Backlashen

Blev nyfiken på Irena Požar, chefredaktör för Vecko-Revyn och krönikör i Aftonbladet, för att hon ibland skriver intressanta texter i den senare (och ibland texter om att alla som inte vet exakt allt om Taylor Swift är obehöriga att ha en åsikt om hennes konserter). Lånar hennes bok, Backlashen, om vad som hände efter #metoo.

I förordet skriver hon att det är en bok som uppstått ur ilska och indignation, men tonen är för det mesta snarare saklig och fundersam, än arg. Požar skriver om hur hon, då 25 år gammal, trodde att #metoo skulle förändra allt men redan något halvår senare inser att de faktiska resultaten blev små, att kvinnorörelsen/feminismen/jämställdheten tappat mark snarare än tvärtom. Var det värt allt lidande det innebar att berätta om trakasserier och övergrepp, när ingenting egentligen verkar ha förändrats?

När hon skriver om hur vittnen från #metoo blivit kallade häxor jag associerar förstås till Haggor som jag kämpade mig igenom för några månader sedan. Jag upplever att Smith (som skrivit Haggor) skyller rekylerna efter kvinnorörelsens olika vågor på andra kvinnor och "nya" feminister, medan Požar tycker att skulden ligger hos patriarkatet: främst männen men också de kvinnor som medvetet eller ej går deras ärende.

Backlashen är kort. Antagligen får Požar möjlighet att uttrycka det hon ville, gott så. För min del hade hon gärna fått inkludera lite mer av feminismens historia eftersom hon strävar efter att placera #metoo i en historisk kontext och jag är för lat för att själv läsa på. Å andra sidan refererar hon flitigt till Witt Brattströms Historiens metoovrål och den täcker säkert den biten. Kanske hade hon (eller hennes redaktör) hellre än att mata ur sig mer text gärna fått ägna lite mer tid och kraft åt korrektur. Det förekommer stavfel, särskrivningar och utelämnade ord på var och varannan sida och för mig stör det läsningen, och tar fokus från innehållet.