Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

The women

Wow, vilken uppslukande läsupplevelse.

Att läsa är att resa, enligt en viss bokhandels slogan, och den här boken tar mig från ett stökigt tåg till ett fältsjukhus i Vietnam på bråkdelen av en sekund (om och om igen). Efter en kort inledning som ger en hastig bild av huvudpersonen Frances "Frankie" McGraths uppväxt i ett överklasshem på Coronado Island, är det nämligen där vi hamnar. Frankie tar 21 år gammal värvning som sjuksköterska i amerikanska armén. 

Redan i förordet (och säkert på bokens baksida, om man tittat på den) berättar författaren Kristin Hannah att boken kommer att behandla den suboptimala situationen för krigsveteranerna. Den vetskapen lägger sig som ytterligare ett lager av misär över den omänskliga värld Frankie kastas in i i bokens första del. Arbetsförhållandena är krävande, levnadsstandarden tveksam, skräcken förhärskande. Efter några omtumlande första veckor skriver hon hem om den meningsfullhet hon känner. Detta med sjukvården som Frankies kall i livet återkommer boken igenom och tyvärr bottnar det inte riktigt i mig som läsare. De små stunderna av glädje och stolthet försvinner liksom in bland beskrivningarna av de många skadade hon träffar, och ser.

Vid sin sida i Vietnam har hon rumskompisarna tillika de mer rutinerade armésjuksjöterskorna Ethel och Barb, och ett gäng killar, främst läkare. Ethel och Barb lotsar med så mycket varsamhet de förmår uppbåda Ethel in i sitt nya liv. Ett liv som består av skift som aldrig tycks ta slut, men där det också finns lite utrymme för förströelse. Trots att vi tidigt får veta att det är förknippat med livsfara att färdas i helikopter okynnesflygs det till diverse fester, när sjukhusarbetarna inte dränker sina sorger på den lokala officerspuben vill säga. Tyvärr får Frankie aldrig någon ny, "yngre" kompis, hon tar sig liksom aldrig an att handleda någon in i Vietnamlivet. Oschysst och tråkigt, men är det en miss av Hannah eller beskriver hon helt enkelt Frankies psykiska förfall? Redan innan bokens första del slutar undrar Frankie med all rätta:

How could she go from red alert sirens and saving lives to butter knives and champagne glasses?

I bokens andra del kommer Frankie alltså hem till USA igen. Ett USA som varken verkar uppskatta eller ens vill veta av Frankies insats för sitt land. Som inte värderar den sjuksköterskeerfarenhet hon skaffat sig över huvud taget. Det rör sig också om en Frankie med grav PTSD. Det blir en lång, skakig resa mot att återvända till ett vanligt liv. Frankie anstränger sig för att passa in, men det är svårt och än värre blir det av att till och med hennes föräldrar helst låtsas som att Vietnam aldrig ens hänt. Och när Frankie äntligen slås av insikten att hon behöver hjälp, och tar sig till en klinik för krigsveteraner, möts hon av kalla handen för "det fanns inga kvinnor i Vietnam".

Som läsare kastas jag, precis som Frankie själv, mellan hopp och förtvivlan, om och om igen. Sällan har jag kännt en så stark önskan om ett lyckligt slut.

 

I flera dagar är The women det enda jag kan tänka på. Jag söker och får se bilder, hittar Facebookgrupper för de som jobbade på det ena eller andra av fältsjukhusen. 60-talet känns plötsligt inte så avlägset ändå. Olika scener ur boken spelas upp för mitt inre, om och om igen. Till slut ger jag efter och börjar läsa om boken, men inser raskt att jag kan hoppa över allt som händer innan hon flygs till Vietnam, och inte orkar med det som händer efter att hon kommit hem igen. Är Hannah helt enkelt bäst på action?

 

Sedan läser jag om slutet igen, och gråter.

 

Om jag ska ta på mig de kritiska glasögonen en liten stund, så känns titeln The women något missvisande. Vi får inte veta mycket om någon annan kvinna än just huvudpersonen Frankie. Inte ens de bästa vännerna Ethel och Barb får vi komma speciellt nära. Det förekommer också vid flera tillfällen att Frankie bara råkar snubbla över precis den information hon behöver vid precis det tillfälle det behövs för att handlingen ska gå ihop - så kallad plot convenience, något jag trodde huvudsakligen mindre erfarna författare använde sig av?

 

När jag läste All the light we cannot see funderade jag lite över misery lit och att skriva om krig. När det gäller denna roman finns det ett tydligt syfte att öka uppmärksamheten kring en marginaliserad grupp - kvinnorna som tjänstgjorde i Vietnam, och till viss del även deras manliga kollergor. Och samtidigt som det absolut fungerar - jag visste väldigt lite om Vietnamkriget, nu vet jag lite mer och är betydligt mer intresserad - skaver det liksom lite att göra underhålling av krig och trauma.

 

Oavsett vilket hoppas jag att världen utvecklats sedan dess. Att människor som arbetar i krigssituationer inte skickas direkt från kriget till sitt hem utan får hjälp. Att deras föräldrar bokar en psykologtid istället för en klipptid när de inte verkar må bra.

 

Med viss tvekan, kanske främst en ängslan över att bekräfta min egen boksmak som basic, lägger jag den här boken under Mesarnas favoriter. Läs du med och se om du håller med mig?

Mina ryska vänner

Jag läser Johanna Meléns Mina ryska vänner från 2021, eventuellt som en uppvärmning inför den betydligt nyare Imperiehunger. Melén skriver om sin tid som student i Sankt Petersburg 99-00, kring rysk nutidshistoria och hur hennes bekanta i landet ser på politiken. Det är: jätteintressant och oväntat segt. Jag vet inte varför det tar flera veckor att tugga igenom boken, men det gör det i alla fall.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.

Netanyahus

Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.

Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.

Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.

Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen: Ben-zion som är en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.

Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.

Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.

Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

Three men in a boat

I slutet av juni hade vi sista fysiska bokcirkelträffen före semestern. På mitt initiativ hade vi läst Three men in a boat av Jerome K Jerome, först utgiven 1889. Tre män och en hund åker på semester i form av båttur på Themsen. Jag trodde först att det var någon typ av kryssning, men det visar sig snart att de ska ut med en mindre båt (en "Thames camping skiff" enligt Wikipedia) som kan ros alternativt seglas. Männen som förefaller vara en hoper lata oduglingar stöter på en rad motgångar, tältduken som hör till båten är svårmonterad, övernattningsställena på land är fullbelagda, flodvattnet är för kallt eller för smutsigt, vädret för dåligt och så vidare och så vidare.

Inledningsvis tyckte jag att Three men in a boat var den ganska kul och tidlös, och klappade mig själv på axeln för att ha gjort ett hyggligt bokval. Sedan spårar det ur och blir en mix av slapstick där alla skämt dras fem steg för långt (vi förstod poängen redan efter första exemplet, Jerome!), menlösa naturbeskrivningar och oförklarliga, underliga sidospår. 

Efter att ha konstaterat att halva bokcirklen (den historieintresserade) gillade boken och andra halvan (vi andra) tyckte den var tråkig diskuterar vi upplevelsen av semester jämfört med förväntningarna på densamma, och huruvida det verkar kul att ro på Themsen. Sedan lägger vi boken på hyllan och tar sommarlov från även den cirkeln.

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.

Våld

Eftersom jag var ikapp med de poddar jag brukar följa valde jag istället ut en kort ljudbok i biblioteksappen, nämligen Våld av Anahita Ghazinezam. Bokens undertitel är "om träd och slöjd och män" vilket möjligen omfattar en bråkdel av de teman som berörs. Av biblioteket marknadsförs den som en "kulturljudbok", vad nu det kan vara?

