Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

Som pesten

Varning utfärdas härmed för denna bladvändare på 800s: påbörja den inte om du inte har tid att läsa, för då kan det komma att bli problem. Boken är nämligen fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig.

Danska Karoline Branner flyttar med man och son till Genève för att axla rollen som utbrottskoordinator inom WHO. Tillsammans med sina kollegor - sin besvärliga ryska chef, hans chef generaldirektören Rose Ochala, den byråkratiska brittiska kollegan som eventuellt också hade velat ha Karolines jobb, praktikanten Ana med flera med flera, ska hon hålla sitt vakande öga över världen. Medan kollegorna menar på att ökande antibiotikaresistens är det huvudsakliga hot de bör förhålla sig till, undrar hon själv vad som skulle hända om en ny stor influensapandemi bröt ut.

Ungefär samtidigt muterar ett influensavirus från bläsänder ihop med ett från svin någonstans i en politiskt osäker region i Ukraina. Av en olycklig slump tar sig viruset därifrån till Danmark, där det snabbt börjar sprida sig, och mer snart än man hade kunnat tro har Karolines farhågor besannats. Alle man till däck hos WHO, men att försöka hantera en pandemi visar sig vara en mycket större andel politiskt rävspel än Karoline kunnat räkna med. Och vad händer egentligen i Karolines familj när arbetslivet roffar åt sig en större och större del av kakan? En spänningsroman tar sin början.

Formatmässigt kan det vara värt att nämna att Holst istället för att använda regelrätta kapitel använder korta till medellånga avsnitt åtskiljda av endast en liten asterisk. Detta är antagligen en av anledningarna till att det är så fruktansvärt svårt att släppa boken ifrån sig. Man tänker "bara ett avsnitt till", men när det är läst har man redan ögnat igenom första meningarna i nästa av bara farten, och är fast igen. Avsnitten skildrar en mängd olika personer, vilket gör att man hela tiden har ett vidare perspektiv och lite mer kunskap än någon av de enskilda spelpjäserna i dramat. Flera av personerna har också intressanta problem av mer personlig karaktär, som vi ibland får ta del av; kanske inte så relevant för huvudintrigen, men gör mycket för djupet hos aktörerna i den.

Som pesten kom 2017 och författarinnan, danska Hanne-Vibeke Holst kunde naturligtvis inte se in i framtiden. Hennes fiktiva influensa, H7N9, är mer lik spanska sjukan och drabbar framförallt barn och unga hårt; genom att den tillhör samma stam som SARS och MERS är också vaccinframställning betydligt närmare förestående än vad som verkar sannolikt för vårt alldeles riktiga SARS-Cov-2-virus. Icke desto mindre känns det förstås både relevant och lite läskigt att läsa om den här påhittade influensan och vilka konsekvenser den får - somliga påfallande lika de konsekvenser vi håller i och håller ut med idag. Det är inte heller utan att man undrar vilka politiker som eventuellt läst den här romanen innan innevarande pandemi tog fart. Stängde Danmark och Norge ned just för att slippa bli som det fiktiva Danmark i Som pesten..?

2 x Utøya

I onsdags passerade vi 22 juli. Fyra år har gått sedan Anders Behring Breivik utsatte Norge för det värsta terrordådet i landet under modern tid. I år håller Arbeiderpartiets Ungdomsfylking AUF på nytt sommarläger på ön.

Ett flertal böcker har skrivits i syfte att beskriva och, om något sådant nu är möjligt, förklara det som hände och varför det gjorde det. I sommar plöjer jag två:

Jag lever, pappa av Siri och Erik Sønstelie gavs ut redan 2011 och är en mycket personlig bild av dagarna kring attentatet. Siri befinner sig på lägret, men har tur och klarar sig. Erik, hennes pappa, är gammal journalist och redan på väg in till Oslo för att hjälpa en före detta arbetsgivare med rapporteringen kring bombningen av regeringskvarteret när Siri ringer och berättar att skottlossning pågår på Utøya. Far och dotter beskriver vad som händer och vad som passerar genom deras huvuden, från start via det efterlängtade samtalet (Jag lever, pappa!) till tillvaron efter 22 juli och svårigheten att hitta tillbaka till vardagen.

Boken är skriven dels som ett sätt för familjen Sønsteli att bearbeta sitt trauma och söker inte ge någon helhetsbild. Den känns heller inte riktigt färdig, möjligen eftersom den gavs ut så snabbt. Därför plockar jag efter att boken tagit slut (vilket inte tar särskilt lång tid; boken är till sidantal sett ganska kort och tempot är högt) fram ytterligare ett verk för omläsning:

En av oss (en berättelse om Norge) är skriven av stjärnjournalisten Åsne Seierstad, som när hon skickades för att bevaka rättegången mot Anders Behring Breivik greps av en intensiv lust att försöka förstå vad som hände, egentligen. Här beskrivs Breiviks barndom och uppväxt samt hans planering och genomförande av attacken. Instucket i berättelsen finns berättelserna om några av de familjer vars barn aldrig kom hem igen, samt några av de överlevandes berättelser. Även här är tempot högt, så trots det något större sidantalet går det undan att läsa. Seierstad skriver pricksäkert och trovärdigt.

Gemensamt för de båda böckerna är att det kan vara en god idé att tänka sig för innan man tar upp dem. Det är svårt att läsa om det här utan att bli upprörd, ledsen, skakad. Det är svårt att lägga ifrån sig böckerna. Därigenom lämpar de sig kanske mindre bra för att läsa i kollektivtrafiken, eller vid tillfällen då man vill undvika röda ögon.

Vad bör göras? - jämställdhet och politik under femtio år

Titeln Vad bör göras? är densamma som Nikolaj Tjernysjevskijs, från 1863. I den målade han upp en värld där kvinnor och män var likvärdiga. Yvonne Hirdmans bok kom ut tidigare i år, detta supervalår, och handlar om Sveriges jämställdhetspolitik genom tiderna.

Sverige har i femtio år, det vill säga sedan 1960-talet, haft en politik för att det ska bli mer jämställt mellan kön - ja, trots att Sveriges myndiga kvinnor fick rösta första gången 1921 - men vad har egentligen gjorts och vilka har varit betydelsefulla i arbetet för ett rättvisare samhälle? Yvonne Hirdman har försökt göra en översikt över det senaste halvseklets jämställdhetspolitik, med hjälp av forskningsrapporter, uttalanden och politiska åtgärder, men eftersom men eftersom det saknas väldigt mycket empirisk forskning på just området jämställdhet. Därför skriver Hirdman att den istället ska läsas som en essä, "som ett försök att fånga de stora dragen och lyfta fram några av de små människorna". Genom att visa på respektive decenniums "marknadsföring" av jämställdheten, tydliggör hon hur tänket på jämställdhet har förändrats genom historien. Hirdman som själv var den som introducerade och utvecklade genusteori, samt var en av de som grundade Forum för kvinnoforskning vid Stockholms universitet.

Under 1960-talet förväntades kvinnorna gifta sig, skaffa barn och bli husmödrar. Det var också då som Sverige endast hade en kvinna som satt i regeringen, Ulla Lindström, som var "förvisad" till områden som passade en kvinna, det vill säga familj och konsumtion. Dessutom var det förbjudet att göra abort i Sverige. Då "drogs slöjan bort", som Hirdman skriver, "och demokratin stod där naken och borde ha skämts". Vad som på den tiden var fokus då, är inte densamma som nu. Då handlade det om att sudda bort könsrollerna för att det skulle bli ett mer jämställt samhälle, pojkar och flickor skulle båda uppfostras i att dela ansvaret för barn och hem, båda könen skulle vara jämställda. Nu, det vill säga 2000-talet, har det blivit allt mer individuellt. Om dåtidens jämställdhet handlade om jämställdhet mellan två kön i det heteronormativa samhället, började man nu inkludera även de som inte identifierade sig som varken kvinna eller man. 2005 bildades Feministiskt Initiativ, 2006 fick Sverige borgerligt styre. Hirdman skriver att det är svårt att dra en slutsats av vad som har hänt de senaste åren, just eftersom att det inte var längesedan, men att det går att visa fakta och ifrågasätta den analytiskt. Fakta: Den alliansregeringen storstatsade på att kvinnor skulle bli egenföretagande (100 miljoner mellan 2007-2009). Fakta: Kvinnor/jämställdhet används som argument för jobbskatteavdrag och skattereduktion för hushållsnära tjänster. Om jag i grova drag ska försöka sammanfatta denna redan koncentrerade historia: Jämställdhetspolitiken har gått från att handla om alla till var och en, eller som kapitlet för 2000-talet också heter: Från alla (lika) till många (olika).

Jag tycker att Vad bör göras? är skriven på ett sätt som gör det lätt att förstå och hänga med. Även om man inte är insatt i politik, blir man ganska kvickt insatt i jämställdhetspolitiken och det är ju bättre ingenting.