Yesteryear

Jag haffar Yesteryear på sjudagarslån på e-biblioteket och blir till en början positivt överraskad.

Natalie Hiller växer upp i ett religiöst Idaho med sin mamma och sin syster (pappan, som lämnat familjen, påstås helt sonika vara död för att slippa stigmat kring den krossade kärnfamiljen). Hon känner aldrig riktigt att hon passar in, och är överlycklig när hon kommer in på Harvard på stipendie; där kan det väl inte spela så stor roll om man inte är så trevlig eller socialt smidig, så länge man är smart?

Jodå, det visar sig vara precis lika svårt att passa in där, med en massa sekulära flickor som dricker och snackar skit om sina mammor och om något verkar ännu mindre lyckliga än de kristna familjerna hemmavid. Så träffar hon Caleb i en kristen samtalsgrupp, gifter sig, blir gravid och hoppar av studierna. Men vad göra av detta nya liv, där varken hon eller Caleb egentligen trivs särskilt bra i sin roll?

Så småningom hamnar familjen på en avsides gård "hemma" i Idaho och Natalie blir tradwife-influencer. Men en dag vaknar hon och har hamnat i en 1800-talskopia av sitt eget liv. Vad är det egentligen som har hänt? Kidnappning? Prövning från Gud? Och hur ska Natalie trivas i ett tradwife-liv där det inte finns vitvaror undangömda i skafferiet?

Första halvan av Yesteryear är verkligen fascinerande. Vi hoppar fram och tillbaka i Natlies liv, får följa hennes jakt på lycka och status. Och även oaktat frågan om hur i hela friden hon hamnat i forntiden är det intressant att fundera över hur hon klarar sig, var hon trivs, vad ett bra liv egentligen inte är.

Mot slutet tappar jag dock farten. Det blir lite av en train wreck-grej där vi tuffar på mot att allt oundvikligen kommer gå åt skogen. (Hur kommer det sig egentligen att jag blir lite illamående av eländet? Är det därför det är så mycket trevligare med böcker som jag vet kommer att sluta bra?)

Och det är svårt att skriva slut, men jag gillar inte riktigt det här slutet heller. Spoiler: psykos/hon var knäpp hela tiden.

Med det sagt: mycket läsvärd roman, och passar säkert utmärkt för bokcirklar - fördelaktigt vore då att dela upp boken på flera träffar.

Barnsoldater

Evin Cetins och Jens Liljestrands uppföljare till Mitt ibland oss. Återigen konsumerad som ljudbok, inläst av bland andra Philomène Grandin, och på 1.25x hastigheten.

Här blir det ännu mörkare när Cetin/Liljestrand beskriver bland annat 

hur kriminella gäng alltid ligger steget före polisen: införs visitationszoner, så att risken ökar för förortsbarnen? Rekrytera svenska barn från villaområden att langa knark istället), 

hur samhällets skyddsnät fallerar (förälder ber om hjälp då dennes barn börjat med droger och umgås med fel personer, får: ingen hjälp alls), 

hur åtgärder som ska motverka kriminalitet istället tvingar barn in i just det (en trettonåring med två kriminella bröder och enda uttalade livsmål att inte bli kriminell som utesluts från all fritidsverksamhet och alla sunda vänskapsrelationer på grund av familjens kriminella kopplingar, två elitsatsande tonårskillar som stängs av från hockeylaget efter att de börjat hamna på glid och därmed engagerar sig ytterligare i asocialt beteende), 

hur svagt rättssamhället står sig gentemot gängen (en lärare ringer polisen då en kille står beväpnad utanför skolan där hon jobbar, med påföljden att hon blir kidnappad och misshandlad av gänget, avstängd från sitt jobb för att hotbilden utgör en säkerhetsrisk, och till slut tvingas flytta, en svensk mamma inser att hon inte kan samarbeta med polisen när hennes barn befunnits i en komprometterande situation eftersom detta kommer att medföra en hotbild från gängen mot hela familjen).

Jag avråder kraftigt från att läsa/lyssna på de två böckerna i följd. Det blir för eländigt, till slut orkar jag inte ta in mer. Vad ska man ens göra, finns det ens något som funkar. Obligatorisk läsning för föräldrar tyckte kvällspressen, som tydligen vill att man ska bli ännu mer deprimerad över samtiden och sina barns framtidsutsikter.

Evin Cetin har tydligen sedan dess tagit saken i egna händer och skapat något som heter ungefär studiemotiverande jobb, där ungdomar i utsatta områden under förutsättningen att de sköter skolan får möjlighet att jobba ett par timmar på skoltid. Tur att alla inte har gett upp.

Margo's got money trouble

Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.

Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.

Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.

När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.

Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.

Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?

Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.

Nuckan

Ett tiotal korta texter om ofrivilligt singelskap, av Malin Lindroth. Lindroth funderar över den äldre ogifta kvinnans status i samhället och, förvånansvärt befriat från bitterhet, över de 15 "förbindelser" hon avverkat i vuxen ålder utan att det blev något.

Boken låg i e-bibblans kategori "Böcker du kan läsa på en dag" och det visade sig stämma bra, till skillnad från Peter Handkes A sorrow beyond dreams från samma kategori som jag kämpade med i veckor.

Ett citat ur en av texterna: "Inte blev det bättre av att så många av de män som vevade på om vår "arbetsrelation" inte alltid kände av gränsen mellan sex och korrekturläsning." Yikes.

Haggor

Jag har en diffus känsla av att bli mindre och mindre relevant för varje år som går, en känsla av vad gör man när man definitivt passerat ung och lovande, av finns det något mindre intressant än en helt vanlig medelålders kvinna? När jag såg titeln Haggor (om föraktet för den medelålders kvinnan) svepa förbi i e-boksappen tänkte jag att den kanske kunde ge kött på benen, att jag skulle få hjälp att fatta varför halvgamla kvinnor känns så urbota tråkiga.

Men vet du vad som visade sig vara urbota tråkigt? Den här boken. Jag segar mig fram genom långa meningar fyllda av ord som jag förstår men vars mening går mig fullständigt förbi. Jag väntar på att det ska vända och bli intressant. Jag väntar och väntar och sen är jag för envis för att bara ge upp och lägga boken ifrån mig.

Victoria Smith vill skriva om feminism. Hon vill försvara sin generation, förklara att JK Rowling inte alls hatar transpersoner då hon kräver kvinnoseparata utrymmen där inga biologiskt födda män är välkomna, hon är bara... feminist? Mån om den kvinnliga erfarenheten? Efterfråga möjligheten att dela sina erfarenheter med yngre kvinnor och bli tagen på allvar. Hennes tes blir: alla skyller allt på haggan (=den medelålders kvinnan) för att det är lättare än att se sin egen del av problemet.

Jag är inte övertygad. Kanske är det för att jag är dåligt insatt, jag vet inget om feminismens vågor yada yada, men för mig låter alltihop bara som snömos. Den enda insikt jag tar med mig är att det kanske inte är att vara en medelålders kvinna som känns ointressant, utan snarare att vara medelålders, punkt.

En sista känga till översättaren Emilia Fjeld, som jag upplever gjort ett mycket slarvigt jobb. Här vill jag läsa översatt för att spara på hjärnkapacitet och så flyter den svenska texten inte alls. Du gillade nog inte heller den här boken så mycket, va?

De kallar oss influencers

Vad lång tid det tar att läsa något som inte är dåligt som i lättillgängligt, motståndsfritt, utan dåligt som i oklart, osammanhängande? Det tog mig flera veckor att avsluta Camilla Gervides (skribenten bakom bloggen Bloggbevakning, en kvantitet-över-kvalitet-blogg med internetkändisskvaller) 200-sidiga bok De kallar oss influencers från 2023.

Enligt baksidan ska boken innehålla "den definitiva storyn om den svenska influencervärlden, från de första stapplande inläggen till dagens hyperprofessionaliserade pengamaskiner." Det tycker jag inte att den gör. Jag tycker snarare att den innehåller en osammanhängande samling av Gervides mest uppmärksammade "scoop", typ att Isabella Löwengrip överdrev sina läsarsiffror och att Margaux Dietz filmade en medvetslös person i sin trappuppgång.

För mig som alltså då och då läser Bloggbevakning (och här kan jag väl i Gervides anda fråga mig själv varför, varför lägger jag min dyrbara uppmärksamhet på detta?) finns inget nytt att hämta. För den som inte läser bloggen misstänker jag att temat inte är speciellt intressant eftersom det saknas helhetsgrepp. Boken är uppdelad i flera delar och var och en av delarna innehåller flera namngivna avsnitt, vilka dock inte hänger samman med varandra och inte heller i någon större utsträckning med rubrikerna på delarna. Inte heller avsnitten i sig är något att hänga i granen. Språket är minst sagt bloggigt och Gervide förefaller älska att skriva om sig själv och saker hon själv har gjort, oaktat om det är relevant eller inte.

Jag har förstått att denna bok hetsskrivits i ett försök att vara aktuell, eller kanske som en första svensk bok för gamlingar (obs sällar absolut mig själv till denna skara) som ska försöka förstå hela influencergrejen. Gervide har trots allt fått sitta i en del morgonsoffor i egenskap av expert på sociala medier. Men den funkar inte för mig, den känns tramsig och jag får verkligen kämpa för att läsa färdigt. Om inte jag är målgruppen, så vem?

Slutligen kommer här en fundering kring förlag. Upptäckten av Tranans bokförlag, med nischen "översatt kvalitetslitteratur" har fått mig att i större utsträckning lägga märke till vilket förlag som publicerat vilken bok. I detta fall rör det sig om Mondial och jag kommer genast att tänka på Lycka till med resten av livet, en annan internetkändisbok som jag upplevde som något oklar innehålls-,  syftes- och sammanhangsmässigt. Var är redaktörerna? Ren spekulation: är Mondials inriktning kändisar som vill skriva en bok? Har andra bokförlag inriktningar eller handlar allt om profit?

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

Allegro pastell

Jag läste först om denna bok inne på Sardellens fina blogg, som Stjärtmes tipsat mig om, men förstod aldrig om hon läst den, tänkte läsa den eller bara skämtade om att läsa den. Mer än så behövs ibland inte när jag ska välja en ny bok i biblioteksappen.

Det står på omslaget att det är en ultimat samtidsroman. Efter att ha tagit mig igenom berättelsen om den lovande författarinnan Tanja Arnheim och den typ tio år äldre webbdesignern Jerome Daimler (vars namn jag har så oförklarligt svårt för, mest för att jag inte kan föreställa mig hur Jerome uttalas på tyska?), inte utan visst nöje, men ändå med en övervägande känsla av "jaha ja" - likgiltighet, kanske, undrar jag därför vad som definierar en samtidsroman.

Här är två gissningar från min sida:

1. Huvudpersonen/huvudpersonerna nyttjar droger

2. Romanen innehåller frekventa referenser till, och/eller utdrag från, sociala medier

Detta baserar sig lite löst på denna roman, Just nu är jag här och möjligen Hur fan gör man slut?, och får mig återigen att undra om jag liksom missar min samtid? Samtidigt kan jag inte tänka mig att alla i min ålder mest tänker på knark och Instagram? Eller?

Bubblare:

3. Mycket snack om vad man äter och

4. hur man tränar.

Detta lilla utdrag slog trots allt an något hos mig:

Det motsvarade absolut normen att inte ha någon kontakt med människor man en gång i tiden hyst starka känslor för. Precis som det motsvarade normen att behöva uträtta meningslöst arbete, ha aversioner mot främmande människor och vara mobilberoende. Jerome la armen över sina slutna ögon. Det var verkligen ingen bra kväll.

Om någon mot förmodan hittar hit och också läst boken är jag mycket nyfiken på vad ni tror att titeln Allegro Pastell egentligen refererar till. Mitt förslag (skulle göra detta vitt, men formateringsalternativen när man bloggar från telefonen lämnar verkligen en del övrigt att önska): Jeromes hemsideprojekt.