Bookbirds läser: Sniglar och snö (Agneta Pleijel #3)

Så har vi kommit till slutet på ännu en Bookbirds läser-bokcirkel, denna gång med Agneta Pleijels memoarsvit i fokus. I denna autofiktiva serie återberättar Pleijel händelser ur sitt liv utifrån ett tredje person singular. Inlägg om del 1, Spådomen, hittar du här. Inlägg om del 2, Doften av en man, finns här. En junikväll ses vi (digitalt, som vanligt) och diskuterar den tredje och sista delen.

Sniglar och snö, som alltså är titeln på denna tredje del, börjar med att Pleijel återberättar slutet på den förra boken, men nu i långsammare takt. Har hon glömt bort att hon redan skrivit om det, eller kom hon på att hon inte var färdig med dessa scener? Hon som var Pleijel blir gravid och fadern vill inte att hon ska behålla barnet. Hon föder en dotter, som hon får en ganska knepig relation till, delvis på grund av en senare separation från den tidigare nämnda mannen. Så småningom träffar hon sedan en ny, underbar? man, M. Han visar sig dock ha vissa brister, som tvingar henne att vända inåt sig själv och sätta gränser.

Utöver kärleksdrama och den sakta tickande berättelsen om hur hennes pappa blir sjuk och går mot döden medan hans nya fru mest verkar bry sig om vem som ska få änkepensionen, handlar det mycket om skrivande och tillblivande av hennes tidigaste romaner, även dessa med biografisk koppling till hennes egen släkt.

Intressant nog byter två av karaktärerna namn i denna sista del. Pappans fru, tidigare Mara, heter plötsligt Marga - för visst är det samma kvinna? Och huvudspersonens mamma som alltid hetat mamma heter nu plötsligt Si, förväntas man kanske kalla sina föräldrar vid förnamn när man blir tillräckligt gammal? Varför heter i så fall pappan fortfarande pappa?

Förutom några händelser som berör oss lite mer, ger Singlar och snö ett ganska "meh"-avtryck. Språket är inte lika poetiskt som i Spådomen. Sniglar och snö känns som den mer biografiska av dem. Kan det vara att det är för nära i tiden, för att minnena inte är lika grumliga? När boken slutar är hon 82 och har blivit en erkänd författare.

Något besvikna lägger vi serien bakom oss. Ska vi ranka de tre böckerna inbördes ser listorna ut såhär:
Stjärtmes topplista: 1. Spådomen, 2. Doften av en man, 3. Sniglar och snö
blåmesens topplista: 1. Doften av en man, 2. Spådomen och 3. Sniglar och snö

Nu tar vi semester och bokcirkeln med den. Kanske återuppstår den igen i höst?

Bookbirds läser: Doften av en man (Agneta Pleijel #2)

Våren är här och vår digitala och numera videosamtalsbaserade bokcirkel är tillbaka, med del 2 av Agneta Pleijels självbiografiska trilogi. Här hittar du inlägget om del 1, Spådomen. blåmesen har haft skoluppgiftskänslor och gjort för många och långa anteckningar. Stjärtmes har som vanligt sina höjdpunkter i huvudet.

Eftersom Pleijel nästan alltid refererar till sitt yngre jag som hon använder jag i denna text huvudsakligen huvudpersonen eller hon. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer förvirrande än det är i originaltexten. Spoilervarning utfärdas, hoppa över detta inlägg om du planerar att läsa boken och vill kunna ta dig an den med ett rent sinne.

"När män ser tillbaka på sina liv är det karriär och arbete de fäster sig vid, intellektuella erövringar och framgångar. Jag upprätthåller mig vid män och möjligen för mycket; det får ursäktas."

Doften av en man har ett tydligare huvudtema än sin föregångare. De många relationerna till diverse tveksamma män tar stor plats i boken. Vi försöker lista alla romantiska relationer som hon går igenom under boken: hundmannen, eller var han bara en kompis, den gamla pojkvännen med den dråpliga uppbrottsscenen, störiga Simon, Författaren (kan det ha varit någon känd?), ihärdiga Lilli, han från Stockholm som var som som ett solregn (och visade sig vara gift naturligtvis), den amerikanska poeten Calvin, Peje med radhuset och barnet och frun som han fortfarande älskade... Och så L som vägrar erkänna att han älskar henne men som ändå bor med henne i flera år.

Vi frustreras över hennes val. Är hennes lång- eller kortvariga kärleksobjekt inte skitstövlar så är de gifta eller har något annat predikament. Å andra sidan, var vi så mycket bättre själva i tjugoårsåldern (jo, det var vi väl ändå... men det är kanske lättare om man inte är ett bombnedslag, vilket hon fortfarande verkar vara)? Vi frustreras också över den genomgående bristen på kommunikation mellan henne och dem hon är i en relation med. Det pratas över och om varandra men de öppna, ärliga, välvilligt nyfikna samtalen är få. Utmärkande för tiden, eller för henne?

Om de mer seriösa kärleksrelationerna är nya för denna bok, finns det också ett antal teman som följer med från Spådomen. Kroppen och att vara kvinna är ett av dem. Hennes föräldrar är ett annat. Att bara flytta från Lund till Göteborg förminskar möjligen föräldrarnas direkta påverkan på hennes vardag, men de förblir en viktig del av hennes liv - till Stjärtmes förtret då hon börjat tröttna på den tematiken. Det märks att hon börjar bli vuxen, hon ifrågasätter sina föräldrar på ett annat sätt, ifrågasätter deras äktenskap och beslutar i samråd med sin syster att Lägga Näsan i Blöt: berätta för mamman om pappas nya tjej, skriva ett teatraliskt brev till pappan om att han borde sluta hålla mamman på halster och begära ut skilsmässa.

Efter brevet åker hon för att hälsa på pappan som arbetar i Etiopien men resan, som hon tror ska bidra till en total öppenhet och klarhet mellan henne och pappan, blir inte som hon tänkt sig. Pappans tjej och hennes dotter kommer emellan, och behållningen av resan blir snarare hennes öppna och nyfikna iakttagelse av landet än någon sorts försoning med fadern. Vi reagerar båda över hennes mod, eller är det oräddhet, över att resa ensam i en främmande kultur. Afrikaresorna blir ett av de moment i boken som Stjärtmes blir mest berörd av. Vi samtalar också som hastigast kring hennes peak experience på flygplanet, men ingen av oss tror sig ha varit med om något liknande.

Ett annat familjerelaterat, och starkt, ögonblick är när hon vakar vid sin mormors dödsbädd.Om ensamheten när man är sist kvar, när alla som delat hela ens liv är borta. Insikten om tråden som sträcker sig mellan generationerna och att den nu klipps av; hon kommer aldrig att få veta mer om mormorns liv, och mormor kommer heller inte att "få veta hur det går".

Under bokens gång går hon som var Pleijel också från universitetsstudent till etablerad journalist och publicerad författare. Som i förbifarten nämns hennes stora engagemang i studierna, där hon till och med lyckas göra blåmesen sugen på att läsa TS Eliot (fast jag "inte fattar poesi"). Hon arbetar och presterar på grund av intresse och passion men också för att döva känslorna, hålla tankarna borta från alla dessa män och hennes stundtals intensiva självkritik. Snart får hon också undervisa, skriva förord till en Tranströmerantologi, branschfigurer som idag är mycket välkända peppras in i texten på ett sätt som nästan känns skrytigt. Länge undviker hon att skriva själv på grund av en upplevd "hinna mot språket" som inte brister förrän hon precis på slutet äntligen bryter upp från den sista karlslok som hon hänger ihop med i just denna del av sin biografi.

Om att skriva berättar hon såhär:

"Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte."

och blåmesen undrar i sitt stilla sinne om hon inte menar tänka? Eller är vi trångsynta när vi förknippar skriva med just att fästa ord på papper (eller skärm)?

Flera gånger under läsningen hajar blåmesen till över små tidsmarkörer, sådant som med all önskvärd tydlighet visar att den värld Pleijel blev vuxen i inte längre finns. Att få en skruttig, billig lägenhet i en storstad genom en tidningsannons. Att en lägenhet i centrala Göteborg har torrdass på innergården istället för vattentoalett. Varvsarbetarna i Göteborg. Att Pleijel sitter inne och röker och skriver avhandling på sin skrivmaskin. Eget rum på jobbet på Aftonbladet. 

Våra helhetsbilder av boken skiljer sig åt. Vi tyckte båda att den var intressant och lättläst, men medan blåmesen rankar den högre än Spådomen (möjligen på grund av högre igenkänningsfaktor) tyckte Stjärmes att den var sämre, "en helt okej mellanbok". Vi är båda sugna på att läsa den avslutande delen, kanske avsluta detta projekt redan före semestern, men vi är inte de enda. På blåmesens bibliotek står över 100 personer före i kön.

Bookbirds läser: Spådomen (Agneta Pleijel #1)

Det var mer än 6 år sedan vi hade vår senaste bokcirkel. Då hade vi läst sista boken i trilogin om Maj av Kristina Sandberg (och skulle börja läsa Knausgårds årstids-serie, men den första boken var visst för tråkig, så det rann ut i sanden). Nu, en pandemi och två fågelungar senare, är livet lite annorlunda och till vissa delar fortfarande lik. Vi har tyvärr lika långt till varandra, så denna bokcirkel fortsätter att vara digital. Med pandemin har vi blivit mer bekväma att ses online, med både röst och bild, vilket är roligt, men sammanfattningarna tar längre tid att skriva.

Det började med en fråga från blåmesen om jag hade läst Agneta Pleijel. Hennes senaste, Sniglar och snö, har varit omtalad, men jag hade trots det inte läst något av henne och visste faktiskt väldigt lite om henne som person. Eftersom Sniglar och snö ingår i en svit med romaner med självbiografiska inslag, bestämde vi oss för att börja med den första, Spådomen.  

blåmesen hade till denna träff läst boken två gånger och hade förberett med noggranna anteckningar, medan jag endast hade läst den en gång och då i intensiva sjok men med långa mellanrum och inga anteckningar. Våra olika angreppssätt påminde mig om våra pluggstrategier på högstadiet :-) 

Första gången hon läste boken tyckte hon att början var trög, tog lång tid och tyckte att berättaren hade en gnällig ton, medan jag älskade språket och lade inte riktigt händelserna på minnet. Jag ville bara ha mer.

Spådomen handlar om Agneta Pleijels barndom och vuxenblivande, under 1940- och 60-talet. Hon skrev den för att hon ville sätta ord på någonting hon inte förstod när hon var yngre, hennes föräldrars relation och kärleken, eller kanske snarare: saknaden av den.

"Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande." (s. 63)

Pleijel skriver både ur ett första person singular- och tredje person singular-perspektiv, eftersom hon skriver om en tid som är så långt ifrån henne idag att det inte längre är hon. Romanen har därför också undertiteln En flickas memoarer. Det uppstår en del förvirring, när hon gör det sömlöst för det kan ske i ett och samma stycke och extra förvirrande för att det finns mer än en kvinnlig karaktär.

Det var en annan tid då. Pleijel skriver mycket om hur det var att vara av det kvinnliga könet och hur det var att bli en kvinna. Hon minns ilskan från hennes mamma när hon berättade att hon hade fått mens. Kanske berodde ilskan från mamman på att hon påmindes om sitt eget åldrande, eller kanske berodde det på avundsjuka. Också när Pleijel hade fått bröst och behövde en behå var mammans blick avlägsen, knappt närvarande, så hon fick skramla ihop sina egna fickpengar för att köpa sin första. 

Det var svårt att vara i närheten av mamman ibland, åtminstone tyckte Pleijel det, som att de inte riktigt klickade med varandra. Mamman var musikalisk och Pleijel var tondöv. Och samtidigt var mamman sjuk, men det var det ingen som hade talat om för henne.

"Mamma, det är hisnande att vara med henne. Blänk och glitter och rinnande vatten. Hos mamma finns mättnad och lättnad. Så var det också. /.../ Och plötsligt kan allt slå om. Mamma blir en mörk skog, mamma blir en vulkan. Då gungar marken under fötterna" (s. 29).

Mensen och sexualiteten var något man skulle hålla tyst om. Det var ingen som sade att det var så, hon bara visste. I Husmoderns läkarbok hittade hon illustrationer på könsorgan. Hon får mens och ser det som en sjukdom som hon själv har orsakat. Det måste vara för att hon har gnidit på kulan mellan benen och nu skäms hon. Föräldrarna kommer säkert skratta åt det bakom hennes rygg.

Vi funderar på om Pleijel hade en tuff uppväxt. Med en pappa som professor var de tvungna att flytta ofta, inte bara inom Sverige utan också några gånger till USA. Hon bytte klass sex gånger på lika många år och hade därför inte många långvariga relationer till sina jämnåriga, alltid van vid att vara den som kom utanför. Och en missnöjd mamma med humörsvängningar. Ju längre in i boken vi kommer, desto mer inser vi (och kanske Pleijel med åren) att det inte var så bra mellan föräldrarna. 

En del saker har hon fått veta genom att läsa breven som har lämnats kvar. Jag tänker på dagens digitala korrespondens, hur mycket eller lite av den som kommer att leva vidare, när alla inkorgar blir fulla och man måste antingen tömma, köpa mer minne eller helt enkelt skapa en ny. Hur många orkar spara ner mailen på en hårddisk? Vad kommer att hända med våra ord? Som om vi i denna Mari Kondo-era skulle spara fysiska brev...

Och så har vi spådomen med stort S, som romanen förmodligen är namngiven efter. I boken förekommer en spådom och det var en som Agnetas faster Ricki fick berättad för sig om. Den förutspådde att Ricki "skulle företa en resa på egen hand och förälska sig i en mörk man. Hon skulle skiljas från honom men han skulle höra av sig. Hon skulle gifta sig med honom och få två söner" (s. 77). Hon hängde upp sig otroligt mycket på denna spådom, som ju egentligen inte var hennes. Kanske för att hennes eget liv var så tomt på kärlek? Å andra sidan verkar Ricki ha spelat en stor roll i hennes liv och på ett sätt börjar och slutar Spådomen med just Ricki.

Texten är fragmentarisk. Det är onekligen ett minnesverk. På ena sidan är hon elva, på andra sidan nio. Utan några årtal att förhålla sig till förlorar åtminstone jag mig orienteringsmässigt, men det vägs upp av språket. Nu när jag har bläddrat i den för att skriva den här texten, känner jag att det finns så mycket mer att diskutera och skriva om. Exempelvis: hur det är att vara tillräckligt gammal för att förstå vad vissa vuxna undanhåller från andra, men inte varför. 

Och något som vi bara hann nudda vid i slutet av vår diskussion: Hur väl lär man känna ett författarskap egentligen, om man börjar med det självbiografiska?

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.376-575

Innan jag vet av det är hösten här. Utanför mitt tågfönster har årstiden satt Hälsinglands skogar i brand. Den 23 augusti hade Blåmesen och jag vår sista diskussion om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Då var det fortfarande ljust när klockan var åtta. Åh, Maj. Jag saknar henne.

Nästa romanserie vi ska diskutera är Karl Ove Knausgårds årstidsböcker som börjar med Om hösten, lämpligt nog.

Innan dess: utdrag från sista diskussionen.
En spoilervarning torde vara självskriven vid det här laget.

blåmesen: MAJ OH MAJ DO YOU WANNA SAY GOODBYE
Stjärtmes: Ok jag läste ut Maj #3 igår!
blåmesen: Mitt i matplaneringen tog det slut. Typiskt Maj
Stjärtmes: För mig tog det otroligt lång tid att läsa de sista hundra sidorna av någon konstig anledning.
blåmesen: För mig gick det jättefort! Hände ändå ganska mycket
Stjärtmes: Ja, Maj slutade aldrig vara Maj
blåmesen: Däremot slutade hemmafruande att vara hippt och Tomas att jobba, så Maj började plikttroget jobba för att bidra till hushållskassan

Stjärtmes: Det var intressant att se generationsskillnaden mellan Maj och Anita, när de var hemma hos Anita
blåmesen: När Maj propsade på fönsterputs och Anita ba: jag går och vilar nu
Stjärtmes: Precis!! Också hos Jane och Lasse, ska de verkligen lämna disken till imorgon?
blåmesen: Tittar på det extremt smutsiga fönstret en halvmeter framför mig. Och ändå är jag någonstans Team Maj i den här frågan

Stjärtmes: Familjesituationerna förresten. man vill ju veta varför det blev som det blev i framtidsvscenerna?! När det hintades om att Maj aldrig träffade Lasse något mer och han hade skiljt sig
blåmesen: Det måste jag helt ha missat! Var det nu i senaste avsnittet?
Stjärtmes: Nej, det var längesen. kanske i samband med valet? Också en framtidsscen, minns du? Jag hade inte märkt det själv utan tyckt att det bara var konstigt, som en dröm
blåmesen: Ja, det var i bok två som det hintades lite om hemtjänst och lådvin och att Anita skulle rösta åt Maj och Tomas verkade vara död. Men så mycket mer än så minns jag inte att man fick veta
Stjärtmes: Det var kanske på något annat ställe. Jag minns att någon, Maj?, undrade hur det var med Lasse nuförtiden osv. och att det bara var Anita som hjälpte henne. Jag tolkade det som att Lasse hade blivit ovän med maj eller något.
blåmesen: Ja, det låter inte orimligt, minns det också som att det var Anita som fick dra lasset, men jag tolkade det mer som at Lasse kanske bodde på annan ort och inte orkade med sin gamla morsa
Stjärtmes: Hur som. man får ju inte veta hur det gick till ändå
blåmesen: Tyvärr

blåmesen: Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa om Majs tankar om sina barns partners slash sina barns relationer
Stjärtmes: Ja!
blåmesen: Eller visst blev hon lite upprörd när Lasse och Solbritt gjorde slut och hon misstänkte att det var Lasse som varit otrogen
Stjärtmes: Ja.. tyckte hon synd om Solbritt?
blåmesen: Jag tror det. Att hon liksom tar kvinnans parti

blåmesen: Hur hon kanske inte riktigt kunde förstå att man liksom kunde... göra slut?
Stjärtmes: och inte gifta sig innan man flyttade ihop
blåmesen: Men det tyckte ju inte Tomas heller. När Lasse bad honom vara borgenär och han bara "ja, både jag och mamma hade ju helst sett att ni gifter er först". Lite underligt också det där med att Jane hade en son sedan tidigare, som bodde hos hennes föräldrar, och som de liksom inte hämtade hem när de fick eget barn?
Stjärtmes: Ja. Jane var lite konstig som lämnade sonen utanför
blåmesen: Men det var väl inte så vanligt med "bonusfamiljer" då
blåmesen: Det kanske var Lasse som inte ville ha dit hennes son
Stjärtmes: Ja iofs

blåmesen: Jag tyckte Maj var himla fin med barnbarnen i alla fall! Tog sig en mormors/farmors privilegier och fanns där för Anita för en gångs skull! "Nej jag kan inte passa Therese hela tiden, jag måste kunna åka till Anita också"
Stjärtmes: Ja, verkligen! och hon som hade så svårt för sina egna när de var små. hon hade verkligen växt
blåmesen: Ja! Fast på något sätt var det mindre ansträngt, mindre kämpigt, mindre "gör jag fel nu? Tycker mitt barn inte om mig mer?"
Stjärtmes: nu var det som att hon hade sina instinkter och ba följde med
blåmesen: Jag tyckte över huvud taget att Maj blev lite lättare att ha att göra med när hon blev äldre
Stjärtmes: hon ville ju lägga i, när lisen inte ville ta bröstet och anita bara fräste
blåmesen: Det förstås
Stjärtmes: Fast Anita fräste ju mot henne hela tiden
blåmesen: Mm. Och Maj var ju inte heller så himla glad med sina småbarn som sagt

Stjärtmes: Jag tror det började när maj började kolla efter jobbmöjligheter, för att ta hand om tomas? och sen upptäckte hur skönt det var att ha en egen kassa
blåmesen: Nja, jag tyckte nog det började tidigare än så
Stjärtmes: När Tomas blev arbetslös?
blåmesen: Ja, kanske då. Men jag tror att det kan bero på att hon kommit så långt ifrån oss i ålder att jag liksom inte behöver bli lika personligt berörd när hon gör konstiga saker. Men hon förblev ändå Maj ända in i slutet

Stjärtmes: När hon sökte jobb som flourtant :(
blåmesen: HJÄRTAT BLÖDDE. Och det där om att det är så svårt att sälja in sig själv istället för att liksom vädja "kan jag inte få jobbet jag behöver jobbet jag måste ha jobbet"... det gäller ju fortfarande
Stjärtmes: Mm! Och att hennes jobb som hemmafru i 30 år inte gällde?
blåmesen: men som sagt: Maj ända in i slutet. När hon och Tomas får hälsa på Anita på sjukhuset och det Maj vill säga är "jag har varit så orolig för dig!" men det hon säger är "jag har tagit hand om dina blodiga sängkläder"
Stjärtmes: Ja.. lilla hjärtat : (
blåmesen: weeell. Jag skulle ju inte heller tycka att man hade ett jobb om man gick hemma och skötte hushållet. Man gör väldigt mycket jobb, men det är ju inte ett yrke
Stjärtmes: 8)
Stjärtmes: Vad var det för jobb hon sökte då? Kemtvätten?
blåmesen: Kanske kemtvätten, eller redan vid flourtantsjobbet, eller först vid kioskjobbet, där hon aldrig kunde vänja sig vid att sälja snusktidningar
Stjärtmes: ha ja

Stjärtmes: Vad tyckte du om slutet då?
blåmesen: Jag blev förvånad över hur vemodigt det kändes att det är slut nu, att vi inte får vara med längre och sen blev jag lite upprörd över att det slutade med att hon funderade över vad de skulle ha till middag. Men som sagt, det var ju genialt p g a Maj i ett nötskal
Stjärtmes: Det kändes lite som ett icke-slut också. Det tog slut för fort
Stjärtmes: Ja, genialt skulle jag väl inte dra med. Men skickligt!
blåmesen: Ja, visst gjorde det. Hade behövts lite fler framtidsbilder för att jag skulle känna mig nöjd
Stjärtmes: Utan den här bokcirkeln vet jag att jag inte skulle ha läst hela serien själv. Jag hade förmodligen bara läst första och sen varit nöjd
blåmesen: Jag hade nog läst ut den av ren plikttrogenhet, men visst var det kämpigt till och fr ›‹gån med Maj som ibland liksom aldrig kunde göra något rätt, aldrig kunde vara nöjd

Stjärtmes: Utan att ha varit med, tyckte jag ändå att tidsandan som förmedlades kändes autentisk
blåmesen: Håller med, kändes konsekvent och trovärdigt. Även om Maj var jobbig kändes hon ju också väldigt verklig
Stjärtmes: En sak jag tyckte om var att Sandberg inte var helt säker på allt. Träffade Maj demonstranterna mot vietnamkriget? Når världen också Maj? Martin Luther Kings tal och sånt
blåmesen: Mm. Jag såg dem frågorna mer som en fråga om samhället i stort. Hur mycket sipprade in till hemmafruarna egentligen? Hur isolerade var de i sina prydligt städade boningar?

Stjärtmes: De här blommiga gardinerna som anita hade köpt när de varit över till finland, stora blommiga och bruna, var det Marimekko tro?
blåmesen: Åh det kanske det var, det tänkte jag inte på. Och Maj tyckte de var så fula
Stjärtmes: Ja. Där håller jag nog med Maj
blåmesen: Tycker du Marimekko är fult?
Stjärtmes: Bruna gardiner
blåmesen: Men ja, nä, bruna kanske inte är så fina

blåmesen: Hur känns det att avsluta Maj då, jämfört med att avsluta 1Q?
Stjärtmes: Jag saknar Maj mer än vad jag saknar Aomame och T! Men båda känns lika.. ofärdiga?
blåmesen: Jag också! Men så hade 1Q också sitt ostiga slut
Stjästmes: Jag minns inte hur det slutade! Trodde det var lika öppet
Stjärtmes: Var det nåt med månen?
blåmesen: Mja, de klättrade över en vägbro och kom till en annan värld, med bara en måne, eventuellt inte samma värld som de först kom ifrån, och sen låg de

• Länk till förra diskussionen: s. 187-375 "Det känns så här i efterhand att det är Maj som har burit den här familjen, medan Tomas bara har flackat runt."
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi
• Till samlingssidan för Bookbirds läser

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s. 7-186

Regel nummer ett i en bokcirkel torde vara att samtliga deltagare ska ha läst det överenskomna sidantalet till diskussionstillfället. Men ibland uppstår missförstånd, som den här gången då undertecknad tagit fel och läst för få sidor. Det gick an ändå, det blev en diskussion. En reviderad version av denna följer här nedan. Innehåller spoilers, i vanlig ordning.

blåmesen: Ska vi ta lite Maj? Förlåt att jag drog ut så på det, hoppas du fortfarande minns nåt?
Stjärtmes: Jag minns lite, men vill du återberätta kanske?
blåmesen: Ja, det började ju mer eller mindre där vi slutade. Tomas kom hem från stan till slut, hade såklart druckit men var inte redlös... Sedan åkte de hem och vardagen tog vid. Tomas jobbade jättemycket, pådriven av Karl-Magnus Agrell, som sedan påstod att firman var kass och köpte den, så nu är Tomas utan jobb. Och Maj har fått en ny kompis som heter Gurli och är ingenjörsfru
Stjärtmes: Ja just det, Agrell skulle flytta verksamheten till Örebro och erbjöd Tomas ett annat jobb, som skulle innebära många nätter borta och det skulle locka honom till alkoholen, så han tackade nej
blåmesen: Plus ganska dålig lön, väldigt provisionsbaserad

blåmesen: Vi har även hunnit fira Tomas 50-årsdag med släkten, Anitas konfirmation och Majs... var det 35-årsdag? Och sen har ju Tomas varit otrogen också. I samband med att han och bröderna åkte till Sundsvall och tittade på någon lokal som bröderna tyckte Tomas borde köpa
Stjärtmes: Va! Det har jag helt förträngt. Någon han kände?

blåmesen: Maj skulle upp och hälsa på sin syster, och hade sällskap med Tomas, Georg och... Torsten? Eller vad brorsan han inte gillar heter. Och så bad Torsten Tomas bjuda in den snygga tjejen i kupén bredvid, och så gjorde han det, och Maj blev arg och viskade "du behöver inte bry dig om att komma hem" till Tomas när de gick av tåget (Maj fortsatte åka). Och sen på kvällen så fick han med sig nån tjej hem till hotellrummet som han låg med
Stjärtmes: Whaat?
blåmesen: Hur kan du inte minnas det här? Det var väl s1-s186 vi skulle läsa?
Stjärtmes: Jag har bara läst till 157! Måste ha tagit fel på sidnumret, tyckte nog att det var lite få sidor
blåmesen: Det förklarar saken. Sorry för spoilers!!!
Stjärtmes: No worries. Men sorry för att jag inte läst alla sidor!
blåmesen: Ingen fara. Men då har du inte läst om Majs fyrtioårsfirande än så vi får diskutera det nästa gång

blåmesen: Tycker det känns som att Maj har gett upp på Tomas. Både drickandet och typ... att de ska kunna kommunicera. Samtidigt verkar hon aldrig på allvar överväga att gå ifrån honom. För att hon inte kan försörja sig själv?
Stjärtmes: Har hon kanske helt fastnat i sitt eget hjulspår? Det är inte som att hon får panik när barnen blir så stora att hon måste baka pepparkakorna själv
blåmesen: Nej, fast lite besviken blev hon allt?
Stjärtmes: Snarare uppgiven, tycker jag, som med hennes relation till Tomas
blåmesen: Mm. Undrar om hon hade gått ifrån honom om de hade levt trettio år senare

Stjärtmes: Det var en sida som berörde mig, sida 28,  som slutar med ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”
blåmesen: Mm... den lilla betraktelsen av hemmafrun. En sorts utzoom, från det lilla (vad ska Maj laga för mat) till det stora (vad fyller Maj för funktion i samhället)
Stjärtmes: Ett slags argument till varför Majs berättelse också måste finnas, trots att den egentligen bara handlar om vad hon ska laga till mat
blåmesen: Älskar någon Maj..? Barnen kanske, även om hon och Anita alltid skär sig lite

Stjärtmes: Nu har jag inte läst trettio sidor, men Tomas? Varför är han kvar?
blåmesen: I äktenskapet menar du?
Stjärtmes: Ja
blåmesen: För att han inte heller klarar sig själv? För att han vet vad han har, men inte vad han möjligen skulle kunna få? För barnen?
Stjärtmes: Mm
blåmesen: För anseendet? Kan inte vara killen som skiljt sig två gånger...
Stjärtmes: För att han har dåligt självförtroende?
blåmesen: Ja, men varför inte på grund av bristande självförtroende, att han inte tror att han kan klara att skapa något nytt själv

Stjärtmes: Det känns som att Maj och Titti har glidit ifrån varandra
blåmesen: Ja, verkligen! Titti som brukade vara hennes trygga punkt i deras släkt. Nu verkar hon mest... gammal och tjatig. Vill att Maj ska se efter hennes bror, men Maj orkar inte det

Stjärtmes: Om Maj fyller 40.. då fyller Anita snart 20?  Pluggar hon vidare?
blåmesen: Hon går ju i gymnasiet nu, jag vet inte vad hon har för möjligheter efter det? Åh, vad jobbigt det känns att Maj inte kan berätta för Anita att hon är stolt över henne! Som över det allvar hon tog konfirmationen på, eller att hon är så duktig i skolan
Stjärtmes: Eller hur!
blåmesen: Och Anita har ju alltid varit Tomas barn, men nu när Tomas är periodare och inte ens har något jobb

Stjärtmes: Vad gör Tomas av tiden? Söker han nytt jobb? Hur klarar de sig ekonomiskt?
blåmesen: Jag vet inte... de pratar ju om att han ska investera de pengar han fått ut, kanske bli fastighetsägare... men det har inte löst sig än. De har väl pengar för stunden, men oklart hur länge de kommer att räcka. Känns ju också som att Tomas släkt kommer att bli tvungna att hjälpa dem ekonomiskt om det skulle komma till kritan?
Stjärtmes: Ah just. Maj gick ju till Titti för att fråga om Georg hade nåt jobb åt honom
blåmesen: Just så. Det kanske inte heller gjorde några underverk för Majs och Tittis redan haltande relation

blåmesen: På tal om halta så har ju Maj brutit foten. Men det verkar inte ha fått några allvarligare konsekvenser...  Bara att hon får någon sorts bestående smärta
Stjärtmes: Anita hjälpte väl motvilligt till ibland
blåmesen: Jo, om man bad henne. Och de hade hemsamarit ett tag, och enades väl lite mot den gemensamma fienden...

blåmesen: Hmm. Jag måste runda av.. Någon sista grej?
Stjärtmes: Du kan väl berätta hur du kände när du läst till s. 186, så jag vet vad jag har att se fram emot!
blåmesen: Jadu... det var väl lite mitt i något tror jag. Men både relationen till Gurli och Majs fyrtioårsfirande var intressanta, och så får man en liten framåtblick där också som är spännande.Kan även tillägga att jag missat att hoppa av bussen på grund av Maj vid två tillfällen under den här läsomgången. Och att jag får en sjukt irriterande egen Maj-gnetröst i huvudet om jag läser för mycket i taget.

• Länk till förra diskussionen: Sörja för de sina, s. 336-501 - "Enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar."
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi

bookbirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s 336-501

En söndag, jag tror att det var den 26 mars, sent på kvällen när vi båda var hjärtligt trötta och ofokuserade diskuterade vi sista delen av Sörja för de sina. Vi planerade att fortsätta läsa direkt, så blev det inte. Istället tog det över två månader för det här inlägget att ens leta sig ut på Internet. Som vanligt är det pepprat av SPOILERS.

Stjärtmes: Den här gången hände det massor med grejer! Jag tänkte ”har jag missat nåt igen?” och sen fattade jag att vi hade hoppat i tiden, Maj blev 30 år!!!
blåmesen: Jag hade tagit ett uppehåll från boken innan jag började med den här omgången, och min spontana känsla när jag kom tillbaka var "åh nej inte den här jobbiga tonen igen". Sedan avslutades läsningen med ett mer uppriktigt ÅH NEEEEEEEJ och några väl valda kraftuttryck.
Stjärtmes: Haha ja! Din fasa gick i uppfyllelse.
blåmesen: Jag undrar om han faktiskt dör? Eller om hon lämnar honom? Eller vad som händer nu? Snacka om cliffhanger. Vad skulle han till sin gamla psykolog att göra? Är det för att Maj inte säger till honom att han är duktig och han behövde en klapp på axeln, och så fick han inte det...
Stjärtmes: För att prata ut om sitt återfall. Vad deppig jag kände mig, när jag läste att psykologen inte kände igen honom. Psykologen kanske var som en fadersgestalt för Tomas?
blåmesen: Tänker att det är helt normalt att man som läkare inte kan komma ihåg alla sina patienter, särskilt inte dem man inte träffat på tio år.
Stjärtmes: Ja, men han verkade gammal och skröplig överlag. Som att han egentligen borde ha gått i pension för länge sen

Stjärtmes: I alla fall var det i samband med hans brors död och pressen på att han skulle ta över firman.
blåmesen: Återfallet, ja. Som han passade på att få när han var ensam hemma med barnen dessutom
blåmesen: Hjärtskärande när de skulle på bjudning lite senare och Anita förföljde Tomas för att kolla så att han inte drack. Vet hon om allt?
Stjärtmes: Jag tror inte att hon gör det. Hon är ju rädd för att de hon känner ska dö, så hon kanske är rädd för att Tomas är sjuk

blåmesen: Tycker att Maj blivit ännu kallare gentemot sina barn nu när de blir äldre
Stjärtmes: Maj är inte så... självsäker.
blåmesen: Det har hon ju aldrig varit.
Stjärtmes: Jag tänkte att visst måste hon veta att hon är mer värd än att alltid vara den som har bjudningar och servera andra och hålla hemmet rent? Och sen tänkte jag att hon förmodligen inte visste det. T borde säga det tydligare.
blåmesen: På något sätt är det väl ändå det som är hennes... funktion? Men det har väl blivit kämpigare för henne igen sedan Siv slutade. Inget sällskap, mer jobb att fixa själv hemma.

Stjärtmes: Fast hon kan ju vara bra på annat. Tänk att det var så här att leva förr i tiden. Ingen fritid och ingen ro.
blåmesen: Vissa av hennes väninnor genom åren har väl tagit sig fritid? Som bokcirkeln, eller husmorsgymnastiken
Stjärtmes: Ja, men varför inte Maj?
blåmesen: Pliktkänslor? Eller så har hon inte snubblat över något hon faktiskt gillar tillräckligt mycket för att kunna motivera att vara borta från hemmet
Stjärtmes: Om jag inte hade några vänner att träffa eller M som jämt vill se solskenet skulle jag nog stanna hemma hela dagarna i och för sig...
blåmesenn: Tomas promenerar ju, och är ute med båten och allt möjligt och det har ju Maj inte heller tagit upp.

blåmesen: Det har gått fort, det har hänt mycket (Anitas pubertet och glasögon, Tomas återfallx2, Ottos död, firman, Majs brors vigsel, semester i Norge?), men Majs tillvaro är... som vanligt?
Stjärtmes: Intressant! Men, visst funderade Maj över hur hon skulle försörja sig och barnen, om hon skulle lämna Tomas?
blåmesen: Fast aldrig i några konkreta ordalag va? Lite mer funderingar över pengar i allmänhet nu i slutet, att det är besvärligt att alltid behöva be om pengar från mannen. (SÅ. GLAD. att inte behöva göra det)
Stjärtmes: Ja, att inte ha någon egen kassa. Spara för att kunna ge en present till mannen när han fyller år ..
blåmesen: Mm, men även om det hänt mycket så tycker jag mest den här delen har känts som en transportsträcka fram till det okända som kommer nu efter. Mellan småbarnsåren och Återfallet med stort Å.
Stjärtmes: Ja man vill ju veta hur det går sen och sen och sen.

blåmesen: Jag undrar hur allt kommer att sluta.
Stjärtmes: Jag befarar att trean kommer att sluta med en sista cliffhanger.
blåmesen: Tror du? Jag tror att det kommer sluta där vi har fått vara några gånger, med Maj som har vinbox i garderoben och bakar småkakor till hemtjänsten. Tomas död sedan länge, naturligt eller onaturligt.
Stjärtmes: Mm kanske. Hur kan det vara så här spännande, när det egentligen är ett ”vanligt ” liv som skildras?
blåmesen: Bra författare antar jag, som lyckas göra en hemmafru i Övik under efterkrigstiden till något spännande


blåmesen: Vad konstigt det var med det där skoaffärsbesöket förresten. Både Maj och Tomas bara: det här var ju kanske inte så kul, men hon/han verkar ju tycka det, så...
Stjärtmes: Ja! Haha. Det är spännande att också få ta del av en del av Tomas tankar, men enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar.
blåmesen: Ja verkligen. Man önskar att de testade det där med kommunikation ibland.

