Våren är här och vår digitala och numera videosamtalsbaserade bokcirkel är tillbaka, med del 2 av Agneta Pleijels självbiografiska trilogi. Här hittar du inlägget om del 1, Spådomen. blåmesen har haft skoluppgiftskänslor och gjort för många och långa anteckningar. Stjärtmes har som vanligt sina höjdpunkter i huvudet.
Eftersom Pleijel nästan alltid refererar till sitt yngre jag som hon använder jag i denna text huvudsakligen huvudpersonen eller hon. Förhoppningsvis blir det inte så mycket mer förvirrande än det är i originaltexten. Spoilervarning utfärdas, hoppa över detta inlägg om du planerar att läsa boken och vill kunna ta dig an den med ett rent sinne.
"När män ser tillbaka på sina liv är det karriär och arbete de fäster sig vid, intellektuella erövringar och framgångar. Jag upprätthåller mig vid män och möjligen för mycket; det får ursäktas."
Doften av en man har ett tydligare huvudtema än sin föregångare. De många relationerna till diverse tveksamma män tar stor plats i boken. Vi försöker lista alla romantiska relationer som hon går igenom under boken: hundmannen, eller var han bara en kompis, den gamla pojkvännen med den dråpliga uppbrottsscenen, störiga Simon, Författaren (kan det ha varit någon känd?), ihärdiga Lilli, han från Stockholm som var som som ett solregn (och visade sig vara gift naturligtvis), den amerikanska poeten Calvin, Peje med radhuset och barnet och frun som han fortfarande älskade... Och så L som vägrar erkänna att han älskar henne men som ändå bor med henne i flera år.
Vi frustreras över hennes val. Är hennes lång- eller kortvariga kärleksobjekt inte skitstövlar så är de gifta eller har något annat predikament. Å andra sidan, var vi så mycket bättre själva i tjugoårsåldern (jo, det var vi väl ändå... men det är kanske lättare om man inte är ett bombnedslag, vilket hon fortfarande verkar vara)? Vi frustreras också över den genomgående bristen på kommunikation mellan henne och dem hon är i en relation med. Det pratas över och om varandra men de öppna, ärliga, välvilligt nyfikna samtalen är få. Utmärkande för tiden, eller för henne?
Om de mer seriösa kärleksrelationerna är nya för denna bok, finns det också ett antal teman som följer med från Spådomen. Kroppen och att vara kvinna är ett av dem. Hennes föräldrar är ett annat. Att bara flytta från Lund till Göteborg förminskar möjligen föräldrarnas direkta påverkan på hennes vardag, men de förblir en viktig del av hennes liv - till Stjärtmes förtret då hon börjat tröttna på den tematiken. Det märks att hon börjar bli vuxen, hon ifrågasätter sina föräldrar på ett annat sätt, ifrågasätter deras äktenskap och beslutar i samråd med sin syster att Lägga Näsan i Blöt: berätta för mamman om pappas nya tjej, skriva ett teatraliskt brev till pappan om att han borde sluta hålla mamman på halster och begära ut skilsmässa.
Efter brevet åker hon för att hälsa på pappan som arbetar i Etiopien men resan, som hon tror ska bidra till en total öppenhet och klarhet mellan henne och pappan, blir inte som hon tänkt sig. Pappans tjej och hennes dotter kommer emellan, och behållningen av resan blir snarare hennes öppna och nyfikna iakttagelse av landet än någon sorts försoning med fadern. Vi reagerar båda över hennes mod, eller är det oräddhet, över att resa ensam i en främmande kultur. Afrikaresorna blir ett av de moment i boken som Stjärtmes blir mest berörd av. Vi samtalar också som hastigast kring hennes peak experience på flygplanet, men ingen av oss tror sig ha varit med om något liknande.
Ett annat familjerelaterat, och starkt, ögonblick är när hon vakar vid sin mormors dödsbädd.Om ensamheten när man är sist kvar, när alla som delat hela ens liv är borta. Insikten om tråden som sträcker sig mellan generationerna och att den nu klipps av; hon kommer aldrig att få veta mer om mormorns liv, och mormor kommer heller inte att "få veta hur det går".
Under bokens gång går hon som var Pleijel också från universitetsstudent till etablerad journalist och publicerad författare. Som i förbifarten nämns hennes stora engagemang i studierna, där hon till och med lyckas göra blåmesen sugen på att läsa TS Eliot (fast jag "inte fattar poesi"). Hon arbetar och presterar på grund av intresse och passion men också för att döva känslorna, hålla tankarna borta från alla dessa män och hennes stundtals intensiva självkritik. Snart får hon också undervisa, skriva förord till en Tranströmerantologi, branschfigurer som idag är mycket välkända peppras in i texten på ett sätt som nästan känns skrytigt. Länge undviker hon att skriva själv på grund av en upplevd "hinna mot språket" som inte brister förrän hon precis på slutet äntligen bryter upp från den sista karlslok som hon hänger ihop med i just denna del av sin biografi.
Om att skriva berättar hon såhär:
"Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skriva är vad som pågår i oss medan vi lever. När man skriver är man ingen särskild, men man är mer sig själv när man skriver än någonsin annars. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt. Det är som med drömmar. Man vet att de förvandlas medan man skriver ner dem. Men närmare kommer man inte."
och blåmesen undrar i sitt stilla sinne om hon inte menar tänka? Eller är vi trångsynta när vi förknippar skriva med just att fästa ord på papper (eller skärm)?
Flera gånger under läsningen hajar blåmesen till över små tidsmarkörer, sådant som med all önskvärd tydlighet visar att den värld Pleijel blev vuxen i inte längre finns. Att få en skruttig, billig lägenhet i en storstad genom en tidningsannons. Att en lägenhet i centrala Göteborg har torrdass på innergården istället för vattentoalett. Varvsarbetarna i Göteborg. Att Pleijel sitter inne och röker och skriver avhandling på sin skrivmaskin. Eget rum på jobbet på Aftonbladet.
Våra helhetsbilder av boken skiljer sig åt. Vi tyckte båda att den var intressant och lättläst, men medan blåmesen rankar den högre än Spådomen (möjligen på grund av högre igenkänningsfaktor) tyckte Stjärmes att den var sämre, "en helt okej mellanbok". Vi är båda sugna på att läsa den avslutande delen, kanske avsluta detta projekt redan före semestern, men vi är inte de enda. På blåmesens bibliotek står över 100 personer före i kön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar