Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

Allegro pastell

Jag läste först om denna bok inne på Sardellens fina blogg, som Stjärtmes tipsat mig om, men förstod aldrig om hon läst den, tänkte läsa den eller bara skämtade om att läsa den. Mer än så behövs ibland inte när jag ska välja en ny bok i biblioteksappen.

Det står på omslaget att det är en ultimat samtidsroman. Efter att ha tagit mig igenom berättelsen om den lovande författarinnan Tanja Arnheim och den typ tio år äldre webbdesignern Jerome Daimler (vars namn jag har så oförklarligt svårt för, mest för att jag inte kan föreställa mig hur Jerome uttalas på tyska?), inte utan visst nöje, men ändå med en övervägande känsla av "jaha ja" - likgiltighet, kanske, undrar jag därför vad som definierar en samtidsroman.

Här är två gissningar från min sida:

1. Huvudpersonen/huvudpersonerna nyttjar droger

2. Romanen innehåller frekventa referenser till, och/eller utdrag från, sociala medier

Detta baserar sig lite löst på denna roman, Just nu är jag här och möjligen Hur fan gör man slut?, och får mig återigen att undra om jag liksom missar min samtid? Samtidigt kan jag inte tänka mig att alla i min ålder mest tänker på knark och Instagram? Eller?

Bubblare:

3. Mycket snack om vad man äter och

4. hur man tränar.

Detta lilla utdrag slog trots allt an något hos mig:

Det motsvarade absolut normen att inte ha någon kontakt med människor man en gång i tiden hyst starka känslor för. Precis som det motsvarade normen att behöva uträtta meningslöst arbete, ha aversioner mot främmande människor och vara mobilberoende. Jerome la armen över sina slutna ögon. Det var verkligen ingen bra kväll.

Om någon mot förmodan hittar hit och också läst boken är jag mycket nyfiken på vad ni tror att titeln Allegro Pastell egentligen refererar till. Mitt förslag (skulle göra detta vitt, men formateringsalternativen när man bloggar från telefonen lämnar verkligen en del övrigt att önska): Jeromes hemsideprojekt.