Stjärtmes: Hur tycker du att Anita har utvecklats? Gått från barn till pubertal
blåmesen: Hon var väl väldigt tidig med pubertet och så. Men det är svårt att säga när man bara får se henne via Maj, eftersom Maj liksom inte verkar gilla henne så mycket (aldrig har gjort)
Stjärtmes: Tycker Maj att hon är tjock? Men Maj är väl också ganska lång? Var väl lång för sin ålder, har jag för mig?
blåmesen: Hon är lång, så det är kanske inte så konstigt om Anita blir det. Brukar det i och för sig inte vara så att man blir längre om man börjar växa sent än tidigt?
Stjärtmes: Vet inte.

blåmesen: Jag behöver börja runda av, sjukt trött.
Stjärtmes: Ja, samma här.
blåmesen: men ska vi börja läsa trean direkt?
Stjärtmes: Jag tycker det : )

• Länk till förra diskussionen: s.169-335 - "Inte så att de är kära eller ens bästa vänner men de verkar liksom tolerera varandra lite bättre" 
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi

bookbirds läser Sörja för de sina (Maj #2), s. 169-335

Just nu är jag och Blåmesen i upprinnelsen av den andra boken om Maj och vet därför hur Sörja för de sina slutar. Det visste vi dock inte den 12 februari 2017, varifrån denna reviderade konversation är hämtad. Som vanligt är det inte spoilerfritt på långa vägar.

Blåmesen: Kan vi börja med någon sorts sammanfattning av vad som hänt? För jag läste en del för ganska länge sedan och en annan del väldigt nyligen --> inte riktigt koll
Stjärtmes: Det har blivit fred, först och främst.
Blåmesen: Just det! Och precis i den vevan dog Majs pappa
Stjärtmes: Ja, just det! och Maj orkade inte bråka om sakerna
Blåmesen: Men blev allmänt superledsen, ledsnare än när mamman dog?
Stjärtmes: Ja… Kanske för att han hade träffat åtminstone Anita innan han dog?
Blåmesen: Kanske för det där fina minnet där han bar runt på Anita som var sjuk/ledsen/hur det nu var
Stjärtmes: Och aldrig skulle träffa Lasse
Blåmesen: Just det

Stjärtmes: Nåja. Sen flyttade de ut från sin gamla lägenhet
Blåmesen: Japp, och in i nya Och Maj lät för en gångs skull Tomas trösta, "nu har jag bara dig..." (det var innan de flyttade, men dock). Och blev inte allt lite bättre då ändå? I samband med flytten?
Stjärtmes: Det blev lättare, Anita började skolan också. Jag vet inte var Titti tog vägen?
Blåmesen: Nej, de verkar ha tappat kontakten lite. Och sen var det ju det här med Vera, som hon först blev lite osams med och som sedan dog
Stjärtmes: Ja herregud. Havandeskapsförgiftning?
Blåmesen: Japp
Stjärtmes: Då brast det för Maj totalt. Innan det, var det Tomas mamma, som hon i början avskydde, men som jag tror sen började tolerera ändå?
Blåmesen: Tea dog väl efter Vera? Och ja, det verkar ju som att de ändå kom hyfsat överens framåt slutet

Stjärtmes: Vi fick en framtidsblick i Lasse också : ))
Blåmesen: Den har jag glömt! Hur var det?
Stjärtmes: Det var i samband med barnkalaset, som Maj trollade på. I framtiden trollar Maj för lasses barn också. Lasse satt med någon, hans andra fru? och Maj tänkte fråga hur Pias barn hade, men vågade inte fråga. Jag vet inte om det skulle visa att de inte var så nära varandra, Maj och Lasse
Blåmesen: Visstja, det var så det var
Blåmesen: Nej, det är väl Anita som kommer att få "stå ut" med Maj senare som jag förstått det

Stjärtmes: Hur är det mellan Tomas och Maj?
Blåmesen: Hade för ovanlighetens skull märkt upp en sida den här gången: "... och Maj vill så gärna släppa taget och sjunka ner, man får vara trött efter två förlossningar och mammas död, man kan inte bara vara pigg och glad - men vem vill vara tillsammans med någon som inte är pigg och glad? Som är tungsint, svårmodig och allvarsam. Eller vad man nu kallar den sorten."
Blåmesen: Lite bättre ändå, är det inte? Inte så att de är kära eller ens bästa vänner men de verkar liksom tolerera varandra lite bättre?
Stjärtmes: Mm, det tycker jag också

Blåmesen: Blev irriterad över episoden där Tomas ska ta hand om barnen EN dag för att Maj ska på damlunch och han tycker att det är SÅ jobbigt och man bara: nu vet du hur Maj alltid har det. Men han bad i alla fall om ursäkt sen
Stjärtmes: Var det när han tog barnen till den där Fanny som bjöd på kakor som Anita inte kunde sluta ta ifrån?
Blåmesen: Ja! Kunde inte placera Fanny, har vi mött henne tidigare?
Stjärtmes: Nä. Det var lite många tidigare ointroducerade personer nu, var det inte? Eller är jag kanske bara ouppmärksam
Blåmesen: Vet inte säkert...
Stjärtmes: Äsch. Men den där bomben sedan? Var det en bomb?
Blåmesen: Va, du menar när det började brinna på Shell eller Statoil eller vad det var? Det var väl inte så dramatiskt i slutändan
Stjärtmes: Bara Maj…
Blåmesen: Oroliga Maj
Blåmesen: Vad tror du om hennes insulinbehandling då?
Stjärtmes: Det verkade inte som att läkaren egentligen visste vad det var för fel på henne och bara ville testa en ny behandling.
Blåmesen: Visste han inte att det inte var något fel mer än att hon möjligen behövde vila sig lite mer. Tycker det har antytts att det skulle finnas biverkningar men har inte märkt av dem än?
Stjärtmes: Mer än att hon är lite .. slö

Blåmesen: Så konstigt att de får hembiträde nu när det liksom behövs... mindre? Anita går ju ändå i skolan nu
Stjärtmes: Ja, det var inte förrän efter explosionen som Tomas började tänka till. Jag tänker att Maj kanske ska ha lite sällskap också?
Blåmesen: Ja, det verkar ju vara delvis det som är tanken. När Vera är borta och Titti inte hör av sig lika mycket längre? Konstigt att vara anställd som sällskapsdam

Blåmesen: Men summa sumarum (summarum?) så känns det ju som att Maj ändå får det bättre och bättre
Stjärtmes: Jag håller med. Tomas verkar hålla sig till nykterheten ändå
Blåmesen: barnen är större och kan sköta sig mer själva. Tomas är fortfarande nykter och tänker bara ibland på andra tjejer. Ny, fin lägenhet. Sällskapsdam. Typ.
Stjärtmes: Moderniteter som maj inte förstår dock - att inte behöva städa hela tiden :
Blåmesen: Men behöver hon inte sin städning? Det är ju något hon verkligen är bra på... och något att göra om dagarna
Blåmesen: De har väl pratat om det i Historieätarna också, har de inte. Att den där rigorösa städningen med schema för vad som skulle göras varje dag var för att husmödrarna också skulle känna att de hade ett viktigt "jobb". Men sen när man kunde börja jobba på riktigt så behövdes det ju inte längre
Stjärtmes: Behöver hon inte en hobby mer?
Blåmesen: Jo, kanske. Bokcirkeln Maj var på var väl i förra avsnittet vi läste? Jag blev så arg på den där tanten som höll i det och som gjorde all kultur till sin egen. Att Maj inte var bra nog typ
Stjärtmes: Men det var lite Majs eget fel som sa att hon tyckte om Strindberg fastän hon inte läst nåt. Men ja, jag tyckte också att det var obehagligt att uppleva ur Majs ögon
Blåmesen: Jo det är klart, hon kunde ju ha stått på sig. Men det var så synd att Majs läsupplevelse inte fick komma fram, att hon tyckte boken var jobbig för att hon verkligen levde sig in i den. Och husmorsgymnastiken funkade ju inte heller nåt vidare
Stjärtmes: Ja det var synd
Blåmesen: Och sticka och sånt kan hon inte va?
Stjärtmes: Titti skulle lära henne virka en pläd
Blåmesen: Som väl aldrig heller blev av. Så det är typ städa, laga mat/baka och passa barnen

Blåmesen: Så det som hände i det här avsnittet var typ: massa folk dog, men i övrigt blev allt bättre

Stjärtmes: Hur ska det gå för Maj nu?
Blåmesen: Kanske fortsätter det att bli bättre. Jag går och väntar på att Tomas ska börja dricka igen, men han verkar ju klara det ändå
Stjärtmes: Någon katastrof till måste det bli. Maj verkar överösas med katastrofer
Blåmesen: Ja, annars blir det kanske inte mycket till handling. Är inte livet fullt av små katastrofer för gemene man? Fast man tar det olika
Stjärtmes: Jo, så är det
Blåmesen: En annan hade säkert kunnat skratta åt att ha blött igenom klänning på julgransplundring (inte jag dock, stackars Maj). Men rent konkret vet jag inte alls vad som kommer att hända

• Länk till förra diskussionen: s. 9-168 - "Känns som att det finns så mycket att gräva ned sig i!"
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi

bookbirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s. 9-168

Time flies like an arrow, fruit flies like banana. Det har nu gått några veckor sedan vi avslutade Att föda ett barn och omedelbart påbörjade bok nummer två i trilogin om Maj: Sörja för de sina. Här kommer vår bokcirkeldiskussion från kvällen den 23 januari. Som vanligt är vi ytterst frikostiga med SPOILERS.


blåmesen: Jag tycker det har gått väldigt fort den här första tredjedelen på andra boken.
Stjärtmes: Jag med!
blåmesen: Det har redan gått kanske tre år? sedan boken började, eller i alla fall sedan förra boken tog slut.
Stjärtmes: Visst hoppar Sandberg i tiden? Utan att visa det (som i tydliga gränsdragningar)? Helt plötsligt var Maj gravid igen.
blåmesen: Ja, och helt plötsligt är Lasse två [år gammal].
Stjärtmes: Lars-Åke…
blåmesen: Varför döper man barnet till Lars-Åke om man tänker kalla det Lasse?

Stjärtmes: Hur tar Tomas nykterismen?
blåmesen: Inte så bra, va? Hittills verkar han ha lyckats hålla sig borta från spriten, men allt verkar vara lite tråkigare utan den.
Stjärtmes: Jag tyckte om att läsa det där terapisamtalet han hade med doktorn, och utvärderingen av Tomas efteråt. Skönt att läkaren fattade att Tomas är naiv
blåmesen: Ja, fast det känns som att om läkaren nu förstod så pass bra så borde han ha kunnat ge ännu bättre behandling/råd? Det är kanske i och för sig tillräckligt imponerande att han verkar ha fått Tomas att hålla sig ifrån alkohol i flera år, trots att han varit inkallad och allt.

blåmesen: Jag tycker det är så sorgligt att Tomas och Maj liksom inte hittat att luta sig mot varandra när de har det svårt, som Tomas med spriten och Maj med barnen.
Stjärtmes: De kommunicerar ju inte med varandra. Har aldrig gjort.
blåmesen: Är det förresten helt fel av mig att tycka det är konstigt att Maj fortsätter dricka när Tomas måste sluta?
Stjärtmes: Nä, jag tycker att det är rimligt att tycka så. Åtminstone [när hon är] i Tomas sällskap.

blåmesen: Förresten ändrar jag min gissning att Maj går ifrån Tomas i sista boken. När det är framtidsflash och Anita ska rösta åt Maj tänker hon ju att hon vet att Maj "alltid röstat som maken".
Stjärtmes: Vad tror du händer istället? Tomas dör tidigt? I KRIGET?
blåmesen: Eller också håller de ihop tills han dör naturligt. Han är ändå rätt mycket äldre än hon. Svårt att tänka mig att han dör i kriget.
Stjärtmes: Känns det som att det är krig i världen, nu när vi läser? Förutom matransoneringen och soldater på tåget, hade jag nog inte vetat.
blåmesen: Nej, för Maj är det väl bara det (och mörkläggningen, och att Tomas försvinner iväg då och då) som märks av kriget. Det verkar ju som att kriget/politik är något som "kvinnor inte förstår sig på".

blåmesen: Jag träffade en som varit och hört Kristina Sandberg föreläsa i någon serie som hette ungefär "Psykologer pratar om böcker". Hon berättade att Sandberg sagt att hon tyckte det var svårt att hitta rätt berättarformat för romanen, men till slut fick det bli en allvetande berättare med Majs tankar insprängda i kursiv text. Så det är tydligen så man vet när man är i Majs huvud!
Stjärtmes: Ah, jag trodde att det var författaren som ”gissade” sig till vad Maj tänkte.
blåmesen: Det var också någon som hade frågat om "det här med att Maj är så osympatisk..?" och Sandberg hade svarat att litteraturen är full av osympatiska män så varför ska man reagera över en otrevlig kvinnlig huvudperson.
Stjärtmes: Hon har en poäng där.

blåmesen: Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att Maj verkar ha mycket lättare att knyta an till Lasse än till Anita? Tycker väldigt synd om Anita.
Stjärtmes: Ja, Lasse verkar så... mycket mer underbar sen allra första början.
blåmesen: Jag tänker att det nog inte är någon skillnad i sig, bara... jag vet inte. Första gången var det så mycket med förlossningen och sen var det ju Tomas som ägnade sig åt att tycka om Anita, Maj mer... vårdade.
Stjärtmes: Tomas ville ju inte ens se på Lasse när de kom till BB.
blåmesen: Nej, det var verkligen ombytta roller.
Stjärtmes: Eller ville och ville. Anita ville inte. Anita känns som ett typiskt ensambarn som inte vill dela på mamma, otroligt klängig.
blåmesen: Det var väl knappast lättare för ett barn att få ett yngre syskon då än vad det är nu... och nu pratas det ju jättemycket om vad man ska göra för att det första barnet inte ska känna sig utanför/överblivet när syskonet kommer. Men samtidigt känns Maj som en mer... avig mamma än vad t ex Titti och Vera är. Eller är det bara för att det är hennes perspektiv vi har? Man upplever väl alltid sig själv som mer avig än sina vänner.
Stjärtmes: Maj är dessutom ung och mer eller mindre ensam.
blåmesen: Vera är ju bara två år äldre, och lika ensam? Eller kanske mindre ensam när Martin inte är inkallad.
Stjärtmes: Vera och Martin verkar vara jämnåriga?
blåmesen: Ja, de verkar ju ha varandra på ett annat sätt... har lite svårt att förstå det här med att Tomas och Maj bara: jamen Anita ska väl inte vara endabarn, och helt rationellt lägger ytterligare ett barn till sitt totalt kärlekslösa(?) äktenskap.

Stjärtmes: Jag kommer inte ihåg om Tomas blev glad över beskedet att de skulle få ett barn till, fick vi läsa om det?
blåmesen: Det nämndes bara i förbifarten att det var planerat.
Stjärtmes: typiskt (o)tur att bli gravid den enda gången de hade samlag på hur länge som helst
blåmesen: Planerat som sagt. Det påminde mig om den här Monty Python-sketchen där ett protestantiskt par sitter och pratar om att katoliker har så många barn, och mannen bara: varje gång de ligger så blir det ett barn! Och frun bara: jamen så är det för oss också, vi har ju två barn, och vi har...
Stjärtmes: HAHA, men jag har för mig att Tomas och Majs samlag skedde av en slump, en kväll när de bara... drogs till varandra? ... Ok, det står att de hade pratat om att de skulle skaffa ett syskon till Anita (s. 93) men vet inte om samlaget var planerat?

blåmesen: Man får väl kanske hoppas att det inte var det, eller det vore ju fint om de kände någon sorts ömhet/romantik någon gång
Stjärtmes: Tomas vill ju, och Maj också, tror jag.
blåmesen: Fast vill han det? Det var ju någon gång som Maj ville men Tomas typ... inte kom hem, eller inte ville, eller hur det var.
Stjärtmes: Ja... jag tror att de stannar kvar dels av plikt.
blåmesen: Jag tror att plikt/hur det "ska vara" är en väldigt stark enande faktor. Men även detta med att man liksom klarade sig bättre/lättare i par.

blåmesen: Något mer du funderar över? Några tankar om vad som kommer att hända framöver?
Stjärtmes: Majs mamma dog i tbc ju. Vet inte om vi ska säga mer om detta. Det var ju nästan väntat. Men fin grej: att hennes pappa tyckte om Anita
blåmesen: Ja! Inte så konstigt kanske men ändå fint. Det här med klasser är också intressant. Att Ragna tycker att hon har det så bra i sin förort där folk är "som henne" medan Maj "gör sig till" hos de fina.
Stjärtmes: Ja just det! Nu har jag glömt var i boken hon sa det.
blåmesen: När hon och Edvin och barnen var och hälsade på Maj och Tomas på sommarstället.
Stjärtmes: ”Hur är man sig själv"? s. 153
blåmesen: Jaa. Hur är man?
Stjärtmes: Jag frågar mig själv det hela tiden :)
blåmesen: Oj. Jag kör bara på. Borde nog fråga mig ibland...

Stjärtmes: Har vi nåt mer med Maj?
blåmesen: Det har vi säkert, men jag har glömt. Känns som att det finns så mycket att gräva ned sig i! Som när Maj flirtade med han killen på surströmmingsskivan.
Stjärtmes: Frans? Han verkade lite töntig, men samtidigt att Frans var mer på Majs nivå.
blåmesen: Ja, lika gamla i alla fall... Fast jag tror inte Maj hade fixat att vara med en bagare, tänker att man behöver sin grej som man är bra på och för Maj är det mat och bak?
Stjärtmes: Ja, vad hade Maj fått göra med en bagare? Bara städa typ.
blåmesen: Det är hon ju i och för sig också bra på...

• Länk till förra diskussionen, Att föda ett barn s. 220-489, "Det där om att han inte kan älska för två, fick mitt hjärta att brista"
• Till samlingssidan för Bookbirds läser: Kristina Sandbergs trilogi

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1), s. 116-220

Den 22 december är så långt bort i medvetandet, att det knappt går att tänka på hur länge sedan det var, innan jul och nyår och allt. Det var åtminstone den dagen, då blåmesen och jag sågs över Skype för att diskutera sidorna 116-220 i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Här kommer en reviderad version av det vi skrev.

Stjärtmes: Maj har gift sig! Hade hon gjort det förra gången vi skrevs?
blåmesen: Nej! Giftermål och julhelgerna från helvetet har passerat sedan dess
Stjärtmes: Tyckte det var jättejobbigt att vara i Majs huvud under hela julhelgen. Så stressad och orolig.
blåmesen: Ja, verkligen!
Stjärtmes: Hade jättesvårt att skilja på rösterna, som jag antar var Majs allihop?
blåmesen: Ja det tror jag, eller, det var inget jag tänkte på

blåmesen: Jag lyckades till och med känna så stor samhörighet med Maj att jag nästan gillade henne ett tag där när hon planerade och genomförde sin födelsedagsbjudning
Stjärtmes: Haha ja..jag kunde tänka mig dig i den situationen faktiskt ...
blåmesen: Är nog lite likadan när jag ska bjuda in till saker (fast brukar inte hallucinera om att gästerna slänger maten, mer: oj ingen sa att det var gott, då är det nog vidrigt). Sedan slutade jag raskt sympatisera med henne för att hon är så himla konstig gentemot sin bebis.
Stjärtmes: Oj var det hallucination? Tyckte det också var förvirrande
blåmesen: Nja, hennes svärmor sa att fisken var rå, men jag är rättså övertygad om att övriga inte skanderade "fisken är rå, fisken är rå, låt oss slippa då!" och sen slängde fisken under högtidliga former

blåmesen: Vad tycker du om släkten Berglund nu då? När vi har hunnit hänga lite mer med dem?
Stjärtmes: Ja… jag vet inte? Tycker inte vi har fått någon djupare bild av dem? Annat än att de har hushållerskor som gör allt som Maj fick göra själv.
blåmesen: Åh, men Maj kunde ju också ha fått hjälp, hon ville ju inte ha det bara.
blåmesen: Jag hade garanterat inte orkat gå på så många julmiddagar hos min partners släkt som Maj fick uthärda i alla fall. Skönt att det är 2010-tal nu...

Stjärtmes: Det var en scen där Maj satt och konverserade ed någon, som när ”samtalet var över” vände sig till den på andra sidan. Jag tyckte den beskrivningen var otroligt träffande. Något med crescendon?
blåmesen: Minns inte riktigt den passagen. (Det gick nog lite fort att läsa den här gången, men det var ju för att det var en sådan känsla i boken med all Majs stress).
Stjärtmes: Jaa, jag fick huvudvärk av att läsa den då
blåmesen: Men å andra sidan tycker jag den är fantastiskt välskriven. Krävs ändå en del för att förmedla en sådan stresskänsla via ett papper, där läsaren (i mitt fall) sitter hemma i en soffa och tar det lugnt.

Stjärtmes: Känns det som att Maj har blivit djärvare mot Tomas? I sista kapitlet tilll idag, så frågar hon varför Astrid och Tomas inte fick några barn
blåmesen: Mja, jag tänker mig att hon tänker så mycket att till slut kommer en del av tankarna ut genom munnen också, lite bara sådär
Stjärtmes: Ja, så kan det vara
blåmesen Även intressant att vi har fått vår första framtidsflash, om Maj som pensionär med hemhjälp och vinbox i garderoben
Stjärtmes: Den märkte jag knappt. Jag tycker att vissa scener är ganska otydliga
blåmesen: Exempel?
Stjärtmes: Som när hon hallucinerade på födelsedagsmiddagen, skiljelinjerna mellan det hon ser och det hon verkligen ser
blåmesen: I just det fallet tyckte jag det var ganska tydligt. Fast jag hann nog bli lite chockad innan jag insåg att det inte hände på riktigt
Stjärtmes: jag kanske inte har varit alldeles koncentrerad när jag läst heller :)

blåmesen: Det jag tycker bäst om med Maj som karaktär är eventuellt att hon är så oerhört mänsklig. Sämst just nu som sagt att hon är så... taskig mot sitt ofödda barn
Stjärtmes: Ja, hon är lätt att ta i som person! Trots att hon är väldigt ängslig

blåmesen: Hade du något mer från den här gången? Det känns som att man borde diskutera Tittis missfall och vad det säger om hennes karaktär (eller vad det säger om Maj, för den delen) men jag vet inte

Stjärtmes: [Maj] har en ganska skev kroppsuppfattning som jag tror härstammar från mamman
blåmesen: Ja, det verkar ju lite konstigt det där med att mamman hade sagt till hennes syster att hon var så äcklig när hon var gravid
Stjärtmes: Hon vill inte visa sin kropp inför Tomas heller för att hon är rädd för att han ska tycka att hon är äcklig (för att hon tycker det)
blåmesen: Just det. Och sen tycker hon att Tomas är larvig när han pratar om/med deras barn

Stjärtmes: tror du Tomas blir en bra far?
blåmesen: Njae... jag lutar fortfarande åt att han är alkis. Frågan är också om Maj blir en bra mor. Kan man vara en bra mor utifrån pliktkänsla? För det verkar ju Maj ha gott om
Stjärtmes: Jag tror, eller snarare hoppas, att Maj kommer klara det. Att Maj kommer försvara barnet om Tomas blir en dålig far
blåmesen: Mm det är klart hon kommer att fixa det. Men jag tycker spontant lite synd om barnet.

• Länk till förra diskussionen, s. 11-115 "Ska man tycka om Maj?"

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1)

Vår lilla bokcirkel tar sig an Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Här följer en reviderad* version av den diskussion som ägde rum 16 november 2016. Varning för spoilers!

blåmesen: Ska vi snacka Maj nu?
Stjärtmes: Ja! Tycker jättemycket om att du valde denna. Skulle nog inte ha läst den själv, är lite trött av/på hypen.
blåmesen: Nu har vi läst första femtedelen ungefär. Under den tiden har vi hunnit träffa Maj, som flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att jobba på café, som är kär i en Erik som inte verkar speciellt trevlig, men som sedan ligger med en Tomas som är gammal , utan att kanske egentligen vilja det såvärst mycket, och blir gravid ---> förlovad.
Stjärtmes: Och hon vet inte vem som är pappan egentligen men Tomas har stadig ekonomi och så vidare, så hon .. väljer? Tomas. Erik är en idiot
blåmesen: Jag fick uppfattningen att hon var ganska säker på att det var Tomas som var pappan. Visserligen verkar Erik vara en idiot men det är ju ändå honom Maj är kär i?

Stjärtmes: Jag fick lite Lena Anderssons Ester-vibbar.
blåmesen: Intressant! Vilka paralleller kan man dra mellan dem två?
Stjärtmes: Som att hon förlåter Erik för att hon är kär fastän han har ett behovsproblem (behöver ha uppmärksamhet från kvinnor liksom)
blåmesen: ... att hon är klängig på samma sett som Ester?
Stjärtmes: Ja.
blåmesen: Det kanske är lika bra att jag erkänner att jag stör mig en del på Maj; mycket tankar, lite verkstad, att hon inte kan ryta ifrån, ta hand om sig själv
blåmesen: (jag tänker också massor som jag inte säger eller gör så jag antar att detta borde göra att jag sympatiserar med henne och inte tvärtom)
Stjärtmes: Jag känner likadant. Jag tycker att hon också tänker väldigt mycket och osammanhängande. Och att hon borde sluta tänka på vad andra ska tycka om henne

blåmesen: Tror du att hon är en produkt av sin samtid? Det måste ju ha varit svårare att gå sin egen väg då än det är nu. Som tjej i alla fall.
Stjärtmes: Men Ingrid verkar ju inte lika orolig? Är det för att hon är äldre? Är hon äldre?
Stjärtmes: Hennes [Majs] föräldrar är ju ganska strikta också, könsrollsmässigt sett.
blåmesen: Nej, väninnorna verkar ha hittat sätt att hantera tillvaron, både Ingrid som verkar tryggare i sig själv och Margit som hittar någon sorts stabilitet i sin religion. Men könsrollerna var väl onekligen lite tydligare då...
Stjärtmes: Kanske är det just för att vi inte är uppvuxna med lika tydliga könsroller som Maj som vi tycker att hon borde skärpa sig.
blåmesen: Fast om nu Ingrid inte är mjäkig så kan väl inte mjäkigheten ha ingått i könsrollen?

Stjärtmes: Jag hoppas inte Tomas är alkoholist.
blåmesen: Mm, det verkar ju inte som att han har en speciellt sund relation till alkohol. Det måste ju också finnas en anledning till att han är skild trots att detta är så kontroversiellt - kan ju ha berott på alkoholism.
Stjärtmes: Faaan.
blåmesen: ?
Stjärtmes: Om han är alkis. Synd om Maj.
blåmesen: Det är redan synd om Maj. Men jag hade tyckt ännu mer synd om henne om hon inte tyckte så synd om sig själv redan.

Stjärtmes: Ska man tycka om Maj?
blåmesen: Jag tror inte det är meningen att man ska tycka om henne. Inte ännu i alla fall. Å andra sidan tycker jag inte det dykt upp någon karaktär ännu som man förväntas tycka om.
Stjärtmes: Titti, tomas syster verkar ju sjysst?blåmesen: Ja, men som Maj själv säger: ska hennes snällhet räcka för hela resten av släkten då..?
Stjärtmes: Ja, det är sant. Men ändå. Kanske den enda kvinnliga karaktären i historien som jag tyckt var ok
blåmesen: Sant! Tomas mamma är ju verkligen inget att ha. Och inte fröken... Näslund? Som hon bor hos. Och Ingrid verkar ju inte bry sig om hur Maj känner direkt. Övriga kvinnliga karaktärer är väl typ Majs mamma som vi inte fått träffa personligen ännu, och så Eriks lumparkompisars flickvänner som säkert är trevliga men Maj upplever ju det inte så.
Stjärtmes: Särskilt inte Ella... Av förklarliga skäl.

Gå till samlingssidan för bokcirkeln om Maj.

* Likt en livsstilsbloggare retuscherar sitt liv innan det hamnar på sociala medier har jag tagit mig friheten att klippa bort sånt som inte känns relevant eller sammanhängande, sådant som får oss att låta allt för ointelligenta... och komplettera med skiljetecken vid behov. Samtalet såg alltså inte ut exakt såhär. Förhoppningsvis framgår innehåll och stämning hyfsat ändå.

Bookbirds läser: Möss och människor

Det är förmodligen ingen förutom vi själva som vet om att Steinbecks Möss och människor har varit en viktig faktor till skapandet av den här bokbloggen. Det var blåmesen som fick en snilleblixt när vi skulle välja bloggadress (URL) och "bookbirds" var naturligtvis redan upptagen. I originalversion heter kortromanen Of mice and men och vår URL är, som ni kanske redan har märkt: Of books and birds. Trots det har det dröjt tills nu innan någon av oss läste den och vi gjorde det tillsammans, som första bok efter att ha diskuterat Murakamis 1Q84.

Här nedan följer en reviderad konversation kring Möss och människor från den elfte februari 2016.
Varning för spoilers.

----------

Stjärtmes: Jag tyckte boken var bättre än jag hade tänkt mig att den skulle vara, kanske för att det är en klassiker
Blåmesen: Jag trodde inte heller jag skulle gilla den, för att en person jag ofta har liknande åsikter som inte gör det
Stjärtmes: Mm. Jag läste Vredens druvor av Steinbeck till skolan i gymnasiet och fattade inte den, men jag tror jag förstår vad denna handlar om
Blåmesen: Åh, jag har ingen aning om vad den handlar om! Spännande!
Stjärtmes: Va, men om den lilla människans uppoffring väl?
Blåmesen: Är du bokstavlig eller bildlig nu?
Stjärtmes: Bokstavlig, ha  *inte så djup*

Blåmesen: Så om Georges uppoffring. När Lennie är i livet, eller därefter?
Stjärtmes: Båda. Fick man veta varför George var med Lennie egentligen?
Blåmesen: Nej, det tycker jag inte man fick. Jag tycker över huvud taget att man fick veta mindre om George än om Lennie!
Stjärtmes: Mm, det man fick veta om George var det han sa och han sa olika hela tiden
Blåmesen: Sa han något alls?
Stjärtmes: Typ att Lennies moster fick honom att lova att ta hand om Lennie

Blåmesen: Jag funderade över möjligheten att Lennie inte träffade George förrän efter mosterns död
Stjärtmes: Du menar att de träffades när de var vuxna, på en farm och så?
Blåmesen: Ja, att de kanske träffades på en gård och George bestämde sig för att ta honom under sina vingar. Eller, det var ju ändå någon sorts symbios
Stjärtmes: Ja.. Lennies minne är väl inte så pålitligt egentligen, så man kan nog lura i honom att de träffades som barn. Men snällt av George <3
Blåmesen: Om det ens behövdes. Eller var det det?
Stjärtmes: Tror du han utnyttjade honom?
Blåmesen: Lennie var ju tydligen en verklig arbetshäst så han kan ju ha underlättat en del för George? Det kan ju också ha varit så att han kände sig ensam
Stjärtmes: Ja, det är iofs sant

Blåmesen: Hur länge tror du att G&L hade hållit ihop när boken börjar?
Stjärtmes: Åå, jag vill gärna tro att de har hängt sen barnsben
Blåmesen: Det är en möjlighet. Jag lutar åt att de träffats hyfsat nyligen. Jag tror inte att det skulle krävas så mycket att få Lennies fullständiga tillgivenhet
Stjärtmes: Kanske var det därför som det var så ”lätt” att skjuta honom?


Stjärtmes: Tror du drömmen om framtiden var viktig för George som den var för Lennie?
Blåmesen: Ja men det tror jag nog! Även om han säger till någon att "det var bara nåt vi pratade om, jag sa det och sen kunde Lennie inte få det ur skallen" så tror jag att den skänkte någon sorts tröst eller hopp till honom också
Stjärtmes: Nu när du säger det så..

Blåmesen: Kan inte låta bli att fundera på vilken diagnos man skulle ha ställt på Lennie idag.

Blåmesen: Om vi nu ska rusa vidare till slutet... vad tyckte du? Väntat? Oväntat?
Stjärtmes: Oväntat - men mest för att jag trodde att de känt varandra sedan barnsben. Hade Aldrig kunnat göra något sånt (inte någonsin iofs, men ändå). Lennie skulle ju skjutas ändå, men säkert på ett värre sätt
Blåmesen: Det som hände med Curleys fru tyckte jag nog ändå inte kom som någon överraskning. Det kändes som att jag gick hela boken och väntade på att allt skulle gå åt skogen. Men att George skulle skjuta var oväntat! Tror du han gjorde det för att skydda sig själv, att han trodde att någon skulle anklaga honom för det som hänt? Eller för att han bara inte orkade med L längre?
Stjärtmes: Jaa, att det var Lennie som skulle göra misstag var inget oväntat.
Stjärtmes: Kanske bespara hans lidande? Jag tror inte de skulle anklaga George för att ha gjort det för han var ju med de andra
Blåmesen: Jo fast de var ju vänner och så. Var det så att L dödade flickan på det föregående stället också tror du?
Stjärtmes: Det är möjligt
Blåmesen: Tänkte knappt tanken förrän i slutet, när Slim sa något om att det var samma sak som hände där?
Stjärtmes: Det måste jag ha missat
Blåmesen: Nu har vi ju säkert inte samma upplaga, men slutet av kapitel 5, alla har hittat Curleys frus kropp. "Det kanske var som den där gången i Weed som du talade om? fortsatte Slim."

Stjärtmes: I mitt förord diskuterade skribenten att det gick att tolka deras paradis som himmelriket, det tolkar jag som att det skulle vara ouppnåeligt innan döden
Blåmesen: Oj! Intressant perspektiv. Men ja, något sånt, att George inser att det bara aldrig kommer att gå och så ger han upp (genom att skjuta L). Det var inget förord till min upplaga, lite synd kanske
Stjärtmes: Men jag tyckte ändå att det var en realistisk dröm! speciellt sedan den där tredje mannen kom in i bilden och sade sig ha pengar
Blåmesen: Ja, fast jag undrar om det inte fick George att känna att det var ännu mer hopplöst? Att det liksom var så "nära" och så dog Curleys fru och så var det liksom ouppnåeligt igen
Stjärtmes: Ja, kanske.

Blåmesen: Vad blir det av George efteråt då tror du?!
Stjärtmes: Jag vet inte. Kan man stanna kvar på samma plats som man sköt en person?
Blåmesen: Man kan konstatera att Steinbeck verkligen lyckades få sina huvudkaraktärer att kännas verkliga i alla fall...
Stjärtmes: Ja, med så lite!
Blåmesen: Och fast man knappt får veta något alls

Stjärtmes: Vad tyckte du om kapitlet där Lennie var inne hos Crooks?
Blåmesen: Jag funderade över om Steinbeck försökte lägga någon sorts kommentar om rasismen? I övrigt var jag mest nervös över att något skulle hända...
Stjärtmes: Ja. Crooks var väldigt rättfram och säkert träffande i det han beskrev
Blåmesen: Det blev verkligen en särställning - han fick ett eget rum, för att han var färgad, men å andra sidan var han inget värd
Stjärtmes Han fick ett eget rum - men det var precis i närheten av en gödselstack, eller hur var det? Och ingen kom någonsin och hälsade på

Stjärtmes: Varför tror du att boken har blivit en klassiker?
Blåmesen: Jag tror att det beror på att karaktärerna känns så levande och säkert kommer att bli svåra att glömma, men även på att det går att tolka många aspekter av boken helt olika beroende på vilket perspektiv man har
Stjärtmes: Jag hade så många olika känslor under hela läsningen, trots att den inte alls var så lång
Blåmesen: Jag också! Och även om jag ofta tyckte det var jobbigt med den där smygande domedagskänslan så tyckte jag att den var himla bra
Stjärtmes: Det var ganska många beskrivningar av landskapet och vädret tycker jag, man fick en känsla av hur det var

Blåmesen: Mm.Vad tror du om titeln förresten?
Stjärtmes: Min bok hade en förklaring om varför den heter så… hehe.
Blåmesen: Varför varför?
Stjärtmes: Först vill jag veta vad du tror !
Blåmesen: Men jag veeet inteee
Stjärtmes: Okej då. Det är från en dikt av Robert Burns som handlar om hur en bonde förstör ett musbo när hen plogar under hösten för vintern.

”Dikten slutar med en vemodig reflexion: Du är inte ensam, Mouisie, i din fåfänga omsorg. De vackraste och klokaste planer, både av möss och människor, går ofta till spillo. Kvar blir i stället för den glädje de hoppades kunna uppnå bara sorg och möda.”
Blåmesen: ... nu när jag kollar efter så står det samma i min bok. EHE
Stjärtmes: Både bokstavlig och bildlig förklaring ändå. Den är så DuBbeL
Blåmesen: Men "Om möss och människor" är ju inte en särskilt bra översättning då. Eller ja. Det funkar ju. Men inte lika bra som på engelska
Stjärtmes: Man säger väl ”är du en man eller en mus?” men gör man det för att man översätter från engelskan?
Blåmesen: Vet inte. Vet heller inte om George är man eller mus.
Stjärtmes: Jag förstår iofs inte vad en mus menas
Blåmesen: Mes typ. Så i så fall borde den heta Om mesar och människor
Stjärtmes: Haha. Ja. Det hade varit perfekt för oss. Mes på engelska är tit.
Blåmesen: Of tits and men? :'D
Stjärtmes: Mm : ))) of books and tits