Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

Hyper

Uppmärksammad debut av Agri Ismaïl som är jurist och bland annat jobbat i Dubai, om jag minns den DN-artikel jag läst om honom rätt.

Första intryck: ledsen att vara ytlig men oj, omslaget är ju fult som stryk! Och tjock är den visst också. Hmm, kommer jag att orka läsa? Det visar sig att jag ska det. Det finns såväl driv som tankeväckande stycken, men spännande blir det inte förrän precis när allt ska ta slut.

Hyper handlar om Rafiq och Xezal och, framför allt, deras tre barn Mohammed (eller M, som han föredrar), Siver och Laika. Rafiq och Xezal kommer ursprungligen från en välbärgad tillvaro i Kurdistan, men tvingas fly i flera steg och hamnar i en nedgången lägenhet i utkanten av London, där de aldrig ska komma att känna sig hemma. Där bränner Rafiq tid och pengar som möjligen borde läggas på att se till att familjen är mätt och glad på att kämpa för Kurdistan. Där förefaller Xezal vara en ständigt missnöjd och inaktiv hemafru. Där blir barnen vuxna och i huvuddelen av boken jobbar en arslet av sig i Londons finansbransch, medan en annan söker lyckan i Dubai sedan äktenskapet inte blivit vad hon hoppats på och den tredje har råkat bli rik på sina datorfärdigheter och roar sig med day trading i New York. På ett sätt känns det som modern diskbänksrealism i extrema miljöer.

Att ha fem, eller i alla fall tre, huvudkaraktärer påverkar på två sätt. Dels att man får karaktärernas syn på varandra, vilket gör att man får se dem både inifrån och utifrån - intressant! Dels att ingen av dem får fullt fokus och att jag ibland känner att det är fem, eller i alla fall tre, historier som stjäl luft av varandra. Personligen upplever jag i alla fall att jag inte får hela bilden av någon av dem, att det jag får till mig blir en smula lösryckt och otillräckligt för att jag ska kunna ta till mig personernas bevekelsegrunder. Men kanske har det mer med Ismaïls sätt att skriva att göra. Kanske förväntas jag själv lista ut vad som pågår under ytan?

Här ligger det mig nära till hands att jämföra med Jonas Hassen Khemiris Systrarna. Även där får man se vart och ett av tre syskon både inifrån och utifrån varandras perspektiv, och visst tillför det något extra till berättelserna. Jag har också hört en intervju med JHK där han säger att systrarna och bokens Jonas alla är olika delar av honom själv. På motsvarande sätt verkar åtminstone M och Siver vara inspirerade av författarens egen karriär inom bank och finans samt tidigare boende i Dubai. Jämfört med Ismaïl är dock JHK betydligt mer utförlig i sitt sätt att skriva, och till och med Evelyns kringflackande, håglösa leverne framstår på något sätt som förståeligt, motiverat, i jämförelse med Laikas.

Finns det ett syfte, en kommentar av vår samtid? Det gör nog det. Och det är nu jag inser att det lilla oväntade motståndet mot att försöka skriva om denna bok är detta: jag skulle så gärna vilja säga något intelligent. Men det enda jag har att komma med är det uppenbara, jag kommer inte innanför skalet.

Såhär kan det låta när samtiden får sig flera träffande kängor:

"Den senaste trenden på Hilliard Drake var sömnbrist som indikator på arbetsmoral. /.../
"Det som skiljer de framgångsrika från de mindre framgångsrika är de timmar vi vinner genom att inte sova lika mycket. /.../ Tid för vila och återhämtning är nu helt enkelt för dyrt för att vara strukturellt möjligt inom den samtida kapitalismen. /.../""

"Ett knep som Jane lärt honom var att ha en anteckningsbok där han skrev vad han hade på sig när han träffade någon, så att han vid ett andra möte inte skulle ha på sig samma kostym och slips. M blev lika imponerad som skrämd när han gick igenom Janes enorma Excelark där hon även skrev in vad hon lagade för mat när hon hade vänner på besök så att hon inte skulle upprepa måltider och till och med hade en flik där hon skrev ner vilka skämt eller anekdoter hon hade berättat under möten eller sociala sammankomster."

"Precis som vi visste hur djur behandlades för våra billiga cheeseburgares skull, eller att vår tid på jorden närmade sig sitt slut, och det snart, om vi fortsätter att flyga, köra, konsumera på det sätt vi gör. ändå fanns det inga lösningar förutom individuella sådana, moralistiska val som att bli vegan, inte äga en bil, att återvinna, allt medan industrierna fortsatte som de alltid gjort. Maskinen kan inte hejdas, vinstintresset vinner alltid."

"Det var egentligen poetiskt: i över ett sekel hade våra prylar och apparater förpassats till byrålådor och soptippar medan vi gjort plats för nyare och bättre saker, men vi höll snabbt på att nå den punkt där vår tillverkning, våra byggnader, till och med vår ekonomi, inte längre behövde oss. Och till skillnad från alla Tamagochis och GameBoys och Discmans som inte kunde uttrycka sitt missnöje, kunde vi göra det. Vi kunde skrika. Inte för att det skulle göra någon skillnad."

"Det finns inget mer skärrande för ett barn än orättvisa, jag  var så arg och vägrade äta middag. Jag hungerstrejkade. Då gav pappa mig hundra franc och sa att jag skulle glömma det. Som om pengar fixade allt. Kan du tänka dig?"

"Folk talade om kapitalocen, att mänsklighetens kapitalistiska system skulle synas i jordens strata, att den skada som orsakades av vår användning av fossila bränslen - där vi förbrände miljontals år av jordens historia för omedelbar vinning - skulle vara lika synlig för framtida geologer, om det nu fanns några, som Perm-trias-utdöendet för 250 miljoner år sedan då 96 procent av alla marina arter och 70 procent av ryggradsdjuren försvann. Men termen som mest tilltalade Laika var nekrocen, eftersom detta system inte hade något annat mål än världens förstörelse. Vi gräver allt djupare och använder allt fler resurser: kapitalismens mål är inte monetär vinst, det är mänsklighetens utrotning."

Reflektion efter att ha försökt avgränsa och skriva av dessa mina sparade markeringar: Ismaïl behärskar verkligen konsten att skriva utförligt och ordrikt utan att det känns långrandigt. Visst är Hyper tjock men min känsla är ju ändå att det finns mycket som vi aldrig får veta, att romanen om det bara var fråga om att presentera ett budskap hade kunnat vara mycket mer koncentrerad. Kanske hade den då blivit outhärdligt knastertorr? Nu spekulerar jag visst bara.

Avslutande intryck: absolut ett imponerande, trovärdigt romanhantverk, tänkte under läsningen något om att det kände som "en episk berättelse" trots att den på sin höjd involverar tre generationer. Intressant, absolut. Men samtidigt känner jag mig inte på djupet berörd. Det är en bok jag läser och lämnar bakom mig. Hedersomnämnande för beskrivningen av kontorsjobbs fruktkorg, hur bananerna är hårdvaluta och hamstras trots regler om att man inte får - stor igenkänning.

Som om inte allt annat vore nog imponerande har Ismaïl arbetat fram den svenska och den engelska versionen av boken (som dessutom har ett snyggare omslag. Möjligen har det med målgrupperna att göra?) parallellt, och dessa släpptes samtidigt. Till skillnad från i Själens telegraf stör det mig inte alls att en svensk bok handlar om karaktärer utan koppling till Sverige, men kanske blir det naturligare i en roman som spänner över fler kontinenter och innehåller många olika språk.

Själens telegraf

Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.

Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.

Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?

Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.

Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.

Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.

Saker jag lärt mig om sorg

Läste denna bok om ofrivillig barnlöshet mest för att en tjej jag åkte rullskidor med för åtta år sedan skrev om den på sin Instagram (det är nämligen hennes syster, Frida Blom, som skrivit boken).

Barnlängtan blir till barnlöshet blir till smärta och sorg blir till depression och kapsejsat förhållande.

Den var okej, sorglig naturligtvis. Språket flyter och metaforerna med hoppets björn, pytonormen, den vita platsen funkar bra. Inget att anmärka på, men heller inget som direkt stack ut ur mängden (får man säga så om någon som berättar hur jobbigt hen haft det? Eller blir det som när Linda Skugge sågade någons cancerskildring?). Kanske är det bara svårt att läsa en roman om vardag i Göteborg direkt efter Slöseri.

Jämfört med Ellen Strömbergs Bli utan som jag läste i fjol är Saker jag lärt mig om sorg: längre, mörkare, intensivare.

Slöseri

Jag vet inte om jag kan skriva något som gör denna roman rättvisa. Kanske inte utan att först läsa om den. Definitivt inte utan att avslöja detaljer man som läsare gärna upptäcker själv. Samtidigt vore det synd att inte lyfta fram denna pärla. Så jag ger det ett försök.

Det börjar med ett brev. Avsändaren låter oss omgående få veta att hon, då brevet når sin mottagare, redan är död. Samt att hon ämnar lämna allt hon äger i arv till mottagaren, dock inte utan motprestation. Mottagaren i fråga heter Lucrecia och är en småtrist akademiker i trettioårsåldern som har ett ordnat liv med jobb, sambo och hund i Buenos Aires. Avsändaren är hennes excentriska faster Vita, som bodde i ett stort hus på Pampas, omgivet av grönskande träd. När Lucrecia var liten hade de båda en nära relation, men med åren har de glidit isär och det är nu länge sedan de talades vid. Så varför detta brev, varför detta beslut om arvet? Jag delar med mig av denna ledtråd, detta utdrag från Vitas brev, i bokens flämtande början:

"Jag vet att du inte skulle vilja byta ditt liv mot något annat, eller jag vet åtminstone att det är vad du säger till alla, inklusive dig själv varje morgon när du står framför spegeln. Jag tänker inte upprepa min åsikt om det du betraktar som dina framgångar, den har du redan hört. Men låt mig ändå säga att jag vet att tröttheten, denna anhopning av förödmjukelser som idag kallas trötthet, har haft dig i sitt våld sedan länge. Jag är ledsen att behöva säga det. Som i en film med utomjordingar tog den dig i besittning, och utan att du lade märke till det underkuvade den dig, påtvingade dig sina regler, sina försakelser."

Jag fastnar genast och trollbinds av intrigen, av den ljuvligt egensinniga Vita och ytterligare en udda huvudkaraktär som vi snart får stifta bekantskap med. Jag fascineras av stilgreppen, hur María Sonia Cristoff skriver från möjliga och omöjliga vinklar och hur spännande det är när hon kastar sig ut. Jag får känslan av att hon vet precis hur hon vill ha det, det finns inget tvivel, ingen osäkerhet eller oro kring hur texten ska hänga ihop, eller uppfattas. Någon sorts självklarhet, utan att för den skull bli självgod.

"När du läser igenom dem kommer du säkert tro att jag överdriver, svamlar. Men aldrig att jag svamlar, det ska du veta. Överdriver, ja. Fantiserar, absolut. Förvanskar, dito. Men tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol, missödena, därifrån, beskrivningar in i minsta detalj /.../ Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera."

Det kommer också partier som jag personligen inte tycker är lika spännande eller intressanta, det ska jag inte sticka under stol med. Som jag läser med en känsla som påminner vagt om Frodo/Sam-kapitlen i sista Sagan om Ringen-boken, "jag förstår att det här måste vara här, men kan det bli klart så jag får följa det roliga gänget igen?", minus eländet då. Men så tar man sig igenom även den strapatsen och så kommer man till slutet, som är lite oklart, och plötsligt framstår hela romanen som något mer oklar. Vad är det egentligen den handlar om? Visst handlar den om Vita, och om Lucrecia, och vad som händer med arvet, men deras berättelser tonar liksom ut lite i bakgrunden när huvudperson nummer tre tar över spakarna. Även om dennes koppling till de övriga är tydlig, och tematiken likaså, så känns det kanske lite frikopplat...

Helt oaktat detta rekommenderar jag gärna Slöseri till alla som gillar att läsa. Eller i alla fall alla som gillar böcker som kan innehålla ord som doxa, matrona och deleuzansk. Alla som gillar att läsa sådant som inte riktigt följer någon mall.

"Det bästa sättet att göra motstånd är att göra det du har lust med."

Tack DN för boktipset. Tack också till för mitt dåliga minne, flera gånger sökte jag på nätet efter typ "Christoff Girighet" (som jag fick för mig att den hette). En av dessa sökningar ledde mig inte bara rätt utan också till bokförlaget Tranan! Vilken fin hemsida, vilket fint urval och vilka rimliga leveranspriser. Den orimliga entusiasm som väcktes inför dessa böcker stämmer dock illa överens med de faktum att jag huvudsakligen läser digitalt och strävar efter att äga färre saker. Vi får se om jag kan hålla mig.

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

Allegro pastell

Jag läste först om denna bok inne på Sardellens fina blogg, som Stjärtmes tipsat mig om, men förstod aldrig om hon läst den, tänkte läsa den eller bara skämtade om att läsa den. Mer än så behövs ibland inte när jag ska välja en ny bok i biblioteksappen.

Det står på omslaget att det är en ultimat samtidsroman. Efter att ha tagit mig igenom berättelsen om den lovande författarinnan Tanja Arnheim och den typ tio år äldre webbdesignern Jerome Daimler (vars namn jag har så oförklarligt svårt för, mest för att jag inte kan föreställa mig hur Jerome uttalas på tyska?), inte utan visst nöje, men ändå med en övervägande känsla av "jaha ja" - likgiltighet, kanske, undrar jag därför vad som definierar en samtidsroman.

Här är två gissningar från min sida:

1. Huvudpersonen/huvudpersonerna nyttjar droger

2. Romanen innehåller frekventa referenser till, och/eller utdrag från, sociala medier

Detta baserar sig lite löst på denna roman, Just nu är jag här och möjligen Hur fan gör man slut?, och får mig återigen att undra om jag liksom missar min samtid? Samtidigt kan jag inte tänka mig att alla i min ålder mest tänker på knark och Instagram? Eller?

Bubblare:

3. Mycket snack om vad man äter och

4. hur man tränar.

Detta lilla utdrag slog trots allt an något hos mig:

Det motsvarade absolut normen att inte ha någon kontakt med människor man en gång i tiden hyst starka känslor för. Precis som det motsvarade normen att behöva uträtta meningslöst arbete, ha aversioner mot främmande människor och vara mobilberoende. Jerome la armen över sina slutna ögon. Det var verkligen ingen bra kväll.

Om någon mot förmodan hittar hit och också läst boken är jag mycket nyfiken på vad ni tror att titeln Allegro Pastell egentligen refererar till. Mitt förslag (skulle göra detta vitt, men formateringsalternativen när man bloggar från telefonen lämnar verkligen en del övrigt att önska): Jeromes hemsideprojekt.

Hur fan gör man slut?

Av Emma Arpstrand.

300 sidor om hur huvudpersonen Eira typ aldrig gillat sin sambo men inte vågar göra slut. Mest funderar jag över varför varenda beskrivning av huvudpersonens utekväll inkluderar beskrivning av hennes toalettbesök.

Jag tror det är meningen att det ska vara en humoristisk bok med igenkänningsfaktor, men tycker inte den når hela vägen fram.