Ghazinezam kom som barn med sin familj från Iran till Västerbotten, som flykting. Jag lyssnar på hennes trivsamma norrländska, brottstycken från hennes barndom, hennes liv som ung vuxen och hennes intresse, eller är det arbete?, med slöjd och samisk kulturhistoria. Tyvärr upplever jag boken som för tät för att egentligen passa som ljudbok. Man missar en mening för att man skulle skölja disktrasan och hela avsnittets poäng går en förlorad. Kanske är den bättre att läsa vanligt.

Det är sparsmakat, rörigt och jag ser ingen logik i hur ämnen kombineras om varandra. Eller vad egentligen titeln har med det hela att göra. För den skull är det inte dåligt, det känns bara lite hopslängt. När jag googlar författarinnan får jag reda på att detta är en essäsamling tillika Ghazinezams debutbok och att den första utgåvan var egenpublicerad, med hjälp av nåt stipendie från en hantverksförening. Det kan ju förklara att den inte kändes som en roman. Kritikerna verkar dock gilla just detta att det är lite kaosigt.

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

Animal farm

Animal farm är skriven av George Orwell, och är i mycket stor utsträckning en allegori över ryska revolutionen. Djuren på en gård gör, efter en tids vanskötsel, uppror mot sin mänskliga ägare/regent och tar själva över gården (som då byter namn från Manor Farm till Animal Farm... eller från Ryssland till Sovjetunionen). Tänk så mycket bättre de ska få det när ingen längre ska göra vinst på deras arbete utan allt de producerar kan komma alla djur till gagn! Nu ska ingen få sko sig på någon annans bekostnad, alla ska betraktas som lika värda och få möjlighet till rekreation.

Redan någon av de första dagarna visar det sig dock att alla djur är jämlika, men vissa mer jämlika än andra; efter arbetsdagen är de äpplen som skördats borta. Grisarna förklarar att det finns livsnödvändiga substanser för just dem i äpplena och att de behöver dem för att kunna hjälpa till vid gården. Därefter går det utför i rask takt, och genom propaganda och så småningom med hjälp av våld driver snart grisarna gården med ett skräckherravälde långt värre än när bonden Manor hade ansvaret.

Den upplaga jag först fick från biblioteket visar sig vara en skolupplaga som har instuderingsfrågor till varje kapitel och ett förord där det i detalj förklaras vem i Animal farm som representerar vem i historien. Sedan tycker biblioteket att jag ska lämna tillbaka den och jag lånar en annan, utan frågor. Intressant är att observera skillnaden i upplevelse mellan de båda upplagorna. Den första är tveklöst mer intressant om man är intresserad av ryska revolutionen, men att ha versionen utan instuderingsfrågor förhöjer den skönlitterära upplevelsen. Jämfört med 1984 är den senare dock inte så väldigt mycket att hänga i julgranen.

Till syvende och sist har jag inte så mycket att säga om den här boken (som lästes i min fysiska (till skillnad från bookbirds-) bokcirkel, som verkar ha en faiblesse för dystopier), utan vill mest få möjlighet att publicera ovan bild på en sjukt ond gris.

Sapiens

Jag snubblade över Sapiens, med undertitel En kort historik över mänskligheten, på bokhora för ett tag sedan och blev nyfiken. På insidan av pärmen sammanfattas innehållet i boken såhär:

ELD gav oss makt
SKVALLER hjälpte oss samarbeta
JORDBRUK ökade vår aptit
MYTER upprätthöll lag och ordning
PENGAR gav oss något att lita på
MOTSÄGELSER skapade kultur
VETENSKAP gjorde oss livsfarliga

Visst låter det intressant? Och liksom... fräsigt?* Det är det också. Början av boken är så vansinnigt bra! I varannan mening får man reda på något som man inte visste att man alltid undrat om biologi, den kognitiva revolutionen (det vill säga när människan utvecklade abstrakt tänkande och helt plötsligt kunde springa förbi evolutionen), hur jägare-samlare-grupper kan ha fungerat och mycket annat. Författaren presenterar också hur mycket av det vi idag tar för givet egentligen bara är gemensamma myter, som myten om Peugeot (ett företag är inte en person, eller en fabrik, eller en produkt... utan bara en gemensam myt, en föreställning) eller myten om pengar.

Så långt är jag helt såld. Yuval Noah Harari lyckas till och med använda ord som mucka och fortfarande låta trovärdig och seriös (tyvärr kan jag inte återge sammanhanget då boken i skrivande stund är återlämnad till biblioteket).

Tyvärr håller inte nivån i sig boken igenom. Det är oklart om detta beror på själva textens kvalitet (mindre sannolikt) eller helt enkelt på att vi kommer in på områden om vilka jag personligen inte är lika intresserad av att få reda på en massa detaljer (mer sannolikt). Den tredje delen av boken, titulerad Mänsklightens enande, tycker jag är sirapsseg. Religion, imperier och annat har naturligtvis haft en mycket stor påverkan på hur mänskligheten fungerar idag, men jag är som sagt inte tillräckligt intresserad av alla små fakta kring det för att det ska flyta.

En annan sak som är lite jobbig med boken är att den har en ganska negativ syn på mänsklighetens utveckling. Jag får intrycket att Harari tycker att allt blivit sämre sedan vi slutade vara jägare-samlare - inte bara för planetens välmående utan också för människans. En genomsnittlig jägare-samlare arbetade mindre och hade mer tid till sociala aktiviteter och rekreation än en tidig jordbrukare, eller för den delen den moderna, konsumtionspräglade människan. Att sedan äldre och skadade fick lämnas för att dö för att de var en för stor belastning för gruppen framstår som ett mindre problem i sammanhanget. Inte heller har det blivit bättre för jord, djur eller människor sedan industriella revolutionen - i själva verket har vi bara byggt in oss själva i en återvändsgränd av kneg och slit. Må så vara, men jag orkar inte höra det.

På det hela taget är det här ändå en bra bok. Facklitteratur, som lyckas vara vetenskaplig och hyfsat lättillgänglig på samma gång, och som svarar på en del frågor du inte visste att du hade. Är du mindre nogräknad än undertecknad kan du ju faktiskt hoppa över det du inte tycker är så värst intressant.

* För att låta som den tant jag eventuellt är

De sista vittnena

Förra årets Nobelpristagare i litteratur heter Svetlana Aleksijevitj. Om henne visste jag, innan hon tillkännagavs som pristagare: ingenting. Nåväl, det är förstås inget ovanligt i det. Och med tanke på att biblioteksköerna fortfarande ringlar långa åtminstone på min ort verkar det som att jag bara är en av dem som blivit nyfiken.

De sista vittnena består av 100 personer, som var barn vid östfronten under andra världskriget. Aleksijevitj har under en lång period intervjuat och så småningom transkriberat deras berättelser om vad som hände när kriget kom.

Ett är säkert: det är jobbig läsning. Inte på grund av språket, som känns naturligt, pratigt. Utan för att det är så plågsamma minnen som de berättande delar med sig av. Tillsammans blir de 100 berättelserna liksom för mycket för att man ska orka med. Man får ta lite i taget. Varva med annat. Äta kola och spela spel med tjocka släkten. Läsa vidare.

Aleksijevitj lär ha sagt att alla hennes böcker handlar om kärlek, och bara om kärlek. Jo, visst finns den där. Men det är ju också därför det gör så ont att läsa...

Tydligen finns det åsikter om att det inte var "ett sådant Nobelpris"  som Aleksijevitjs som den ryskspråkiga världen önskade sig, att man skulle anse att det rör sig om "simpla transkriptioner". Jag håller inte med.

Såhär i efterhand har jag fått reda på att Aleksijevitj inte är så känd i sitt hemland, Vitryssland, men även att hon tycker att verkligheten överträffar allt hon möjligen skulle kunna dikta ihop. Det är därför hennes verk, Utopins röster, består av dokumentära skildringar (tack P1, för att ni levererar).

Jag missade visst att fixa en bild på boken, men det gör väl inte så mycket - förlaget Ersatz har av oklar anledning gjort samtliga omslag till Aleksijevitjs böcker ganska trista.

Cloud atlas

Vill du ha något att bita i, men som i gengäld ger en läsupplevelse utöver det vanliga? Välj David Mitchells Cloud atlas.

Cloud atlas är en roman, men samtidigt sex romaner inuti varandra - vad en programmerare skulle kalla nestlade. Vi möter Adam Ewing, amerikansk notarie på resa i Västindien på 1850-talet, som skriver dagbok. Vi läser brev från kompositören Robert Frobisher som blivit utstött av sin familj och tar sin tillflykt till en gammal udda musiker på franska landsbygden. Vi läser boken om Luisa Rey, journalist, som 1975 håller på att försöka avslöja en stor kärnkraftsskandal. Bolaget som skulle drabbas jobbar inte direkt med rent spel. Vi ser filmen om Timothy Cavendish, förläggare under tidigt 2000-tal, som får stora problem när en brottslig klients bok visar sig bli en bästsäljare. Vi får höra den sista intervjun med Sonmi~451, tjänare i ett framtida samhälle hårt präglat av kapitalism och övervakning. Och vi lyssnar andäktigt när fåraherden Zach'ry berättar om sitt liv i en postapokalyptisk värld.

Som ni förstår är det svårt att ge en kortfattad beskrivning av bokens handling - eller budskap för den delen. Det finns helt enkelt för mycket stoff. Samtidigt är varje berättelse ett komplett verk i sig. Stilen anpassas efter tidsepok, men även efter aktuell huvudpersons personlighet och är inte alltid helt lätt att tas med. Det är lätt att frestas att ge upp under första kapitlet eftersom språket där är ganska svårt att få bukt med. Den som uthärdar belönas med en mer lättillgänglig i det nästföljande avsnittet, en trend som fortsätter tills man passerat nutid varefter det blir lite knepigare igen.

Att komponera den här boken måste har varit ett riktigt hästjobb. Inte nog med att var och en av de sex historierna har både en början och ett slut (något jag uppskattar särskilt eftersom en bok i min mening vinner på att ha ett riktigt slut), och däremellan ett spännande, i många fall thrillerliknande, händelseförlopp. Dessutom länkas berättelserna ihop på ett väldigt snyggt sätt. Ett riktigt litet konstverk i sig, som också innehåller en del små pärlor i form av riktig historia, en väldigt fin kärleksförklaring, svidande samhällskritik och en mörk syn på vad som kan hända, underförstått om vi inte börjar tänka i nya banor.

Tyvärr finns vad jag kan förstå ingen svensk översättning av boken. Däremot har den filmatiserats med bland andra Tom Hanks i rollerna.

2 x Utøya

I onsdags passerade vi 22 juli. Fyra år har gått sedan Anders Behring Breivik utsatte Norge för det värsta terrordådet i landet under modern tid. I år håller Arbeiderpartiets Ungdomsfylking AUF på nytt sommarläger på ön.

Ett flertal böcker har skrivits i syfte att beskriva och, om något sådant nu är möjligt, förklara det som hände och varför det gjorde det. I sommar plöjer jag två:

Jag lever, pappa av Siri och Erik Sønstelie gavs ut redan 2011 och är en mycket personlig bild av dagarna kring attentatet. Siri befinner sig på lägret, men har tur och klarar sig. Erik, hennes pappa, är gammal journalist och redan på väg in till Oslo för att hjälpa en före detta arbetsgivare med rapporteringen kring bombningen av regeringskvarteret när Siri ringer och berättar att skottlossning pågår på Utøya. Far och dotter beskriver vad som händer och vad som passerar genom deras huvuden, från start via det efterlängtade samtalet (Jag lever, pappa!) till tillvaron efter 22 juli och svårigheten att hitta tillbaka till vardagen.

