Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Bokstavstro

Önskade mig Johanna Larssons debutbok Bokstavstro i julklapp, fast jag ju inte fattar poesi.

Den var lika bra som recensenterna tyckte, tycker jag.

Dikterna kretsar kring John Allen Chau, amerikansk missionär, och blandar en ganska rakt på sak redogörelse för hans historia (han försökte alltså missionera på en liten ö utanför Indien där det bor en isolerad ursprungsbefolkning, och dog på kuppen. Detta för inte jättemånga år sedan. Se t ex denna P3 Dokumentär) med funderingar, spekulationer kring varför han gav sig av på sitt uppdrag. Stämmer det ens att Bibeln uppmuntrar oss att göra alla folk till lärjungar, eller är det något som gått förlorat i översättningarna?

I ärlighetens namn är boken bitvis lite som en mellanstadieelevs faktatext om ett ämne (John Chau missionerar på Norra Sentinel), fast med fler radbrytningar och utan skiljetecken. Bitvis är den också en populärvetenskaplig text om bibelöversättning. Men som väl är finns det något mer. Jag upplever att tanken lyfter, att blandningen av dikttyper funkar helt enkelt. Bara en gång skaver det (vid en i mina ögon omotiverad anspelning på sexuellt våld).

Jag ser fram emot att ha den här tunna men innehållsrika lilla volym i min bokhylla och snart läsa den igen. Kanske blir den till och med en favorit.

Den förlorade sonen

 

I somras, när jag höll på med The Sealey challenge och läste en diktsamling om dagen i augusti, trodde jag att det skulle dröja innan jag skulle orka mig läsa en diktsamling och började därför på en lista med poeter och poesi jag gärna skulle vilja läsa någon gång. Men så finns det poesi som går före allt annat, Bruno K. Öijer är en av dem och tydligen även Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN). 

Den förlorade sonen är hennes första diktsamling men med tre tidigare romaner är hon väletablerad i den svenska litteratursfären. Den handlar om hennes bror som gick bort när hon var sjutton och han arton, om ett barn hon förlorat under en graviditet och om en separation och dess efterdyningar i form av skuld och skam. Det var just uppbrottet som jag fann mest rörande att läsa om, för inte är det ofta man får läsa om när kvinnan i ett heterosexuellt förhållande lämnar för en annan man och ännu mer sällan skrivs det nog om det dåliga samvetet för att man förändrar sina barns liv i grunden. 

När CRFN gästade Babel den här hösten sade hon att dikten är självbiografisk och att diktjaget inte alls är hon. Det spelar väl egentligen ingen roll vad som är sant eller inte för all fiktion är väl på sätt och vis både självbiografiskt och påhittat, men det ger en annan spänning i texten när man vet, eller inte vet, vad som kan vara sant (på samma ämne: Systrarna av Jonas Hassen Khemiri).

Den förlorade sonen är även min CRFN-debut. Jessika Gedin i Babel har naturligtvis läst hela hennes bibliografi och i programmet fick jag veta att förlusten av brodern och barnet är visst ett tema som CRFN återvänder till. Det är något jag gärna utforskar lite mer.

Växla ringar med mörkret

Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt. 

I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden? 

Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:

Början

dikter om olycklig kärlek 

börjar oftast med ett tomt rum

med ett ensamt månljus genom gardinerna 

och ett sorgset regn mot fönstret

så även den här

the princess saves herself in this one

Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?

Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.

Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:

"I. he calls me
   gorgeous.

 II. he reads
      all my favorite books
      & then asks for
      more.

III. he knows
      exactly how to make my coffee.
      ("light & sweet,
       just like you," i
       always joke to him)

IV. he asks me
      how i am doing
      every single day
      & he
      genuinely
      cares to hear
      the answer.

 V. best of all,
     i know he will
     still love me
     when he
     wakes up
     tomorrow morning.

- five things you made me think weren't possible"

har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.

Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.

I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.

På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.

The Sealey challenge (25-31)

Jag gick i mål. Jag skulle kunna skriva något om hur fyra veckor också är en menscykel -  något om att det började och slutade med blod och något om hur det märktes på mitt engagemang under veckorna. Sista veckan var jag lat och läste tre diktsamlingar på en dag istället. Sista veckan kanske var den svagaste veckan under hela utmaningen, jag undrar om det hade varit en skillnad om jag hade gett varje diktsamling lite mer tid, eller om jag hade tyckt lika ändå.

