Hilda är 18, aktivt kristen och gravid. Med tre potentiella pappor, Mamma Mia!-style. Författaren Anneli Adamsdotter behöver ungefär en sida för att få mig fullständigt uppslukad (och konstatera att ingen som är 18 kommer att tycka det här känns relevant/fräscht/verkligt eftersom jag känner igen alla Hildas referenser och jag är inte direkt 18 längre).
Men även om jag inte kan sluta utan sträcker mig efter (den digitala) boken om och om igen, blir det liksom inte bättre än öppningsscenen och jag känner instinktivt långt i förväg att jag inte kommer att tycka om slutet.
Det gör jag inte heller. Det är för mycket, för gulligt, för "allt ordnar sig", för "att få en bebis gör en automagiskt lycklig".
Jag är kanske bara inte på humör för lyckliga slut just nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar