Greek lessons

Ännu en Han Kang på digitalt sjudagarslån, kanske innehåller den här färre beskrivningar av ben, blod och slem?

En kvinna som blivit stum går på grekiskalektioner i förhoppningen att återfå talförmågan. En man som håller på att bli blind undervisar i gammelgrekiska.

Så småningom kommunicerar de, så gott de kan. Förutom att det mest blir mannen som håller en lång monolog.

Innan dess: fragmentariska bakgrundshistorier, om kvinnan får man knappt veta mer än att hennes mamma dött och vårdnaden av hennes barn tagits ifrån henne (vilket står i baksidetexten, så ingen direkt spoiler). Och att hennes hund dött, spoiler alerrrrt. Mannen flyttade till Tyskland i 15-årsåldern och upplevde att han knäcktes mitt itu. Så kom beskedet om den annalkande blindheten, och ett intressant sidospår om en döv tjej han gillat. Det sidospåret, om än outvecklat, känns som en mer intressant berättelse än den om de båda huvudpersonerna.

Antagligen pågår själva berättelsen under ytan, antagligen är det upp till mig att tolka och läsa in mening. Jag finner ingen. Greek lessons är absolut mildare än Human acts och Vegetarianen, men jag upplever den som en ofullbordad tanke, en idé som blev ett utkast som publicerades halvfärdigt och utan större finess. Inte min grej.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.

Återstoden av dagen

När årets pristagare tillkännages och man inser att a) det är någon man faktiskt läst något av och b) det ligger ett utkast om en roman av pristagaren och väntar på att publiceras, då antar jag att det bara är att samla ihop sig och trycka på knappen.

Brasklapp: om jag minns rätt (lovar att kolla läsdagboken snarast) läste jag boken förra sommaren, och skrev sedan ned några enkla stödord.

Återstoden av dagen handlar om Mr Stevens, som är butler. Han arbetar inte som butler, han är det, ända ut i fingerspetsarna. För honom är det en fråga om värdighet: att aldrig lägga av sig sin yrkesroll, undantaget då man befinner sig i fullständig ensamhet. Inte ens då hans far, som också var butler, ligger på sin dödsbädd i sitt sovrum en trappa upp avviker Mr Stevens från sin tjänst på Darlington Hall. 

Problemet är bara att butlerns era går mot sitt slut. Lord Darlington har gått bort och godset sålts till en amerikansk here vid namn Mr Farraday. Mr Stevens har på något sätt hängt med i köpet, men är också den sista kvarvarande i tjänstestaben. Han anstränger sig för att anpassa sig till sin nya arbetsgivare, att på rätt sätt hantera de små skämt och lustigheter som Farraday kommer med titt som tätt, trots att detta med humor faller sig inte naturligt för honom.

Under Darlington Halls storhetstid arbetade vid godset även en husmor modell yngre vid namn Miss Kenton. Hon gjorde under denna period upprepade försök att, i all vänlighet, närma sig Mr Stevens. Kanske för att bättre förstå sig på denna kuf, eller helt enkelt för att han någon att prata med över en mugg varm choklad efter en hård arbetsdag. Eftersom Mr Stevens vägrar att lägga av sig sin yrkesroll och tycker att det är olämpligt att ens gå in på Miss Kentons rum visar det sig allt annat än enkelt att ha någon annan relation än den strikt yrkesmässiga till honom.

Någon form av intryck har dock Miss Kenton gjort på sin kollega. När romanen inleds har Mr Stevens, som nu är en gammal man, bett om semester (kanske sin första någonsin?) och sitter i en Ford han lånat av sin arbetsgivare. Han är på väg för att hälsa på just Miss Kenton. På vägen får vi följa med på diverse funderingar både framåt och bakåt i tiden. Inte ens inför läsaren släpper dock Mr Stevens på sin butlerfasad. Kanske börjar han dock inse att ambitionen att visa värdighet utåt på samma gång blir en ogenomtränglig rustning, som inte släpper ut någonting.

Om jag ska vara helt ärlig bler jag inte så berörd av Återstoden av dagen som jag kanske hade hoppats. Jag läste kanske lite slarvigt, och eftersom Ishiguros/Mr Stevens är så tillbakadragen är det upp till läsaren att hitta känslorna, att lirka och leta och försöka förstå vad som egentligen pågår där inne under skalet. Med det sagt minns jag ändå ovanstående efter drygt ett år, vilket väl är mer än nog för att kunna säga att historien fastnat. För er som önskar er en mer djuplodande analys kan jag varmt rekommendera Lundströms bokradios bokcirkel om Återstoden om dagen, som sändes någon gång förra våren.

Återstoden av dagen kom ut 1989, och Ishiguro har släppt fyra romaner sedan dess (om Wikipedia talar sanning). När hypen dött ner och bibliotekskön krympt tillräckligt ska jag nog kolla in dem. Tills vidare nöjer jag mig med att listan över Nobelpristagare jag inte ännu läst ligger kvar på samma längd som förra året.

Om det är någon där ute i bokskogen (trots att vi uppdaterat så dåligt på sistone - förlåt oss, fågelvänner, för vi vet inte vad vi gör) som har läst, eller som inte läst, och har en åsikt, eller kanske bara en fundering: ses i kommentarsfältet!

Bookbirds läser: Möss och människor

Det är förmodligen ingen förutom vi själva som vet om att Steinbecks Möss och människor har varit en viktig faktor till skapandet av den här bokbloggen. Det var blåmesen som fick en snilleblixt när vi skulle välja bloggadress (URL) och "bookbirds" var naturligtvis redan upptagen. I originalversion heter kortromanen Of mice and men och vår URL är, som ni kanske redan har märkt: Of books and birds. Trots det har det dröjt tills nu innan någon av oss läste den och vi gjorde det tillsammans, som första bok efter att ha diskuterat Murakamis 1Q84.

Här nedan följer en reviderad konversation kring Möss och människor från den elfte februari 2016.
Varning för spoilers.

----------

Stjärtmes: Jag tyckte boken var bättre än jag hade tänkt mig att den skulle vara, kanske för att det är en klassiker
Blåmesen: Jag trodde inte heller jag skulle gilla den, för att en person jag ofta har liknande åsikter som inte gör det
Stjärtmes: Mm. Jag läste Vredens druvor av Steinbeck till skolan i gymnasiet och fattade inte den, men jag tror jag förstår vad denna handlar om
Blåmesen: Åh, jag har ingen aning om vad den handlar om! Spännande!
Stjärtmes: Va, men om den lilla människans uppoffring väl?
Blåmesen: Är du bokstavlig eller bildlig nu?
Stjärtmes: Bokstavlig, ha  *inte så djup*

Blåmesen: Så om Georges uppoffring. När Lennie är i livet, eller därefter?
Stjärtmes: Båda. Fick man veta varför George var med Lennie egentligen?
Blåmesen: Nej, det tycker jag inte man fick. Jag tycker över huvud taget att man fick veta mindre om George än om Lennie!
Stjärtmes: Mm, det man fick veta om George var det han sa och han sa olika hela tiden
Blåmesen: Sa han något alls?
Stjärtmes: Typ att Lennies moster fick honom att lova att ta hand om Lennie

Blåmesen: Jag funderade över möjligheten att Lennie inte träffade George förrän efter mosterns död
Stjärtmes: Du menar att de träffades när de var vuxna, på en farm och så?
Blåmesen: Ja, att de kanske träffades på en gård och George bestämde sig för att ta honom under sina vingar. Eller, det var ju ändå någon sorts symbios
Stjärtmes: Ja.. Lennies minne är väl inte så pålitligt egentligen, så man kan nog lura i honom att de träffades som barn. Men snällt av George <3
Blåmesen: Om det ens behövdes. Eller var det det?
Stjärtmes: Tror du han utnyttjade honom?
Blåmesen: Lennie var ju tydligen en verklig arbetshäst så han kan ju ha underlättat en del för George? Det kan ju också ha varit så att han kände sig ensam
Stjärtmes: Ja, det är iofs sant

Blåmesen: Hur länge tror du att G&L hade hållit ihop när boken börjar?
Stjärtmes: Åå, jag vill gärna tro att de har hängt sen barnsben
Blåmesen: Det är en möjlighet. Jag lutar åt att de träffats hyfsat nyligen. Jag tror inte att det skulle krävas så mycket att få Lennies fullständiga tillgivenhet
Stjärtmes: Kanske var det därför som det var så ”lätt” att skjuta honom?


Stjärtmes: Tror du drömmen om framtiden var viktig för George som den var för Lennie?
Blåmesen: Ja men det tror jag nog! Även om han säger till någon att "det var bara nåt vi pratade om, jag sa det och sen kunde Lennie inte få det ur skallen" så tror jag att den skänkte någon sorts tröst eller hopp till honom också
Stjärtmes: Nu när du säger det så..

Blåmesen: Kan inte låta bli att fundera på vilken diagnos man skulle ha ställt på Lennie idag.

Blåmesen: Om vi nu ska rusa vidare till slutet... vad tyckte du? Väntat? Oväntat?
Stjärtmes: Oväntat - men mest för att jag trodde att de känt varandra sedan barnsben. Hade Aldrig kunnat göra något sånt (inte någonsin iofs, men ändå). Lennie skulle ju skjutas ändå, men säkert på ett värre sätt
Blåmesen: Det som hände med Curleys fru tyckte jag nog ändå inte kom som någon överraskning. Det kändes som att jag gick hela boken och väntade på att allt skulle gå åt skogen. Men att George skulle skjuta var oväntat! Tror du han gjorde det för att skydda sig själv, att han trodde att någon skulle anklaga honom för det som hänt? Eller för att han bara inte orkade med L längre?
Stjärtmes: Jaa, att det var Lennie som skulle göra misstag var inget oväntat.
Stjärtmes: Kanske bespara hans lidande? Jag tror inte de skulle anklaga George för att ha gjort det för han var ju med de andra
Blåmesen: Jo fast de var ju vänner och så. Var det så att L dödade flickan på det föregående stället också tror du?
Stjärtmes: Det är möjligt
Blåmesen: Tänkte knappt tanken förrän i slutet, när Slim sa något om att det var samma sak som hände där?
Stjärtmes: Det måste jag ha missat
Blåmesen: Nu har vi ju säkert inte samma upplaga, men slutet av kapitel 5, alla har hittat Curleys frus kropp. "Det kanske var som den där gången i Weed som du talade om? fortsatte Slim."

Stjärtmes: I mitt förord diskuterade skribenten att det gick att tolka deras paradis som himmelriket, det tolkar jag som att det skulle vara ouppnåeligt innan döden
Blåmesen: Oj! Intressant perspektiv. Men ja, något sånt, att George inser att det bara aldrig kommer att gå och så ger han upp (genom att skjuta L). Det var inget förord till min upplaga, lite synd kanske
Stjärtmes: Men jag tyckte ändå att det var en realistisk dröm! speciellt sedan den där tredje mannen kom in i bilden och sade sig ha pengar
Blåmesen: Ja, fast jag undrar om det inte fick George att känna att det var ännu mer hopplöst? Att det liksom var så "nära" och så dog Curleys fru och så var det liksom ouppnåeligt igen
Stjärtmes: Ja, kanske.

Blåmesen: Vad blir det av George efteråt då tror du?!
Stjärtmes: Jag vet inte. Kan man stanna kvar på samma plats som man sköt en person?
Blåmesen: Man kan konstatera att Steinbeck verkligen lyckades få sina huvudkaraktärer att kännas verkliga i alla fall...
Stjärtmes: Ja, med så lite!
Blåmesen: Och fast man knappt får veta något alls

Stjärtmes: Vad tyckte du om kapitlet där Lennie var inne hos Crooks?
Blåmesen: Jag funderade över om Steinbeck försökte lägga någon sorts kommentar om rasismen? I övrigt var jag mest nervös över att något skulle hända...
Stjärtmes: Ja. Crooks var väldigt rättfram och säkert träffande i det han beskrev
Blåmesen: Det blev verkligen en särställning - han fick ett eget rum, för att han var färgad, men å andra sidan var han inget värd
Stjärtmes Han fick ett eget rum - men det var precis i närheten av en gödselstack, eller hur var det? Och ingen kom någonsin och hälsade på

Stjärtmes: Varför tror du att boken har blivit en klassiker?
Blåmesen: Jag tror att det beror på att karaktärerna känns så levande och säkert kommer att bli svåra att glömma, men även på att det går att tolka många aspekter av boken helt olika beroende på vilket perspektiv man har
Stjärtmes: Jag hade så många olika känslor under hela läsningen, trots att den inte alls var så lång
Blåmesen: Jag också! Och även om jag ofta tyckte det var jobbigt med den där smygande domedagskänslan så tyckte jag att den var himla bra
Stjärtmes: Det var ganska många beskrivningar av landskapet och vädret tycker jag, man fick en känsla av hur det var

Blåmesen: Mm.Vad tror du om titeln förresten?
Stjärtmes: Min bok hade en förklaring om varför den heter så… hehe.
Blåmesen: Varför varför?
Stjärtmes: Först vill jag veta vad du tror !
Blåmesen: Men jag veeet inteee
Stjärtmes: Okej då. Det är från en dikt av Robert Burns som handlar om hur en bonde förstör ett musbo när hen plogar under hösten för vintern.

”Dikten slutar med en vemodig reflexion: Du är inte ensam, Mouisie, i din fåfänga omsorg. De vackraste och klokaste planer, både av möss och människor, går ofta till spillo. Kvar blir i stället för den glädje de hoppades kunna uppnå bara sorg och möda.”
Blåmesen: ... nu när jag kollar efter så står det samma i min bok. EHE
Stjärtmes: Både bokstavlig och bildlig förklaring ändå. Den är så DuBbeL
Blåmesen: Men "Om möss och människor" är ju inte en särskilt bra översättning då. Eller ja. Det funkar ju. Men inte lika bra som på engelska
Stjärtmes: Man säger väl ”är du en man eller en mus?” men gör man det för att man översätter från engelskan?
Blåmesen: Vet inte. Vet heller inte om George är man eller mus.
Stjärtmes: Jag förstår iofs inte vad en mus menas
Blåmesen: Mes typ. Så i så fall borde den heta Om mesar och människor
Stjärtmes: Haha. Ja. Det hade varit perfekt för oss. Mes på engelska är tit.
Blåmesen: Of tits and men? :'D
Stjärtmes: Mm : ))) of books and tits

De sista vittnena

Förra årets Nobelpristagare i litteratur heter Svetlana Aleksijevitj. Om henne visste jag, innan hon tillkännagavs som pristagare: ingenting. Nåväl, det är förstås inget ovanligt i det. Och med tanke på att biblioteksköerna fortfarande ringlar långa åtminstone på min ort verkar det som att jag bara är en av dem som blivit nyfiken.

De sista vittnena består av 100 personer, som var barn vid östfronten under andra världskriget. Aleksijevitj har under en lång period intervjuat och så småningom transkriberat deras berättelser om vad som hände när kriget kom.

Ett är säkert: det är jobbig läsning. Inte på grund av språket, som känns naturligt, pratigt. Utan för att det är så plågsamma minnen som de berättande delar med sig av. Tillsammans blir de 100 berättelserna liksom för mycket för att man ska orka med. Man får ta lite i taget. Varva med annat. Äta kola och spela spel med tjocka släkten. Läsa vidare.

Aleksijevitj lär ha sagt att alla hennes böcker handlar om kärlek, och bara om kärlek. Jo, visst finns den där. Men det är ju också därför det gör så ont att läsa...

Tydligen finns det åsikter om att det inte var "ett sådant Nobelpris"  som Aleksijevitjs som den ryskspråkiga världen önskade sig, att man skulle anse att det rör sig om "simpla transkriptioner". Jag håller inte med.

Såhär i efterhand har jag fått reda på att Aleksijevitj inte är så känd i sitt hemland, Vitryssland, men även att hon tycker att verkligheten överträffar allt hon möjligen skulle kunna dikta ihop. Det är därför hennes verk, Utopins röster, består av dokumentära skildringar (tack P1, för att ni levererar).

Jag missade visst att fixa en bild på boken, men det gör väl inte så mycket - förlaget Ersatz har av oklar anledning gjort samtliga omslag till Aleksijevitjs böcker ganska trista.

Tant Julia och författaren

Mario Vargas Llosa har skrivit denna roliga bok som verkar ha kraftiga självbiografiska inslag. Nu kanske du tycker att 'rolig bok' är ett väldigt tomt uttryck, eller att det inte är ett epitet som passar en nobelpristagare. Men se där har du fel. Tant Julia och författaren är faktiskt både lättläst och humoristisk. Och sedan struntar jag i att min klassificering av boken som just rolig nedsänker mig till 'ståplatspublik' i Aftonbladets ögon.*

Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.

Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.

Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.

Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.

Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!

*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet

L'étranger

blåmesen is back in blue! Har jag nu, visserligen på grund av tvång, lyckats ta mig igenom en Camus på franska, så är jag förstås tvungen att skryta lite om det.

Monsieur Meursault är en algerisk man i trettioårsåldern med förvånansvärt svag viljestyrka. Vi träffar honom precis när han fått beskedet att hans mor dött och får följa med honom på likvaka och begravning. Hela tiden verkar han underligt bedövad och på något vis inte närvarande.

Efter begravningen åker han tillbaka till sin hemstad och allt återgår till det normala. Han åker till stranden och badar, går till jobbet på kontoret, iakttar sina grannar och träffar Marie, som han inte vill kalla sin älskarinna.

Problemet är bara att Meursault inte verkar bry sig om någonting - han är ständigt frånvarande. När Marie frågar om han älskar henne svarar han att han inte vet, men att det inte verkar så, utan att ha förståelse för att hon reagerar negativt på det. Han hjälper sin granne, som säger sig vara butiksägare men i själva verket är hallick, att straffa sin före detta flickvän som grannen säger sig ha blivit lurad på pengar av. Hela tiden utan att egentligen bry sig. Han bara går med på allt; oerhört frustrerande för läsaren (eller åtminstone för mig).

Sedan spårar någonting ur, Meursault skjuter en arab med fem skott och döms till döden. Fortfarande utan några motiv eller några känslor. Sannerligen en främling för världen och, tycker jag, för hela mänskligheten. Jag antar att Camus tänkte sig boken mer eller mindre som en argumentation för existentialismen, med Meursault som exempel på den inautentiska människan; den som inte insett att varje människa aktivt måste skapa sitt eget liv då det inte finns någon högre makt eller mening med det.

Slutsatsen blir tyvärr att jag inte tycker om den här boken över huvud taget. Språket flyter på fint, men det finns liksom ingen handling, och jag irriterar mig oavbrutet på den viljelöse man som låter livet glida ur sitt grepp. Jag får väl konstatera att det där med finkultur inte är någonting för mig.

A farewell to arms

Hemingway, alltså? Väcker hos mig associationer som svår och knappordig, lite seg helt enkelt. Men när jag hittade en helt orörd, ny och snygg pocket på biblioteket kunde jag inte låta bli att prova, och till min stora förvåning tycker jag om det.

Frederic Henry är amerikanen som åkt till Italien för att bli arkitekt och sedan anslutit sig till den italienska armén, där han blir ambulansförare uppe i bergen vid fronten mellan Italien och Österrike. Trots att han i egenskap av sjukvårdare ständigt står strax bakom skottlinjen är det ingalunda en ofarlig tillvaro han för i detta meningslösa krig.

Visst används den älskade/hatade isbergstekniken, men inte i så stor utsträckning som jag fruktat. Det är oftast lätt att förstå vad karaktärerna egentligen menar och känner (även om det säkert finns nyanser som jag i min glupska läsning inte riktigt uppfattar) och ibland får man till och med krypa in och ta del av Mr Henrys (som under större delen av boken går under Tenente, italienska för löjtnant) tankar. Känslorna behåller han dock för sig själv även då.

Skildring av krigets fasor och dess totala onödighet? Check. Kärlek? Check. Nära vänskap? Check. Äventyr? Check. Självbiografiska inslag? Säkerligen. Tårdrypande slut? Check. Noll sentimentalitet? Check.

Jag blev väldigt positivt överraskad, kunde knappt sluta läsa fast det bitvis knappt verkade handla om något alls. Frågan är när jag vågar mig på nästa Hemingway. Jag vill ju inte förstöra den positiva bild jag har av honom...

Vredens druvor

Det sägs att Vredens druvor är författaren, och år 1962s nobelpristagare, John Steinbecks höjdpunkt i sin författarkarriär.

Platsen är 1930talets USA. Moderniseringen av jordbruket har dragit igång och hundratusentals småbönder drivs bort från sina jordar. De måste packa ner allt de äger och leta efter arbete i väst på plantagerna, vilket medför att konkurrensen blir hård och lönerna lägre än vanligt. Dock sänks inte de övriga priserna, inte enligt tillgång- och efterfrågan-modellen, så livet är hårt för i princip alla. De blir nomader som åker från ett ställe till ett annat, svultna, trötta och arga. Det uppstår en bitter atmosfär mellan lantis, okie, och stadsmänniska. När lantisen invaderar staden ses den som en mer primitiv varelse än stadsmänniskan, därför att den är i underläge och något dåligt för samhället.

Vartannat kapitel handlar om familjen Joad och vartannat om samhället i övrigt.



Familjen Joad är, precis som andra bönder, fattiga och ständigt på jakt efter arbete. Boken börjar när sonen Tom Joad kommer ut från fängelset efter fyra år. När han är på väg hem möter han den före detta predikanten Jim Casy, som grubblar över meningen med livet. Tom tar med sig Casy och möts av att hans familj håller på och packar ner sitt liv i lådor.

Det är främst mamma som håller i ställningarna (hon får en typisk mammaroll, hon är den som lagar mat och tar hand om barnen), men så länge som farfar lever är det han som är familjens överhuvud. Sedan har vi resten av familjen: farmor, pappa, Al, den gravida Sarons Ros, Noah och de små barnen Winfield och Ruthie.

Handlingen är långsam. Det finns ett kapitel i boken om hur en sköldpadda, långsamt, försöker ta sig fram och det ger en bild över hur tempot för nomaderna är. Texten är liten, språket nästan för detaljerat, men man tar sig fram ändå på något sätt, även om boken väger tungt i väskan.

Längre fram i boken får mamma en större roll, hon tar allt större plats, vilket måste ha varit en stor sensation när boken kom ut. Ändå behåller hon sin mamma roll, hon vill att familjen ska hålla ihop hur det än kommer att sluta.

Ibland händer det absolut ingenting och man ställer sig frågan om man ska fortsätta eller bara ge upp. John Steinbeck försöker krydda till det genom att lägga in dramatiska händelser som död och arga poliser, och det går sådär.

Det känns som om Steinbeck försöker ge en trovärdig bild över hur livet kan ha sett ut för de utsatta småbönderna, när de har blivit utdrivna från sina hem, och han gör det på ett övertygande sätt. Men det känns ändå en aning segt och långtråkigt. Det enda jag tycker om är när Steinbeck gör en översiktsbild över nomadernas liv, när han inte är och drar hos familjen Joad. Det blir ett annat språk, som om han målar med långa penseldrag och inte bara fokuserar på mikroskopsdetaljerna.

Katharina Blums förlorade heder

Det tjugosjuåriga, mycket välartade och hårt arbetande hembiträdet Katharina Blum träffar under en maskeradbal en man som hon blir våldsamt förälskad i. De dansar med varandra hela kvällen och han följer med henne hem. Morgonen därpå är mannen försvunnen och polisen knackar på dörren.

Mannen i fråga visade sig vara den efterlysta brottslingen Ludwig Götten. Katharina tas in för förhör, men även om dessa är krävande och jobbiga för Katharina poliserna gör allt för att försöka hitta ett samband mellan henne och Ludwig är det till slut skvallertidningen ZEITUNGs förfärliga skriverier som får Katharina ur balans.


När boken börjar har hon redan erkänt till mordet på den journalist som stod bakom de inte direkt smickrande artiklarna om henne. Vi följer med tillbaka och får följa händelseförloppet från början till slut.

Jag valde i ärlighetens namn mest boken därför att författaren Heinrich Böll hade ett så lustigt namn. Jag förväntade mig något Ruth Rendell-aktigt där man får följa hur en mördares sinne urartar fram till själva brottet. Det var det väl inte direkt. Men det är en spännande och lättläst bok, skriven på ett lite hattigt, tankspritt sätt, om hur kärlek och media kan påverka en människa.

Boken, som utgavs 1974, har undertiteln Hur våld kan uppstå och vart det kan leda, och den väcker hos läsaren frågor som: Hur långt ska egentligen media tillåtas gå? Var går gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning? Katharina Blums förlorade heder vill inte ge några lätta svar, men jag skulle tro att den är ett utmärkt diskussionsunderlag.

Älskarinnorna

När förlaget Brombergs väljer att ge ut en serie nobelklassiker så ges Elfriede Jelineks bok från 1975, Älskarinnorna, ut som sjunde bok.

Nu tror ni säkert att följande text om boken är skriven med kritiska ögon bara för att

1) boken är skriven av Elfriede Jelinek, som ju är känd för sina provocerande samhällskritiska texter, och
2) för att boken handlar om två kvinnor som måste jobba hårt för att kunna bli någon genom en annan man.
Och 3) för att hela boken genomsyras av en väldigt synlig pessimism som den här:

"paula skulle säkert utnyttja erichs arbetskraft för sina egna smutsiga syften, ett litet hus, ett litet barn, ett par små barn och en bil. den fördel paula skulle få genom erich kan aldrig uppväga det stryk som erich ger paula. stryk kan aldrig uppväga pengar. pengar väger tyngre än stryk.
paula däremot har bara kärlek och sig själv att ge bort.
det är för lite."

Men, boken handlar också om kärlek mellan människor. Paula och Brigitte kommer från olika ställen men söker efter samma öde. Att bli älskad och att älska. Att gifta sig, skaffa familj och bygga upp någonting eget.

Paula växte upp på landet och hade familj medans Brigitte kom från stan och inte hade någon. Båda är runt femton år när boken börjar sin handling. Brigittes mamma var bysthållarsömmerska och därför blev Brigitte det också. Paula hade från början en dröm om att utbilda sig till sömmerska men gav upp den när hon blev gravid. Men Brigitte har alltid vetat att hon måste gifta sig med någon som har en framtid för att kunna bli någon. Annars skulle hon för alltid vara ingen (här kan man höra berättarens hånfulla skratt: ha ha ha).

Berättaren berättar i ett enda andetag hur hårt de båda kvinnorna måste kämpa och hånskrattar, med alla andra, när de misslyckas och slår sig och blir slagna om och om igen. Med "ett enda andetag" menar jag att meningarna är långa, ofta alldeles för långa, som om det är meningen att man ska säga alla ord i meningen utan att dra ett nytt andetag innan den är slut. Eller som om berättaren har bråttom, vilket också märks när den går händelserna i förväg.