På det stora hela har det varit en salig blandning av poeter men en ganska tydlig uppdelning av kön och världsdel. Även om jag i nuläget är rätt less på att läsa kryptiska texter kommer jag nog se på den här utmaningen med längtansfulla ögon, kanske redan om ett år, för det har varit givande trots allt. Tack för att ni hängde med! Min nästa poesieskapad blir förmodligen på Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

The Sealey challenge → dag 1-8, 9-16, 17-24

Dag 25-31 ↓
25. Leva trots allt av Yu Xiu Ha

"... Ett liv är alldeles för kort för kärleken. / Det är inte ens tillräckligt långt för att tänka på dig. / Du finns här. / Det gör mitt liv omöjligt att leva. / Mitt liv har ingenting med dig att göra. / Jag vill leva. Det är det viktigaste."

26. Moder Justitia av Ida Eklöf 

Läste jag den försent (är jag för gammal) eller vad är det jag inte förstår. Diktsamlingen står i ungdomshyllan på mitt bibliotek. Dikterna handlar lika mycket om att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle som att vara mamma, samtidigt är språket ungdomligt, milt sagt. Kan ju vara att jag har fått ta del av många värre öden under den här månaden, som gör att Moder Justitia bleknar i jämförelse. 

27. Helium av Bart Moeyaert 

Dikter om barndomen. "Tänk om felet inte är / min trånga rock. Tänk om / hela världen passar, / men inte för mig. Tänk om / det snart visar sig / att jag i åratal saknats / därute i rymden. ... / 

28. Prologer av Elnaz Baghlanian

Diktjaget väntar barn och tankar om rötter och historia börjar komma. Den handlar om flykt och föräldrarnas uppoffring för att hon skulle få allt hon ville ha i det nya landet, men att det bara skapade ett stort gap mellan dem. Och om en mamma som tappar minnet, förlorar det nya språket. Den här tyckte jag om.

29. Överlevorna av Matilda Södergran

30. Stamina av Bella Batistini

Skriven under pseudonym. Korta dikter/rader betraktelser/tankar/upplevelser inifrån ett fängelse. Nja.

31. Räkneboken av Ida Linde

Fragmentarisk, osammanhängande, men den har Något. Jag blev nyfiken på Ida Lindes romaner efter att ha läst denna.

The Sealey challenge (17-24)

The Sealey challenge → Dag 1-8, 9-16

Det märks att det är tredje veckan av fyra på utmaningen. Jag har slappnat av och läser inte lika koncentrerat. Det kan också bero på att jag har läst så mycket nonsens att min hjärna blir alldeles dimmig och fattar noll av allt. Jag längtar efter att läsa romaner igen! Med fullständiga meningar och en handling som är begriplig! Och inte ha någon deadline! Det är vad jag ser fram emot mest av allt: Att få läsa i min egen långsamma takt igen. 

Dag 17-24 ↓

17. Åttonde landet av Jila Mossaed

Vill så gärna tycka om den här, för jag gillade Jag föder rådjuret mycket. Men den här begrep jag inte. Jag läste den till och med två gånger för jag tror att det är något jag missar, den är lite för kryptisk. 

18. Bara för dig av Tove Ditlevsen

Har varit nyfiken på Ditlevsen ett tag och blev glad när jag såg att hon också hade skrivit dikter. Hon hade ett tufft liv, enligt Wikipedia. Hon gifte sig fyra gånger, med den tredje mannen blev hon narkoman, med den fjärde var hon drogfri men på grund av tvångstankar och depressioner gjorde hon flera självmordsförsök och lyckades till slut. Efter sig lämnade hon, förutom barn, även bland annat en självbiografisk trilogi som jag skulle vilja läsa någon gång.

19. Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma

Viktig och intressant, men lite spretig. "Evangeliet / är hur vitheten bryter sig in i våra hem / och tvingar oss på knä." 

20. Bärandet av Ada Limón

Om sorg över att inte kunna få barn och sorg över alltings utplånande av människohänder. Fina naturbetraktelser. Vill gärna läsa mer av Limón. 

21. Du är inte full du är fylld av Lina Ekdahl

Jag fann den här svamlig. Det var lite hit och dit, men sen mot slutet tolkade jag det som att det kanske är en onykter person som pratar? I vilket fall, inte det bästa jag läst.

22. Aases död av Aase Berg

Det är inte Aases fel, men på ett sätt är det. När jag läser Aases död blir jag arg, för att poesi får vara så här svår och ändå bli utgiven. Fattade faktiskt inget och efter att ha haft många sådana rann bägaren över, tyvärr. Pluspoäng för undervattenstemat.

23. Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh

"Att tolka en poet är att med hjälp av inlevelse, fantasi och kunskaper försöka inte bara att förstå en dikt - texten - utan också de omständigheter som ligger bakom denna text." Förordet är skrivet av översättaren Jan Kunicki som beskriver arbetet med diktsamlingen och ger en bakgrundshistoria för oss som inte var med. Detta är endast en tolkning från en polsk översättning av de dikter som Ho Chi Minh skrev under sin fängelseperiod i Kina, eftersom han skrev dikterna på klassisk kinesiska och översättaren inte kunde det. Under arbetet med denna tolkning, hann Ho Chi Minh dö av sviterna från bland annat tiden i fängelse i Kina, där han var i 13 månader och förflyttades till fots iförd bojor mellan olika fängelser. Vietnam har en sårig historia som fransk koloni och slagfält. När diktsamlingen gavs ut på svenska första gången, 1970, pågick fortfarande Vietnamkriget. 

"Erkänner man krav på j ä m l i k h e t och r ä t t v i s a, måste man handla därefter.

I det privata livet.

På arbetsplatsen.

Inom Sveriges gränser och på det internationella planet.

Konkret, verklighetsnära.

Alla, tillsammans. 

Ingen borde längre ha råd att leva på bekostnad av andra." (Jan Kunicki).

24. Öckenvandrare av Elisabeth Rynell

Elisabeth Rynell har länge varit på min att läsa-lista och denna diktsamling gav mersmak.

The Sealey challenge (9-16)

Halvtid i The Sealey challenge. Någonting händer i mig när jag läser poesi. Jag vill börja lägga in långa pauser i mina meningar, betrakta världen lite på håll, långsammare. Ser jag skarpare eller blir allt suddigare? De tidigare omotiverade styckeindelningarna blir plötsligt inte konstiga längre. Blir det lättare att läsa poesi ju mer man exponeras för den? Kanske. 

→ Dag 1-8.

Dag 9-16 ↓

9. Broderier av Burcu Sahin

Mödrar, broderier, ett nytt land och arv. 

10. Hundstunden - kvinnlig bekännelselyrik av Kristina Lugn

"... När man är död / är man sannerligen död / och skiter i hur ledsen man var / medan man gick omkring här på jorden / och såg dum ut." Kristina Lugn <3

11. Välsignad dotter av Warsan Shire

Lättåtkomlig, blev berörd av många dikter som handlar om våld och flykt, livet som kvinna/mor/dotter. "Dikten kan börja med att han går baklänges in i rummet. / Han tar av sig jackan och sätter sig ner för resten av sitt liv, / det är så vi får pappa tillbaka."

12. Utan att du vet av Lena Sjöberg

Rim älskar man ju och Lena Sjöberg är en favorit. Tre tydliga teman: Vara ihop och kär, bli dumpad och världsfrågor som klimat och flykt. Lena Sjöberg har själv illustrerat. Lägger in en bonusbild från utställningen Berätta! Berätta! där det bland annat fanns en monter med skisser och utkast till det som sedan skulle bli omslag till diktsamlingen Brevet från mig, som blåmesen har skrivit om.

13.Vänligen bygg inga berg - betraktelser från kassan av Lina Arvidsson

Vad otacksamt att vara efter Lena Sjöberg, men någon måste vara det. Nu känns alla ord ogenomtänkta för  ingenting rimmar. Det är verkligen som undertiteln säger: betraktelser från kassan. PLU- och streckkoder, kunder som kommer och går, ganska likt ett diskpass på biblioteket. Tycker inte att dikterna ska läsas enskilda, utan som dagboksanteckningar kanske, snarare. Efter halva är det något som händer, men utåt måste diktjaget vara glad och det är där det är som mest sårbart som dikterna blir bäst.

14. Och när det blir ljust blir det helt fantastiskt av Kristin Berget

Klimatkris, ett barn som föds, en värld går under. "Det här är vårt sista minne:    Magma värmer upp jordkroppen inifrån / Graniten ger också ifrån sig kroppsvärme    Ett ben lossnar och djuret faller samman / Ingen kommer minnas det   ingen har sett det / det finns inte längre några vittnen"

15. Tulpaner av Agnes Gerner

Diktjaget förlorade sin mamma som ung och blir mamma själv några decennier senare. Om sorgen som alltid finns. Jag har ett minne av att jag har läst Gerners Skall men kan inte komma ihåg att jag förstod den då. Tulpaner är mer lättillgänglig.

16. Också fåglarna är fångar i sorgespelet av Bo Setterlind