bestämma utseendet på klänningen. Frances får sparken.

Men detta djärva tilltag medför också att andra får upp ögonen för hennes konst. Hon blir erbjuden ett annat jobb, med mycket högre lön. 

Frances nya arbetsgivare är kronprinsen! Men det tog tid innan prinsen avslöjade sin identitet. Vem skulle inte skratta åt en prins som hellre skulle vilja vara en prinsessa? Frances blir liksom prins Sebastians identitet en hemlighet, men tillsammans slår de ihop varsin dröm. På kvällarna är han Lady Crystallia iklädd peruk och Frances vackra kreationer. De smyger ut från slottet och deltar i skönhetstävlingar. På dagarna är prins Sebastian alldeles för trött för att delta i det kungliga arbetet, men det är för roligt att gå ut och vara Lady Crystallia än att inte göra det. Samtidigt får Frances klänningar stor uppmärksamhet, men ingen får veta att det är hon, för hovet vet att Frances jobbar för prinsen.

Det tillkommer en del ansvar när man är kunglig, naturligtvis. Man ska hitta en maka och sedan ta över kungadömet. Pressen på att Sebastian ska äkta en kvinna blir större från hans föräldrar och de bjuder in prinsessor från hela världen i hopp om att någon av dem ska falla prinsen i smaken. Med tiden inser också Frances vilket gytter det är att hela tiden vara en hemlighet. Hur ska någon få veta att det är hon som ligger bakom Lady Crystallias klänningar, om hon inte får säga vem hon är?

Och vad skulle hända om kungen och drottningen får reda på prinsens hemlighet? ↴

Slutet får ni ta reda på själv! Det jag kan säga är att jag tyckte mycket om denna. Efter berättelsens slut, får vi ta del av Jen Wangs process, som jag tyckte var en fantastisk bonus till en redan bra bok. Bara grejen att hon ritade konturerna med pensel, innan hon scannade in bilderna och färglade dem i datorn, tycker jag är en bedrift. Sedan var det också intressant att se hur hennes tankegång gick från att från början ha tänkt huvudkaraktärerna som vuxna, till att välja att skildra dem som tonåringar istället.

Spinning

Genom illustratören Fran Meneses fick jag tips om Spinning som 2018 fick Eisner-priset för bästaverklighetsbaserade-verket. Eisner-priset delas ut till amerikanska grafiska romaner och refereras ibland som serieindustrins motsvarighet till filmindustrins Oscar.

Boken börjar när Tillie Walden flyttar tillsammans med sin familj till en annan, mindre stad och måste således börja på en ny skola och träna med en ny grupp med tjejer som har känt varandra i åratal. Första gången hon är där, mäter deras blickar henne för att se om hon är ett hot eller inte.
Konståkning och egentligen all form av idrott, handlar alltid om att bli bättre än förut. Att alltid pressa sig till det yttersta för att komma framåt. Men Tillie ledsnar, slutar orka. Hon hittar något annat att lägga sitt hjärta i. När hon är sjutton år slutar hon.

Man skulle kunna säga att Spinning handlar om tidiga träningar och sena tävlingskvällar, men det fungerar mer som en ram för berättelsen. Det är vad den börjar och slutar med, men det är det som kommer mellan som är intressant. Hennes inre strider med sig själv, hur svårt det är att vara utanför och hur hon ska hantera det faktum att hon är kär i en tjej i den lilla småstaden. Waldens utveckling, inte bara inom idrotten, utan mer på det personliga planet är det som för berättelsen framåt.

När det kommer till grafiska romaner, kan jag vara ganska kräsen. Det får inte vara för rörigt och grällt. Mina ögon föredrar tunna linjer och mjuka färger. I just Spinning är den dominerande färgen blå-lila, med en och annan gul-orange färgklick.

Walden är bara 22 år, men har arbetat fram en mogen röst som får henne att verka äldre än så. I en intervju för The Guardian får jag reda på att hennes tidigare verk skiljer sig från varandra och det är ett medvetet val. Hon säger: "'I like my projects to feel distinct from one another. I think it helps me wrap my head around them and stay focused on them. And then it also helps me to put them to rest when they’re done. I’m like, ‘OK, I’m putting this paper away and these pens away and now I’m going to start fresh again.'

Jag inser att Spinning bara är en smakbit av det Tillie Walden har att ge och jag säger detta ganska ofta, men jag är inte helt främmande till att läsa mer av Walden.