Från början är det svårt att hänga med, mycket på grund av utformningen utan stor bokstav efter punkt och vid namn och alla dessa kommatecken, men man vänjer sig. Det tillhör charmen med att läsa en ovanlig bok.

En nackdel var att det blev väldigt långrandigt i längden och de 171 sidorna kändes dubbelt så många. Nästan som om man redan visste hur det skulle sluta och att det var okej att lägga undan boken redan efter lite mer än halva.

Sidan Bok.nu kategoriserade boken under bland annat "lesbisk kärlek", men läser man boken vet man att Brigitte älskar Heinz och att Paula älskar, eller ja.., Erich. Det finns ingen lesbisk kärlek här inte. Inte ens när Susi dyker upp. Susi som är den välutbildade, smarta, snygga tjejen som har en far som älskar henne. Susi som är helt olik Paula och Brigitte, hon har inte bråttom men en framtid. Hon väntar på den rätta.

Det är min första läsupplevelse med Elfriede Jelinek som jag faktiskt orkar läsa ut. Jag har tidigare försökt läsa hennes debutbok, Michael, men den var ännu svårare att läsa än den här. Den här boken kändes i slutändan ändå helt okej, eller mer som en befrielse av att ha klarat av den här tunna tegelstenen.

Barabbas

"Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok."

Så börjar Pär Lagerkvists Barabbas, tydligen en mycket känd bok både i Sverige och internationellt. Något oväntat var att den här boken, gammal, sliten och fjäderlätt, tilltalade mig. Barabbas är den stråtrövare som enligt Bibeln frigavs istället för Jesus. En man född i hat som inte verkar höra hemma någonstans.

Lagerkvist skildrar Barabbas rotlöshet, hans omedvetna försök att anknyta till andra människor, att höra ihop med någon, hans försök att tro. Stora, essentiella problem behandlas men det lyckas hålla sig tydligt - inga flumpoetiska utsvävningar. Antagligen är det därför jag tycker om boken, som också är förvånasvärt modern för att vara utgiven 1950.

Kristin Lavransdotter

Kristin Lavransdotter är en äkta tegelsten. I de tre delarna Brudkronan, Husfrun och Korset, som tillsammans utgör 859 täta sidor, följer vi Kristins hela liv.

Miljön är medeltida; vi befinner oss i 1300-talets Norge. Kristin växer upp med den deprimerade mamman Ragnfrid, den idealiske fadern Lavrans och ett par systrar. Hennes liv är perfekt tills det drabbas av kärleken, som kullkastar allt. Kristin tvingas lämna sitt trygga bo och gå emot sin familj. När hon till slut får sin älskade är äktenskapet inte alltid som hon föreställt sig det.

Ett liv är ganska långt. I boken får man inblick i alla viktiga händelser i Kristins dito, och det är inte konstigt att boken blir lång. Det ska ta tid att ta till sig så mycket. Kristin skildras mycket komplext och realistiskt och hon blir snabbt en vän, som man inte kan lämna. Man måste helt enkelt följa hennes resa genom livet, hennes förvirrade känslor och hennes rädsla för Gud. Känslorna och framförallt kärleken utgör den tidlösa grunden till romanen, och det är dem som får en att uthärda alla små utläggningar om vem som är släkt med vem, vem som slåss om kungamakten, vem som gifter sig högt eller lågt.

Det var denna bok som förärnade Sigrid Undset nobelpriset år 1928, och boken har också utsetts till den bästa kärleksromanen i världslitteraturen (av Sveriges Radios lyssnare 1959). Alf Ahlberg skriver att "Kristin Lavransdotter hör icke till de böcker, som man läser en gång för alla och sedan lägger bort". Johodå, Alf, det är precis vad jag tänker göra.
Men jag ångrar inte att jag läst boken. Det var lärorikt och bitvis intresseväckande. Dessutom är det inte varje dag jag lyckas ta mig igenom en nobelpristagares verk.