Vad jag inte var beredd på var den allmänt kusliga stämningen som jag upplevde genomsyrade boken. Jag kommer återkommande att tänka på en skräcknovell jag läste i en gratistidning en sommar för många år sedan, där en psykotjej släppte loss sina kamphundar på ett helt varuhus för att hämnas på sin kille (om någon vet vilken jag menar får ni gärna lämna en kommentar, det vore intressant att se om jag fortfarande tycker den är lika otäck). Mamman sitter i en soffa i ett övergivet möbelvaruhus och för det mesta händer ingenting mer än att hennes barn försöker övertala henne att gå därifrån, men jag bara väntar på att det ska hända något riktigt otrevligt. Vad är det för skum bil som dyker upp på parkeringen, varför verkar expediten så osugen på att åka hem, hur mycket pengar ska barnen skinnas på innan historien är över, vad är det i storebror Pierres mystiska gula IKEA-kasse, varför kan syskonen inte bara ringa psyket eller polisen, varför laddar Davids telefon ur hela tiden?
Många av frågorna blir endast delvis besvarade och det lämnas upp till läsaren att tolka om detta är någon sorts magi i farten eller om det bara är en massa sammanträffanden och psykiska tillstånd. När boken tar slut upplever jag mest en stor lättnad över att släppas ut ur kusligheten. Det här var inte vad jag trodde att jag skulle få läsa, och lite för obehagligt för min smak. Inte desto mindre en kort läsupplevelse som jag tror att jag kommer att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar