Iris Watkins växer upp på den engelska landsbygden. När vi först får träffa henne är året 1992, och hennes värld består av ett vitt hus med tillhörande äppellund, katten Sally, grannen Hugo och puben inne i stan. Men mest av allt består den av Grace Watkins, alltså hennes mamma. Tillika den enda person hon har en djupare relation till.
Parallellt med att barnet Iris inleder någon slags vuxenblivandeprocess och världen utanför den som tillhör henne börjar vackla, får vi följa en ung vuxen Iris som bor i Glasgow och hankar sig fram som expedit i ett varuhus. På en fest träffar hon på Rupert, en något naiv men genomsnäll yngling som övertalar henne att bli medlem i hans sprillans nya band.
Man skulle väl kunna säga att Amanda Svensson efter experimentet med Ett system så magnifikt att det bländar, är tillbaka i sin "vanliga" och möjligtvis bästa berättelse, den om (...endast, för visst fanns det några expemplar även i Ett system...) trasiga unga kvinnor. Det är också en roman om sanning och lögn, om ensamhet, om kärlek, och om pengar och bristen därpå. En fråga som väcks hos mig under läsningen är också den om arv och miljö. Är Iris, på grund av sina gener, dömd att bli som sin mamma? Eller hade hon kunnat bli någon annan om hennes barndomsvärld innehållit skola, vänner, fler vuxna förebilder?
Hösten 2023 kom två romaner som jag längtat efter, denna och Annika Norlins Stacken. Efter att ha gjort misstaget att lyssna på Lundströms bokradio om Stacken och fått mer förkunskaper än jag önskat mig, försökte jag hålla mig ifrån att läsa recensioner och liknande om Själens telegraf. Trots detta vill jag minnas att jag läste inledningen av någon intervju med Amanda Svensson där hon tog upp detta med huruvida författare alltid skriver om sig själva, och att hon tyckte det var skönt att förlägga intrigen så att den omöjligen kunde vara rent självbiografisk (Svensson är uppvuxen i Sverige, även om hon numera bor i Storbritannien). Utan att ta ställning i den debatten kan jag ibland känna att det är något skumt med en roman som utspelar sig i England och har en engelsk huvudperson men ändå är skriven på svenska. Klart att man får göra så! Men lite underligt känns det ändå i vissa scener, i vissa repliker. Det här ordet, tänkte hon sig det på engelska egentligen? Undrar jag, och hakar upp mig lite i läsningen.
Kanske är det också med Amanda Svenssons bergfasta inställning att fiktion är fiktion i bakhuvudet som jag i början tänker på berättelsen som en saga. Eller är det för att den är skriven så, som den saga ett barns tillvaro möjligen är? Så småningom växer dock Iris, men också Rupert och Grace, och får djup, antar tre dimensioner. Jag börjar bry mig, jag börjar tro och hoppas och önska att huvudpersonerna ska göra något oväntat, något annat än att följa den väg som sträcker ut sig framför dem. Börjar önska dem ett lyckligt slut.
Som sagt: jag var inte så imponerad av Ett system så magnifikt att det bländar, och det här känns som något Svensson behärskar, mer som det jag förväntar mig. Och samtidigt... Är det en favorit? Jag vet inte. Hur är det egentligen med favoriter, visst får det vara sorgligt, det måste väl inte vara roligt och njutbart att läsa? Räcker det att man längtar efter att läsa igen? Att man blir imponerad av hantverket? Nja. Någonstans når Själens telegraf inte hela vägen dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar