Testosteron

Selma Brodrej, journalist född 1995, funderar över mansrollen samtidigt som hon glatt berättar hur strulig hon var under tonåren. Hon citerar och kommenterar friskt kring diverse mer eller mindre färska artiklar och böcker på ämnet, och knyter där det funkar ihop teserna med sitt eget liv. Hon diskuterar huruvida det är skit att vara man idag, huruvida det är rättvist att det är skit att vara man nu eftersom det så länge varit skit att vara kvinna, huskvinnor, feminism, incels och tradwives. Manlighet, feminism, dubbelbestraffning.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev så mycket klokare eller fick några nya insikter kring ämnet könsroller under första halvan av 2020-talet, men jag tyckte absolut att essäerna var om inte intressanta så åtminstone underhållande. Och: deprimerande. Det verkar verkligen inte lätt att vara kille. (Men å andra sidan är det heller inte lätt att vara människa och av det följer ju naturligt att det varken är lätt att vara kvinna eller man eller för den delen icke-binär.)

Backlashen

Blev nyfiken på Irena Požar, chefredaktör för Vecko-Revyn och krönikör i Aftonbladet, för att hon ibland skriver intressanta texter i den senare (och ibland texter om att alla som inte vet exakt allt om Taylor Swift är obehöriga att ha en åsikt om hennes konserter). Lånar hennes bok, Backlashen, om vad som hände efter #metoo.

I förordet skriver hon att det är en bok som uppstått ur ilska och indignation, men tonen är för det mesta snarare saklig och fundersam, än arg. Požar skriver om hur hon, då 25 år gammal, trodde att #metoo skulle förändra allt men redan något halvår senare inser att de faktiska resultaten blev små, att kvinnorörelsen/feminismen/jämställdheten tappat mark snarare än tvärtom. Var det värt allt lidande det innebar att berätta om trakasserier och övergrepp, när ingenting egentligen verkar ha förändrats?

När hon skriver om hur vittnen från #metoo blivit kallade häxor jag associerar förstås till Haggor som jag kämpade mig igenom för några månader sedan. Jag upplever att Smith (som skrivit Haggor) skyller rekylerna efter kvinnorörelsens olika vågor på andra kvinnor och "nya" feminister, medan Požar tycker att skulden ligger hos patriarkatet: främst männen men också de kvinnor som medvetet eller ej går deras ärende.

Backlashen är kort. Antagligen får Požar möjlighet att uttrycka det hon ville, gott så. För min del hade hon gärna fått inkludera lite mer av feminismens historia eftersom hon strävar efter att placera #metoo i en historisk kontext och jag är för lat för att själv läsa på. Å andra sidan refererar hon flitigt till Witt Brattströms Historiens metoovrål och den täcker säkert den biten. Kanske hade hon (eller hennes redaktör) hellre än att mata ur sig mer text gärna fått ägna lite mer tid och kraft åt korrektur. Det förekommer stavfel, särskrivningar och utelämnade ord på var och varannan sida och för mig stör det läsningen, och tar fokus från innehållet.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

Girls will be girls - klä upp sig, klä ut sig och våga agera annorlunda

Ibland slår det mig att det inte är jag som borde läsa sådana här böcker om feminism och ojämlikhet i samhället, för jag är redan övertygad om att det existerar ett strukturellt problem i samhället när det gäller bl a könsskillnader och -tillhörighet. Egentligen är det inte främst jag som borde läsa den här boken, det är de som inte tror att problemen finns. Trots det läser jag, för jag tror att det ska hjälpa mig att bli en bättre människa. För att jag tror att, även om alla sådana här böcker hämtar information från Judith Butler, så har de allihop varsin vinkel som behöver synliggöras.

Emer O'Toole forskar inom teater, film och performancekonst, vilket märks på sättet hennes Girls will be girls är strukturerad. Inledningskapitlet har döpts till "Kameran rullar" och övriga kapitel går i samma linje och heter till exempel "Repetitioner", "Skådespel", "Utanför scenkostymen" och "Rollspel". Hon skriver personligt om uppväxten i ett katolskt Irland och det är både upplyftande och tragikomiskt. Det är uppfriskande att veta att också hon kämpade med att försöka passa in i den kvinnoroll hon blev tilldelad och att hon inte föddes feminist, utan levde fram till cirka nitton års ålder i ovisshet. Det är samtidigt även tragikomiskt att det ser ut som det gör, att det lilla hon fick lära sig under sexualundervisningen var att abort var dåligt och avhållsamhet bäst. Ett annat exempel är att en kvinna i en heterosexuell relation ägnar 30 procent mer tid åt hushållsarbete än mannen, trots att båda jobbar heltid, något som O'Toole fick uppleva redan under sin uppväxt när det var hon som städade undan när hennes mamma jobbade, medan hennes bröder bara satt och spelade tv-spel, för att de hade blivit fostrade till att göra så. Jag tänker på hur det är i min egna heterosexuella relation och känner en viss irritation till att det är jag som jämt är den som plockar undan och försöker ha det rent, medan en annan inte verkar bry sig nämnvärt om disk eller ens tvätt. Hur svårt ska det vara att komma ihåg en tvättid? Varför ska jag vara den som kommer ihåg när vi ska tvätta?

Jag tycker att det är intressant att hon använder sig av scenen som utgångspunkt, för det är verkligen en scen vi befinner oss på. Varje dag klär vi oss i en kostym, vare sig det är feminimt, maskulint eller androgynt, är det likväl en bild vi projicerar utåt. Vad O'Toole uppmanar oss till att göra är att gå emot strömmen, våga vara annorlunda, om än bara för en dag under Halloween och se hur andra tar emot dig. Är det inte konstigt att vissa klädesplagg, frisyrer och annan utstyrsel hör samman till ett visst kön? Hur skulle det se ut om en person med manliga drag gick ut i klänning? Han skulle antagligen bli hotad och trakasserad, för att han går emot normen för den gängse mannen. Likaså kan kvinnor idag bära byxor, men symbolen för "damernas toalett" är ändock en cirkel med en trekant - en människa med klänning.

Girls will be girls består till stora delar av O'Tooles egna erfarenheter av att vara kvinna och queer i ett samhälle där du förväntas se ut och bete dig på ett visst sätt så fort barnmorskan ropat "Det blev en flicka!" på BB. Förutom tidigare nämnda Judith Butler, hämtar O'Toole teorier från bland annat bell hooks, som har skrivit Ain't I a Woman? och varit en förgrundsgestalt för amerikanska feminister sedan 1990-talet. O'Toole diskuterar även Bourdieus habitus och diskuterar könsrollerna utifrån ett struktur-aktörskap, det vill säga vad i könsrollerna som beror på strukturen i samhället och vad som beror på aktören själv i fråga. Och om porrindustrin, det manliga ögat och kapitalismen. För en som saknar den akademiska världen, var det här som att gå på en lektion och känna att man har lärt sig något viktigt om världen som vi är med och skapar.

Jag ska inte bli särskilt långdragen i denna text, för ni borde själva läsa denna briljanta bok med detta viktiga ämne. Det jag kan säga är att, trots att boken består av knappt 300 sidor, så får O'Toole in mycket som är tankeväckande. Hur vi hanterar vårt språk, är bara en av saker jag inte nämnt än. Att vi har många ord som "mörk" och "svart" för synonymer för orden "dålig" och "hemsk" och "ljus" och "vit" för orden "bra" och "oskyldig". Hur vi använder vårt språk är också en handling vi kan ta för given, men som kan såra andra. Att relationer oftast beskrivs som hetero-, homo-, och bisexuella är en annan grej som är värt att tänka på, för det innebär att man erkänner att det bara finns två kön. När jag läste detta kände jag instinktivt att jag måste ändra mig och hitta andra vägar i mitt språkbruk. Kanske är det för att jag inte har läst tillräckligt mycket feministisk teori, att jag inte finner att jag "läst det förr", men det är mycket som jag tycker borde vara självklart för alla att veta.

Jag vet inte hur jag annars ska avrunda, annat än att råda er till att läsa Girls will be girls, om än endast för er egen skull.

Läs också:

• Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
• Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
• Vad bör göras? - Jämställdhet och politik under femtio år av Yvonne Hirdman
• Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig är en samling essäer, skrivna mellan 2008 och 2014, där Rebecca Solnit bland annat skriver om mäns våld mot kvinnor och hur det är ett uttryck för kontroll och ägande av kvinnans kropp. Essäsamlingen belyser också hur kvinnan alltid har osynliggjorts, i princip från begynnelsen av det civila samhället, till exempel genom att när kvinnan gifter sig, får hon sin mans namn. I många släktträd finns inte ens kvinnans släkt nämnd och samma sak är det i Bibeln. Eftersom Solnit skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv, läggs också väldigt mycket fokus på just vad det är som händer i landet i väst och när det gäller historik, är det framförallt den engelska som berörs. I essän med samma namn som bokens titel, Män förklarar saker för mig, skriver hon om hur en man började prata med henne om en bok som han hyllade och hur han förklarade för henne, som om hon inte hade en aning, vem denna person var. När han sedan fick höra att det var hon som hade skrivit boken, blev han alldeles paff, som om det inte gick att tro på.

Solnit tar egentligen inte upp någonting världsomvälvande, utan tydliggör istället vad som länge har varit känt. Inte desto mindre väcker texterna ilska hos mig och det blir allt mer uppenbart att en förändring måste ske, nu. I en recension av denna bok, i Göteborgsposten (2015-02-15), använder Hanna Jedvik ordet "maktspel" för att förklara relationen mellan män och kvinnor och det är ett väldigt bra ord. När män våldför sig på kvinnor, gör de det för att de har fått en bild av att det är de som har kontroll över kvinnan - de äger henne. Solnit skriver att det absolut finns kvinnor som våldför sig på män, men att det inte är lika vanligt som när fallet är det motsatta. Solnit skriver också att det är problematiskt att "anklaga" personer som fallit offer för våldtäkt, på grund av deras klädsel och/eller beteende och att det är de som borde ändra på sig, när det istället borde vara förövaren (ofta en eller flera män) som borde göra en omställning.

Just det Solnit skriver om gruppvåldtäkter, i det här fallet när fler män ger sig på en kvinna, har fastnat hos mig, eftersom jag ungefär samtidigt som när jag läste det, hörde på radion om personer som har vittnat om hur hemskt livet är för flyktingarna i båtarna som kommer över Medelhavet. Det är framför allt kvinnor som har det värst, enligt Amnesty International som har samlat in vittnesmål i en rapport. "En 17-årig pojke beskriver hur kvinnorna i hans tältläger lockades till sex mot löfte om att de skulle få gå förbi kön och slippa betala för båtresan. Men om de vägrade våldtogs de," står det i artikeln på Sveriges Radio (2015-05-11). Solnit skriver att man behandlar gruppvåldtäkter som om de vore isolerade händelser, när det egentligen är någonting globalt och visst sker det just internationellt.

Att läsa Solnits Män förklarar saker för mig, var ingen trevlig upplevelse, men det innebär inte att den inte är bra. Vill man ha en "lättviktig" bok om förtryckandet av kvinnor, är det här en bra bok. Jag vill dock uppmärksamma att Män förklarar saker för mig är väldigt binär vad gäller kön, då Solnit inte nämner andra grupper förutom just män och kvinnor.

Solnit har en förkärlek till författaren Virginia Woolf, som bland annat skrev Ett eget rum, där hon skrev om hur kvinnan inte hade ett eget offentligt rum, t ex var kvinnorna knappt välkomna på universiteten. I alla fall, finns en förkortad version av en essä i Män förklarar saker för mig, publicerad på The New Yorker, från april 2014. Den är på engelska och går att hitta här: Woolf's Darkness: Embracing the Inexplicable

Ytterligare en essä finns publicerad, denna från 2013, i vilken Solnit skriver att det anmäls en våldtäkt var 6.2:e minut i USA och att var femte kvinna kommer att bli våldtagna under deras livstid. Denna är essä är även den på engelska: The Longest War 

Läs den.

Läs också:
Vad bör göras? - Jämställdhet och politik under femtio år av Yvonne Hirdman. Den har ett mer svenskt perspektiv och behandlar jämställdhetssynen i politiken under femtio år.

Älskarinnorna

När förlaget Brombergs väljer att ge ut en serie nobelklassiker så ges Elfriede Jelineks bok från 1975, Älskarinnorna, ut som sjunde bok.

Nu tror ni säkert att följande text om boken är skriven med kritiska ögon bara för att

1) boken är skriven av Elfriede Jelinek, som ju är känd för sina provocerande samhällskritiska texter, och
2) för att boken handlar om två kvinnor som måste jobba hårt för att kunna bli någon genom en annan man.
Och 3) för att hela boken genomsyras av en väldigt synlig pessimism som den här:

"paula skulle säkert utnyttja erichs arbetskraft för sina egna smutsiga syften, ett litet hus, ett litet barn, ett par små barn och en bil. den fördel paula skulle få genom erich kan aldrig uppväga det stryk som erich ger paula. stryk kan aldrig uppväga pengar. pengar väger tyngre än stryk.
paula däremot har bara kärlek och sig själv att ge bort.
det är för lite."

Men, boken handlar också om kärlek mellan människor. Paula och Brigitte kommer från olika ställen men söker efter samma öde. Att bli älskad och att älska. Att gifta sig, skaffa familj och bygga upp någonting eget.

Paula växte upp på landet och hade familj medans Brigitte kom från stan och inte hade någon. Båda är runt femton år när boken börjar sin handling. Brigittes mamma var bysthållarsömmerska och därför blev Brigitte det också. Paula hade från början en dröm om att utbilda sig till sömmerska men gav upp den när hon blev gravid. Men Brigitte har alltid vetat att hon måste gifta sig med någon som har en framtid för att kunna bli någon. Annars skulle hon för alltid vara ingen (här kan man höra berättarens hånfulla skratt: ha ha ha).

Berättaren berättar i ett enda andetag hur hårt de båda kvinnorna måste kämpa och hånskrattar, med alla andra, när de misslyckas och slår sig och blir slagna om och om igen. Med "ett enda andetag" menar jag att meningarna är långa, ofta alldeles för långa, som om det är meningen att man ska säga alla ord i meningen utan att dra ett nytt andetag innan den är slut. Eller som om berättaren har bråttom, vilket också märks när den går händelserna i förväg.

Från början är det svårt att hänga med, mycket på grund av utformningen utan stor bokstav efter punkt och vid namn och alla dessa kommatecken, men man vänjer sig. Det tillhör charmen med att läsa en ovanlig bok.

En nackdel var att det blev väldigt långrandigt i längden och de 171 sidorna kändes dubbelt så många. Nästan som om man redan visste hur det skulle sluta och att det var okej att lägga undan boken redan efter lite mer än halva.

Sidan Bok.nu kategoriserade boken under bland annat "lesbisk kärlek", men läser man boken vet man att Brigitte älskar Heinz och att Paula älskar, eller ja.., Erich. Det finns ingen lesbisk kärlek här inte. Inte ens när Susi dyker upp. Susi som är den välutbildade, smarta, snygga tjejen som har en far som älskar henne. Susi som är helt olik Paula och Brigitte, hon har inte bråttom men en framtid. Hon väntar på den rätta.

Det är min första läsupplevelse med Elfriede Jelinek som jag faktiskt orkar läsa ut. Jag har tidigare försökt läsa hennes debutbok, Michael, men den var ännu svårare att läsa än den här. Den här boken kändes i slutändan ändå helt okej, eller mer som en befrielse av att ha klarat av den här tunna tegelstenen.

Egalias döttrar

Hur skulle samhället se ut om det var helt tvärtemot det som vi har idag? Gerd Brantenberg hade en gissning på 70-talet som hon berättar för oss i Egalias döttrar, som lite grann har blivit bortglömda.



I landet Egalia är allting tvärtom. Det är tillexempel kvinnorna styr och försörjer familjen medan männen är hemma med papiljotter i skägget och passar barnen, ordet människa är utbytt till kvinniska, man skriver aldrig "man" utan man skriver och säger "dam" istället, och männen bär pehå och äter ppiller.

Egalias döttrar är, som märkbart, humoristiskt skriven, även om det blir lite tråkigt i längden. Vissa partier är extra roliga, som deras skapelsehistoria om när Gud (också en kvinna) skapade mannen. Gud ska ha tagit en lem från kvinnan och satt den på mannen. Kvinnan ska sedan dess ha varit den starkare för att hon inte behövde bära på den där lemmen som mannen har. Ett annat roligt inslag är att männen inte ska vara smala och ha stora bröst, som kvinnor i dagens samhälle, utan tjocka och ha små penisar.

Men, precis som i alla andra tider, skapar männen en motståndsrörelse och gör olika aktioner för att synas och märkas. De håller tal om jämnställdhet och bränner pehåar. Det anses vulgärt och perverst av kvinnorna.

I efterordet skriver Ebba Witt-Brattström att det inte finns läsare som inte kan känna sympati med Petronius, som är en av dem som leder motståndsrörelsen och som en gång blir våldtagen av tre kvinnor men håller det inne. Petronius har en dröm om jämnställdhet och att det ska bli acceptabelt för män att arbeta. Landet Egalia har många brister och kvinnorna dåliga argument när det gäller förbud mot männen att arbeta, till exempel: vem ska ta hand om barnen när både mamman och pappan är ute och arbetar? "För det är ju trots allt männen som avlar."

Egalias döttrar är en parodi på ett samhälle som fanns för cirkus 30 år sedan, för mig blev den tråkig redan efter första halvan och jag förlorade nästan lusten att fortsätta. Det var en otrolig lättnad när jag reflekterade och upptäckte att det inte ser ut som det gör i Egalia i den här delen av jordklotet, som det gjorde för inte så längesedan för kvinnor. Det finns fortfarande problem dock, därför tycker jag att det är synd att böcker som den här har glömts bort.

Kvinnor på ett tåg

Nu kan jag äntligen dra ett streck över ännu en bok på listan jag för första gången skapade för cirkus två år sedan. Jag kan inte riktigt dra mig till minnes varifrån jag första gången hörde talas om Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Det kan lika mycket ha varit från Kobra som från ett annat kulturprogram, vad jag minns var det någon som blev intervjuad på ett tåg (passande nog).

Det är en bra bok som innehåller bland annat detta:
gamla traditioner möter moderna tankar och jämställdhet, ord om kvinnors fria vilja, kvinnors rätt i samhället och kvinnors obligatoriska ställning inom familjen, bra språk med detaljrika livsskildringar, kärlek, karaktärer med olika erfarenheter, tågresor, sex, ett långsamt tempo, Indien, en ordlista längst bak för ord som inte blivit översatta i boken (de flesta var indiska maträtter), tvivel, sorg, död, lycka, lata, appor och ammor, bröder och systrar och visdomsord.