Yarden

Såg att Ulrika Nettelblad läst denna och tänkte: passar perfekt med min ambition att läsa fler manliga författare år 2026.

Jag har alltså ingen tidigare relation till författaren Kristian Lundberg. Jag har inte läst någon av hans tidigare eller senare böcker, jag har inte läst hans tidningstexter, jag har inte ens hört talas om honom före detta. Men nu har jag, förstås.

I Yarden varvar Lundberg sin ungdom (misär) med sin nutid (också misär). Vi förstår att det mellan dessa misärer funnits en tid när Lundberg kunde försörja sig på sitt skrivande och inte var barskrapad och utelämnad.

Jag skulle säga att det finns två huvudteman i Yarden. Det ena är psykisk ohälsa, det andra är arbetarklassen/fattigdomen. Det andra temat, som jag antar är anledningen till att Lundberg beskrivs som den moderna tidens arbetarförfattare, träffar mig hårdast. Hur de timanställda på Yarden, hamnen i Malmö, helt saknar rättigheter och tvingas jobba under rent omänskliga förhållanden. Insikten om att det liksom inte går att leva ett etiskt liv, för någonstans i leveranskedjan finns det människor som betalar med sina liv (åtminstone i bemärkelsen värdighet, livskvalitet) för att jag ska kunna konsumera och ha det bekvämt. Det känns ärligt talat rätt hopplöst. 

I den utgåva jag fått med mig hem från biblioteket följer efter själva Yarden också en dramatisering av originalverket. Denna är något annorlunda upplagd, naturligtvis mer dialogstinn men även till sin natur lite mer kronologisk än förlagan. I dramatiseringen heter huvudpersonen inte längre Kristian utan Konny och varför förstår jag inte riktigt (för att kunna outa en (nu avliden) man som förgripit sig på honom, utan att det blir förtal?). För att vara dramatik känns texten ovanligt smidig att läsa, en del scenbeskrivningar är så poetiska/luddiga att jag inte riktigt förstår hur en regissör ska kunna jobba med dem.

Dramatiseringen ger i alla fall ytterligare kött på benen till originalverket, men jag upplever att den är ännu mer fokuserad på Lundbergs historia och psykisk sjukdom, snarare än på arbetsvillkor och klass.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

En midsommarnattsdröm

Blev sugen på att läsa denna klassiker i sin helhet då jag blev osäker på om jag hade gjort det tidigare. Jag vet att den togs upp i svenskundervisningen på gymnasiet, men då läste vi nog bara utdrag. Kan en Shakespeare-pjäs från 1500-talet fortfarande vara underhållande eller kommer den att kännas mossig, obegriplig eller båda?

På e-bibblan hittar jag en utgåva från tidigt 2000-tal, som dock visar sig innehålla en svensk översättning från 1979. Det slår mig att det är lite underligt av Ordfront att mena att man "tar Shakespeare in i 2000-talet" när man nyutger, visserligen som e-bok, en 20 år gammal översättning? Eller när blir en översättning gammal, 20 år (som nu blivit 45) är kanske ingenting? Visst var det något förlag som fick bannor över att de gav ut gamla översättningar nyss? Aha, Modernista. Så spännande detta med förlag! Nå, åter till temat.

"Läsa på original" orkar jag hur som helst inte, det blir väl bara en massa föråldrade ord och så vet jag inte om det är språkförbistring som gör att jag inte förstår? En annan gång kanske. Hur som helst, den svenska översättningen av Göran O. Eriksson är gjord inför att pjäsen skulle spelas någonstans. Jag vet inte hur det brukar vara att läsa dramatik för det har jag mycket begränsad erfarenhet av, men de enda scenanvisningar som ingår i texten är att karaktärerna går in och ut (och, för skådespelarna i pjäsen, vem de spelar när de spelar teater).

Så jag läser, och har kul. Följer förvecklingarna och kärleksparen och de stackars skådespelarna. Upplever texten mer som en saga, något med underhållningsvärde, än något som är relevant för samtiden. Sedan läser jag översättarens avsnitt "Kommentar, utgångspunkter" och känner mina ögon öppnas ytterligare. Eriksson beskriver kortfattat vad de olika relationerna och platserna representerade vid pjäsens tillkomst, och ger också exempel på hur man kan tolka det hela idag. Här får man också en del information om hur pjäsen spelas, som många gånger sätter orden i helt ny dager.

Vill man verkligen uppleva den får man väl se till att gå och se den spelas. Men min upplevelse är att man inte behöver vara rädd för att läsa texten heller. Visst gick större delen av undertexten mig förbi - men jag hade kul ändå.

Bilder av Dora

Hélène Cixous har för mig blivit nästan som ett fenomen. En av mina bästa människor att vända mig till när det gäller litteratur och film håller henne väldigt högt. Själv har jag inte läst färdigt ett verk av henne. Trots otaliga försök att läsa Inuti och insikt om hur bra den är, har jag inte kunnat ta mig vidare. När jag sedan såg Bilder av Dora tänkte jag ge henne ett försök till, att denna andra form av text kanske skulle vara lättare att ta till sig.

Jag läser Bilder av Dora väldigt hastigt. Den är skriven på ett sådant sätt att om man en sekund skulle tänka på någonting annat, ögonblickligen skulle tappa tråden. På det viset är manuset väldigt intensivt, samtidigt som det är en flackande text. En text som ställer krav på sin läsare. Cixous skriver varken om rum eller tid, under hur lång tid denna dialog utspelar sig eller platsen/platserna för den, är således oklart. Det enda som är klart är karaktärernas existens, men inte heller dessa är statiska i sin position. De är en handfull personer plus pjäsens röst, med Dora i centrum. Dora har en session (om det inte är flera) med Freud om en händelse med en bekant till henne och hennes föräldrar, samt om relationerna hon har till sina föräldrar, tidigare nämnda bekant samt dennes fru. Den flytande upplevelsen av verklighet och minnesbilder, nutid och dåtid, gör att det för mig är svårt att föreställa mig någonting. För att tillföra pjäsen ytterligare en dimension, projicerades under originaluppsättningen, även videoklipp av Marguerite Duras, som en läsare såklart inte får ta del av, förutom i textform.

Den huvudsakliga handlingen, är antagligen vad som utspelar sig mellan Dora och Freud, övriga karaktärer verkar vara i samma rum/på samma scen som de två ibland och flikar in med kommentarer, men det jag koncentrerar mig på är inte det som Herr K gjorde mot Dora, utan hur de andra behandlar henne. Likt ett barn som bara hittar på. Allt hon säger vänds emot henne. I efterordet skrivet av Kerstin Munck läser jag senare att Dora existerade i verkligheten och var en fallstudie av Freud, att vissa meningar i manuset är ordagranna med vad Freud skrev och att Dora var på behandling hos Freud under tre månader. "Doras kamp i analysrummet i det patriarkala Wien kan te sig hopplös, men hos Cixous vill hon inte låta sig fångas in av Freuds analys. Hon kämpar för att bli ett subjekt med sina egna reaktioner", skriver Munck.

Bilder av Dora är ingen lätt text att ta sig an. Den kräver sin tid och borde egentligen läsas mer än en gång, för att det ska gå att bearbeta innehållet, men jag skulle säga att det är värt tiden den tar. Det är dock ingen pjäs man borde läsa om man inte är en van manusläsare.

Medealand och andra pjäser

(Text tidigare publicerad här)

Det är något speciellt som sker inom mig när jag läser pjästexter. Den största skillnaden mellan att läsa en roman och en pjäs är förhållandet mellan läsare och text. En pjästext är mer beroende av läsarens egen fantasi, än vad romanen är. Det handlar mycket mer om läsarens egen uppfattning, för pjästexten har endast detta att erbjuda: scenen, några få detaljer om hur rummet ser ut och ibland några karaktärsbeskrivningar. Man kan tro att det krävs mer av läsaren, men jag tror inte det. I pjästexten är det mer fokus på förhållandet mellan karaktärerna på scenen, på vad de säger, än på hur de rör sig. Rörelserna är petitesser, de kan betona en känsla som behöver förmedlas tydligare i dialogen.  
 
Medealand och andra pjäser innehåller förutom Medealand, två stycken till - Dissekering av ett snöfall och Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Samtliga handlar om kvinnor i trängda situationer. I den första ska Medea fördrivas ut ur landet, ett land som inte är hennes eget, för att mannen hon kom dit med har förlovat sig med landets kungs dotter. I den andra är en konungaflickas öde att hitta en man att ge sin makt till och att föda en tronarvinge, trots att hon blev uppfostrad till att vara en konung. I den tredje har Valerie Jean Solanas hela tiden kämpat mot patriarkatet och nyss skjutit Andy Warhol. Har man läst Drömfakulteten, av samma geniala författare, kommer man att känna igen väldigt mycket av det som står i den tredje pjäsen, som utspelar sig mellan den nionde och tjugofemte april, Valerie Solanas dödsdag.

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare någonsin. Hennes språk är hårt, men ärligt. Hennes karaktärer är byggda på någonting riktigt. Det finns för få som Stridsberg.

Utdrag ur Dissekering av ett snöfall (Stridsberg 2012, s. 147ff):

KONUNGAFLICKAN (KF): Säg istället vad ni är missnöjda med.

MAKTEN (M): Ja, förutom att ni är våldsam mot tjänarna och slösaktig, sjuklig, ansvarslös, hänsynslös och vapengalen så skulle vi säga att ni är lite för hämndlysten för rikets bästa. Vad mer? Ni är manipulativ, oberäknelig, lat, självisk, högfärdig, intrigant, principlös. Ni lägger er i saker som inte berör er och ni åter allt vara som ni har ansvar för. Oroligheterna bekommer er inte.

Tystnad.
Konungaflickan är allvarlig.
Sedan skrattar hon.

KF: Karaktärsdrag som passar en konung. Kan jag gå nu?

M: Er avkomma är det enda som kan rädda oss.

KF: Jag kan inte tänka mig att föda ett barn. Bara tanken gör mig sjuk. Jag vet att jag skulle dö. Jag skulle föda ett monster. Min mor - Maria Eleonora -

M: Ni skulle ha Europas skickligaste läkare omkring er. Man skulle inte låta er dö.

KF: Jag är en konung, jag kan inte föda -

M (bryter in i föregående replik): Och kvinna.

KF: Jag vet inte...

Paus.

KF: Jag vet inte om jag är det...

Paus.
[...]


Andra titlar av Sara Stridsberg på Bookbirds (ordnade efter publiceringsdatum):
Drömfakulteten 
Darling river 
Beckomberga - Ode till min familj

De onödiga munnarna

(Tidigare publicerad i det här inlägget, varför det är så kortfattat, men ompublicerar nu texten för sig själv, mest för att den ska vara lättare att hitta, men också för att dramat är värt att uppmärksammas igen!)

de Beauvoirs första och enda drama. Inledningsvis läste jag den som en historia om kärlek och svartsjuka, men efter första akten tänkte jag om. Det är vinter på 1300-talet och invånarna i den belägrade staden Vaucelles i Flandern svälter. De män som är med i styrelserådet kommer fram till en enda lösning: att offra de onödiga munnarna, de som inte kommer att kunna bidra med något, "invalider, gamla och barn. Och kvinnorna", detta för att kunna rädda staden (eller sig själva). Så slutar första akten. Följande akter innehåller sedan argument från både för- och motsidan (dvs männens respektive kvinnornas) och det är så himla bra med frågor om könens jämlikhet och frågor om vad som är rätt och fel (moral- och etik-filosofi), något som de Beauvoir är känt för. I efterordet, av Ulrika Björk, får jag sedan lära mig att om man uttalar stadens namn på franska, "låter det som 'vaut-elles', vilket i sin tur är en ordlek som rymmer frågan 'har hon något värde?'".

Utdrag ur andra akten, scen fyra:
LOUIS: Jag ser på dig, Catherine. Det här samhället är ditt verk likaväl som vårt, och du vill dess seger likaväl som vi. Vi kan be dig att offra ditt liv för det.

CATHERINE: Ni ber mig inte om något. Ni har dömt mig.

LOUIS: Varför hatar du oss? Om det krävs accepterar vi att dö.

CATHERINE: Är jag fri att acceptera? Vad gör ni med mig om jag vägrar? Tystnad. Jag har fråntagits min egen vilja. Jag var kvinna och nu är jag bara en onödig mun att mätta. Ni har tagit ifrån mig mer än livet. Jag har bara hatet kvar.

JAQUES: Skulle vi hellre öppna portarna för belägrarna?

CATHERINE: Vi kunde ha kastat oss emot hertigens armé, satt eld på våra hus och dött tillsammans.

LOUIS: Vaucelles ska leva!

Läst i oktober

Lust in translation - infidelity from Tokyo to Tennessee, Pamela Druckerman (Facklitteratur)
Pamela Druckerman har åkt jorden runt (mer specificerat Ryssland, USA, Japan, Kina, Frankrike, länder söder om Sahara i Afrika och Brasilien bland annat) och frågat människor, för att ta reda på hur just det landet ser på otrohet/sex utanför äktenskap. Med hjälp av gammal nationell statistik från ländernas respektive tidigare undersökningar, har hon sedan sammanställt resultaten i denna bok. Det är ingen vetenskaplig text, men för den som är intresserad av kulturella skillnader, kan det här vara någonting. En ska väl senare inte hänga upp sig så mycket på vad det är som presenteras, de intervjuer hon har genomfört, kan inte generaliseras och appliceras på alla invånare i respektive land.

Straff, Paula Polanski

Beckomberga - ode till min familj, Sara Stridsberg

Meningen med hela skiten, Nina Åkestam

Min nattbror, Joanna Hellgren (Tecknade serier)
9 månader innan Jakobs födelse dog hans bror och namne i en trafikolycka, på sin tioårsdag. Nu närmar sig dagen för hans egen tioårsdag och han är rädd, för han vet inte var han börjar och var Jakob slutar. Hans mamma tror att hon pratar med sin döde son och inte Jakob, som börjar undra om han återupplever Jakobs liv. Jakob kommer till honom om nätterna, han är hans nattbror. Och så lär han känna Miranda, som är mycket modigare än honom. Tillsammans utmanar de hans öde, leva eller dö.

Jag läste Min nattbror under en eftermiddag på biblioteket, då med en överhängande trötthet och var lite utmattad i läsväg, eftersom jag under en kort period läste mycket, men bra, böcker, att jag var euforisk till en början, men sedan mest tung i huvudet. Tidigare i år har jag läst Hellgrens trilogi om Frances, vilken i jämförelse med Min nattbror, jag tyckte mer om.

Romeo och Juliet, William Shakespeare (Dramatik, Kärlek)
Tanken på att läsa Shakespeare må kännas oåtkomligt och oförståeligt, men det ligger en behållning i det. När jag läser Shakespeare, är det som att nudda vid en viktig del i den västerländska kulturhistorien, just precis mellan renässans och upplysningstid, en blandning mellan de återuppväckta antika idéerna och dess ideal tillsammans med det naturvetenskapliga, ogudaktiga.

Det är nog många som känner till grunddragen i Romeo och Juliet. En pojke blir kär i en flicka från "fel familj", de gifter sig i hemlighet och begår sedan varsitt självmord för att den ena inte kan leva utan den andra och vice versa. De kommer från familjer som är oense och delar staden Verona i två läger. Att de har gift sig, får ingen av de övriga familjemedlemmarna veta förrän i slutet, när Romeo och Juliet har dött. Det är en väldig härva som de båda ungdomarna hamnar i, Romeo råkar döda en släkting till Juliet och Juliet tvingas gifta sig med en annan för att det ska vara hennes familj till gagn. Det är en tragisk kärlekshistoria som inte varar mer än tre dagar, fylld av snabba vändningar, smäktande kärleksförklaringar och kaos.

Romeo och Juliet var mitt tredje drama av Shakespeare. Tidigare har jag läst Kung Lear och Hamlet, varav den första var till kursen Litteratur och genus. I de flesta utgåvor av Shakespeares draman, finns kommentarer om just den pjäsen, ibland av översättaren själv som förklarar hur hen har tänkt i översättningen. I min utgåva av Romeo och Juliet fanns också i slutet en snabb översikt och förklaring över samtliga scener.

Kurslitteratur:
Sessalätts äventyr, Elsa Beskow
Du ska inte gråta Vintervarg, Stefan Casta & Lennart Eng
Puss puss sant sant, Barbro Lindgren
Nu är det djur igen!, Lennart Hellsing & Fibben Hald

Tidigare månader: 
januari
februari
mars
april
maj-juni
juli
augusti
september

Läst i juli

På grund av sommarhettan har jag inte riktigt memorerat vad allt jag läst handlat om och det som jag har kommit ihåg är en enda röra - c'est la vie. Kort sammanfattning: mycket bra poesi och böcker om kärlek.
---------
Ljuset kommer in underifrån, Eva Ribich
Diktsamling. Scener ur barndomen.

Utdrag:

Jag står med ansiktet nära stammen. Håller händerna för sidorna, för att täcka gliporna. Mina händer blir som broar mellan mig och trädet. Jag försöker att göra helt mörkt. Men underifrån kommer ljuset in. / Det är min tur att räkna. Min tur att stå här i mörkret, mot stammen, med ryggen vänd mot de andra. Jag blundar och hör hur de rör sig.

Längs med gräns, Eva Ribich
Ytterligare en diktsamling, den här något abstraktare än ovan.

Mandeln, Nedjma
Om Badra och hennes sexualitets födelse. Som tonåring giftes hon bort till en äldre man som ständigt försökte göra henne gravid. Badra flydde efter fem år i misären, till sin moster i Tanger, där hon träffade Driss, som öppnade upp hennes ögon för hennes egen sexualitet. Lite förvirrande i sina svängningar.

Det här är ett CV, Lovisa Eklund
Dikter om det hårda livet som ung, studerande, arbetssökande och ensam.

Kär i kärleken, Lina Forss
Timotej af Lilja, även kallad Timmy, flyttar till London, med sin styvpappa och mamma. Där börjar hon på en ny skola och får nya vänner. Problemet med Timmy är väl att hon blir kär i alla killar som visar något intresse för henne och snart börjar man undra om hon inte istället är kär i Kärleken. Jag hittade, via Boktipset, en rolig recension av boken, skriven av en tjej som heter Sofie. Här är ett utdrag ur recensionen:
Tramsbok! Förlöjligar tjejer, och killarna beskrivs som machomän utan känslor eller rätt att snacka med sina vänner om tjejer. Jag skummade igenom hela boken, läst bara på vissa delar, bara för att se om det blev bättre. Men nej, det är samma visa hela tiden: Timmy ser en kille, blir "kär", suktar efter honom, snackar med sina kompisar om detta så att de blir tokiga, ligger med killen och ältar sig sedan i självförakt för att det inte blir något mer. Sedan är hon på nästa kille. Otroligt långtråkigt och patetiskt, jag blir bara arg!
För hela recensionen, klicka här.

Semlan och Gordon - Pappan med de stora skorna, Moni Nilsson
Trots att jag inte är i närheten av att befinna mig i bokens tilltänkta målgrupp (9-12 år), älskar jag Semlan som är 12 (och ett halvt) år och rolig och intelligent. Gordon är Semlans bästa vän och för honom berättar hon allt. Nåja, nästan. Hon har inte berättat att hon kanske är lite kär i Lino. Det har kommit ut fler böcker om Semlan och Gordon, men den här är nog den första. Den handlar om hur det är att bli ett skilsmässobarn och om att få mens första gången mitt i natten hos sin pappa som är kändis och som inte har någon koll. Jag kommer definitivt att läsa mer om Semlan och Gordon i framtiden.

Absolut Per Nilsson - The very best of, Per Nilsson
☆☆☆☆☆

Blunda och hoppa, Sarah Dessen
Ända sedan jag hamnade i den här delen av bloggsfären, har Sarah Dessen cirkulerat kring mig i periferin, som av många titulerad ungdomsförfattardrottning bland fler. Att det sedan skulle ta mig mer än ett halvt decennium att se vad man egentligen surrar om, är kanske inte en bedrift jag helst viftar hejvilt med. Blunda och hoppa är alltså den första Dessen-bok jag tog mig an och säkert inte den sista. Jag vill nog helst se vad Dessen har att ge på sitt originalspråk (vilket är engelska) innan jag ger ett slutgiltigt betyg. Blunda och hoppa är en sådan bok som mitt högstadie-jag hade älskat. Den handlar om Remy och hennes negativa syn på kärleken. Hennes mamma har gift sig för femte gången och Remy ger äktenskapet en viss tid, innan det krackelerar. Det är som att hon har kommit på en ekvation för det perfekta förhållandet som inte kräver känslomässigt engagemang. Remy har bara en dröm och det är att börja på college i Stanford. Men så stöter hon på Dexter som är allt som Remy inte är och tycker om. Det är en ganska förutsägbar fortsättning på historien, men störst och bäst av allt är kärleken och vad mer ska jag säga.

Sandslott, Magnus Carlbring
Diktsamling.

Ur mörkret över axeln, Sara Sum Jensson
Fantastisk poesi som gjorde mig mållös.

Hamlet, William Shakespeare
Hamlet, som kanske är mest känd för sina "att vara eller inte vara"-repliker, innehåller förutom existentiell ångest också en dos humor, tro det eller ej, och en stor portion av konspirationer. En typisk tragedi, eftersom alla dör.

Alltings början, Karolina Ramqvist
Jag har verkligen försökt skriva ett enskilt inlägg om Alltings början ända sedan jag läste ut den, men hur jag än gör så känns det som att jag säger emot mig själv, för att det a) i mitt minne inte det händer något speciellt nämnvärt, för att huvudpersonen är helt besatt av en man, som behandlar henne som en hund, som han bara kan kalla på och skicka iväg som han vill, samtidigt som den b) har en stark huvudperson med mycket girl power och är jävligt skarp och därför känns väldigt Nu. Dessutom sträckläste jag den i princip från början till slut.

Den handlar om Saga och hennes 90-talsstockholm, om hur hon och hennes väninna kommer in på klubbar och barer, trots att de inte har åldern inne, om hur hon får jobb på en tidning och arbetar sig uppåt och inåt branschen och så handlar den om hur Saga först inte alls ser vad hennes väninna ser i Victor Schantz, men senare blir besatt av honom och vill komma honom nära. Victor Schantz som känner alla i mediavärlden och som till sitt sätt påminner mig om den där ökände Hugo Rask. Mest handlar den om det sistnämnda - besattheten. Den handlar också om Sagas relation till hennes feministiska mamma och hennes lika feministiska väninnor, om vänskap och att växa upp, bli vuxen i en storstad.