Till Damgaards försvar ska nämnas att han verkligen inte utmålar sig själv som den store välgöraren; han är noga med att utan övrig personal på skolan samt den stora politiska satsningen på området i övrigt hade det inte gått.
Men jag funderar ändå kring hans motiv för att skriva en bok om det hela. Att inspirera, entusiasmera, visa att det går? Varför är boken i så fall så tom på känsla? Varför lämnar jag den med en känsla av likgiltighet?
Jag saknar en röd tråd, en tydlig berättelse, och jag irriterar mig på upprepningarna.