Boken är skriven dels som ett sätt för familjen Sønsteli att bearbeta sitt trauma och söker inte ge någon helhetsbild. Den känns heller inte riktigt färdig, möjligen eftersom den gavs ut så snabbt. Därför plockar jag efter att boken tagit slut (vilket inte tar särskilt lång tid; boken är till sidantal sett ganska kort och tempot är högt) fram ytterligare ett verk för omläsning:

En av oss (en berättelse om Norge) är skriven av stjärnjournalisten Åsne Seierstad, som när hon skickades för att bevaka rättegången mot Anders Behring Breivik greps av en intensiv lust att försöka förstå vad som hände, egentligen. Här beskrivs Breiviks barndom och uppväxt samt hans planering och genomförande av attacken. Instucket i berättelsen finns berättelserna om några av de familjer vars barn aldrig kom hem igen, samt några av de överlevandes berättelser. Även här är tempot högt, så trots det något större sidantalet går det undan att läsa. Seierstad skriver pricksäkert och trovärdigt.

Gemensamt för de båda böckerna är att det kan vara en god idé att tänka sig för innan man tar upp dem. Det är svårt att läsa om det här utan att bli upprörd, ledsen, skakad. Det är svårt att lägga ifrån sig böckerna. Därigenom lämpar de sig kanske mindre bra för att läsa i kollektivtrafiken, eller vid tillfällen då man vill undvika röda ögon.

På västfronten intet nytt

Erich Maria Remarque är ett svåranalyserat namn. Erich låter tyskt/österrikiskt/schweiziskt. Remarque låter typiskt franskt. Och varför heter han egentligen Maria? Eftersom jag uppenbarligen glömt vad min gymnasielärarinna i svenska en gång berättat för mig om snubben vänder jag mig till Wikipedia.

Erich Maria Remarque hette tydligen egentligen Erich Paul Remarque, och var en tysk författare som levde 1898-1970. En stor del av sina levnadsår tillbringades i exil då han inte var populär bland nazisterna. Remarque lyckades för övrigt med konststycket att gifta sig tre gånger, varav de två första med samma kvinna. På västfronten intet nytt är hans mest kända bok, därefter kommer Tid att älska dags att dö. Ytterligare 10 romaner ingår i hans bibliografi.

Okej, så boken då? Huvudpersonen Paul ligger i första världskrigets skyttegravar. Tillsammans med de män som blir hans vänner kämpar han för att få tiden att gå, för att överleva. Alla är överens om hur meningslöst kriget är, om att det borde finnas ett bättre sätt att lösa konflikter nationer emellan. Paul funderar mycket över hur hans generation kommer att påverkas av kriget, kommer man någonsin att kunna komma tillbaka och leva ett normalt liv? Samtidigt dör nya och gamla kollegor som flugor.

På västfronten intet nytt är en klassiker. Det finns väldigt många åsikter om klassiker, inte alla positiva. Först tror jag att det är därför jag blir överraskad av hur bra jag tycker boken är. Där jag förväntar mig tungt går det lätt. Där jag förväntar mig avskalat Hemingwayskt finns finfina känsloyttringar. Där jag förväntar mig krigets meningslöshet finns krigets meningslöshet, men uttryckt med fingertoppskänsla.

När jag närmar mig slutet av boken inser jag varför mina förväntningar på romanen var så låga (men även varför vissa namn verkar så bekanta): jag har läst ett utdrag ur boken tidigare. Närmare bestämt avsnittet då Paul, som nyss kommit tillbaka från en permission, på en rekognoseringstur tappar orienteringen och inte vet vilket håll som är hem, och vilket som leder till de fientliga franska dikena. Under en hel dag blir han liggande i en krater i ingenmansland, tillsammans med en döende fransk soldat. Förtvivlan, förvirring, ångest.

Jag tycker inte särskilt mycket om det avsnittet. Jag tycker inte att det speglar boken som helhet. För visst består På västfronten... av en detaljerad beskrivning av första världskrigets meningslösa våldsutövande. Men den innefattar också det varma kamratskap som uppstår mellan Paul och de som kommer honom närmst. Och den innehåller inte så lite tankar om varför, vad, hur, som är betydligt snyggare uttryckta än i det stycke jag var bekant med sedan tidigare.