Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.

Trekropparsproblemet

Hallå?
Är du där?
Är du kvar?
Hallå, finns det nånting kvar?

(Markus Krunegård - Stjärnfallet)

Tilltalar alltså mitt läsflyt, som verkar ha dragit på semester på obestämd tid. Okej då. Jag harvar väl på med mina bokcirkelböcker så länge då.

Trekropparsproblemet, eller The three body problem som den heter på engelska (eller  三体 som den heter på kinesiska (bara för att stila lite, är många ljusår ifrån att kunna läsa kinesisk skönlitteratur)) är aktuell som serie på någon strömningstjänst, och togs därför upp av fysiska bokcirkeln.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen utan att det blir för mycket spoilers. Händelser under kulturrevolutionen ger långtgående konsekvenser för jorden i nutid, eller något sådant? Romanen inleds hur som helst brutalt med ett kapitel där flera vetenskapsmän mister livet för att deras forskning och undervisning anses vara för "reaktionär". En som klarar sig undan med livet samt ett stort fett trauma i behåll är den unga fysikern Ye Wenjie. Hon, och traumat, visar sig få en avgörande roll för mänskligheten.

Det är spännande att läsa någonting som är kinesiskt, samtida och inte "finkulturellt"; det känns som att ganska få verk sipprar igenom till västvärlden. Eller också är jag bara ignorant. Hur som helst läste jag den svenska översättningen av Anna Gustafsson Chen och tyckte att hon gjorde ett bra jobb. Efter att ha diskuterat med övriga cirkeldeltagare verkar det dock som att den engelska översättaren Ken Liu gjort ett ännu mer grundligt jobb (främst i form av fotnoter) med att ge en icke-kinesisk läsare kontexten som krävs för att helt förstå handlingen. Kanske läser jag boken igen på engelska så småningom, för att jämföra.

Fast kanske inte. För jag upplevde boken som tidvis seg. Jag tyckte att det var för mycket vetenskap, vilket medförde en intressant cirkeldiskussion om vad science fiction egentligen är. Förväntas man vara teknikintresserad som sci fi-läsare? Eller räcker det att liksom vara nyfiken på de eventuella problem som ny teknik kan medföra?

Med det sagt tyckte jag bitvis att boken flöt på bra, och det kan mycket väl hända att jag läser även de två uppföljarna så småningom. Även om det mest är på grund av Kinakopplingen.

The handmaid's tale

För ett par veckor sedan hade jag min bästa läsupplevelse hittills i år, i och med läsandet av Margaret Atwoods roman The handmaid's tale. Egentligen vill jag inte berätta mer än så. Jag misstänker nämligen att min fullständigt ickebefintliga förkunskap bidrog till att jag blev så tagen.

Atwood målar mästerligt upp den alternativa värld som jag alltså inte vill berätta något om. Detaljerna portioneras ut i precis lagom stora doser för att jag som läsare ska hänga med i vad som händer, utan att bli uttråkad av för många beskrivningar och detaljer, och samtidigt hinna undra och fundera över hur saker och ting fungerar och varför. Hur kunde vår värld bli till detta?

Jag är inte den enda som insett att det här är en mycket läsvärd bok. Till exempel har en svensk översättning (Tjänarinnans berättelse) funnits i bokhyllan hem-hemma så länge jag kan minnas - sannolikt sedan innan jag föddes då boken är utgiven 1985. Från 2012 finns en prisbelönt ljudboksversion med Claire Danes, och tidigare i år hade TV-serien (som tydligen anpassats lite för att bättre matcha det som hänt sedan 1985) premiär.

Så om du vill ha något smart, välskrivet och tänkvärt att läsa: läs den här.
Om du inte vill ha feelgood. Då får du ta något annat.

The Martian

Handligen i Andy Weirs roman The Martian beskrivs enklast såhär: en sci fi- version av Robinson Kruse. Astronauten Mark Watney blir strandad på Mars efter att hans kollegor nödevakuerat planeten på grund av en storm, i tron att han är död. I likhet med Kruse är han fullständigt ensam utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Att han dessutom befinner sig på en planet där utomhustemperaturen ligger runt minus 70°C, atmosfären i stort sett är ett vakuum och det här med begränsade resurser är ett faktum gör inte direkt saken bättre.

Man hade kunnat tänka sig att Watney skulle ge upp, men då hade det som ni väl redan gissat inte blivit mycket till intrig. Istället tar han sig beväpnad med sina kunskaper inom mekanik och botanik samt sin obändiga optimism an uppdraget att överleva.

Det jag tycker bäst om i The Martian är just historien, äventyrsberättelsen. Hur Mark gång på gång stöter på svårigheter som tycks oövervinnerliga, och gång på gång använder fantasi och kreativitet för att lösa problemet i fråga. Ibland går det kanske lite osannolikt bra, men ofta följs en triumf av ett nytt nederlag att hantera. Sol efter sol (där en sol är den marsianska versionen av ett dygn) kämpar Mark vidare för att kanske inte bli den första människan som dör på Mars.

Utöver spänningen i själva händelseförloppet verkar Weir ha gjort grundlig research. Visserligen har det förstås inte företagits några bemannade expeditioner till Mars ännu, men utrustningen, NASA:s arbete och övrig omgivning återges på ett trovärdigt om än ibland lite väl utförligt sätt. Utöver det finns en trevlig komisk timing i boken, små glimtar av humor mitt i det kluriga och svåra.

Det som fattas är möjligen ett lite större djup. Det görs vissa försök att gå under ytan hos Watney och även hos hans astronautkollegor, men det hjälper inte. Det blir ändå mer av en thriller än något annat. Språket är även det en smula platt; möjligen korrekt, men inte direkt intressant. Därmed är detta heller ingen klar blåmesfavorit, även om det inte är någon dålig bok.

Låt oss nu ta ett ögonblick till att prata om det här med filmatisering. Boken The Martian kom ut 2011 och var tydligen en storsäljare, men jag och troligen många med mig hade aldrig vetat om att den fanns om det inte vore för den filmatisering med Matt Damon i huvudrollen som hade premiär tidigare i år. Jag såg filmen först och tyckte att den var över förväntan; lite svulstigt amerikansk ibland men i stort sett en bra film. Såhär i efterhand kan jag också säga att filmen är boken trogen ner på ganska fin detaljnivå, så jag skulle föreslå följande i det här fallet: välj. Antingen får du se filmen, eller också läsa boken. Och frågan är om ändå inte filmen drar längsta strået i just det här fallet.

Bonus: trailern (som innehåller betydligt fler spoilers än jag levererat i detta inlägg, och även är direkt missvisande stundtals, men som även visar några av de storslagna bilder som gör filmen mycket sevärd) hittar ni här.

The Martian finns översatt till svenska, då med titeln Ensam på Mars.

Cloud atlas

Vill du ha något att bita i, men som i gengäld ger en läsupplevelse utöver det vanliga? Välj David Mitchells Cloud atlas.

Cloud atlas är en roman, men samtidigt sex romaner inuti varandra - vad en programmerare skulle kalla nestlade. Vi möter Adam Ewing, amerikansk notarie på resa i Västindien på 1850-talet, som skriver dagbok. Vi läser brev från kompositören Robert Frobisher som blivit utstött av sin familj och tar sin tillflykt till en gammal udda musiker på franska landsbygden. Vi läser boken om Luisa Rey, journalist, som 1975 håller på att försöka avslöja en stor kärnkraftsskandal. Bolaget som skulle drabbas jobbar inte direkt med rent spel. Vi ser filmen om Timothy Cavendish, förläggare under tidigt 2000-tal, som får stora problem när en brottslig klients bok visar sig bli en bästsäljare. Vi får höra den sista intervjun med Sonmi~451, tjänare i ett framtida samhälle hårt präglat av kapitalism och övervakning. Och vi lyssnar andäktigt när fåraherden Zach'ry berättar om sitt liv i en postapokalyptisk värld.

Som ni förstår är det svårt att ge en kortfattad beskrivning av bokens handling - eller budskap för den delen. Det finns helt enkelt för mycket stoff. Samtidigt är varje berättelse ett komplett verk i sig. Stilen anpassas efter tidsepok, men även efter aktuell huvudpersons personlighet och är inte alltid helt lätt att tas med. Det är lätt att frestas att ge upp under första kapitlet eftersom språket där är ganska svårt att få bukt med. Den som uthärdar belönas med en mer lättillgänglig i det nästföljande avsnittet, en trend som fortsätter tills man passerat nutid varefter det blir lite knepigare igen.

Att komponera den här boken måste har varit ett riktigt hästjobb. Inte nog med att var och en av de sex historierna har både en början och ett slut (något jag uppskattar särskilt eftersom en bok i min mening vinner på att ha ett riktigt slut), och däremellan ett spännande, i många fall thrillerliknande, händelseförlopp. Dessutom länkas berättelserna ihop på ett väldigt snyggt sätt. Ett riktigt litet konstverk i sig, som också innehåller en del små pärlor i form av riktig historia, en väldigt fin kärleksförklaring, svidande samhällskritik och en mörk syn på vad som kan hända, underförstått om vi inte börjar tänka i nya banor.

Tyvärr finns vad jag kan förstå ingen svensk översättning av boken. Däremot har den filmatiserats med bland andra Tom Hanks i rollerna.