The book of lost things

Det har gått en vecka sedan jag läste ut den, men jag tänker fortfarande på den lite då och då. Det bästa sättet att ta sig an The book of lost things av John Connolly är nog att inte veta något alls på förhand. Men okej då, om ni insisterar:

Det är krigstid och tolvårige David flyttar tillsammans med sin pappa in i den nya styvmoderns gamla hus på landet för att ta skydd. Det är inte långt efter att han har förlorat sin mor i sjukdom och styvmamman är sköterskan som tog hand om henne under hennes sista dagar. Ganska snart får David beskedet att han ska bli storebror. Det är mycket ilska och sorg som ackumuleras inom honom och avståndet mellan honom och de vuxna växer. Han tar sin tillflykt i böckernas värld och i hans sovrum på vinden finns det många av dem. Det visar sig att hans sovrum en gång har tillhört en släkting till styvmamman, men han försvann när han var barn och kunde aldrig återfinnas.

Det börjar hända underliga saker, som det ju oftast gör och den här berättelsen är inte annorlunda. Böckerna börjar viska saker till David, han får blackouts och minns inte vad han har gjort. En gång när han ser på sitt rum utifrån trädgården, tror han att han ser "a crooked man" röra sig därinne. Han hör också sin döda mammas röst som ber om hjälp. Det riktigt märkliga börjar dock när han försvinner in i ett hål under en flygattack och kommer ut i en skog där han aldrig varit förut, men på något sätt vet han att hans mamma finns därinne någonstans.

Den unga åldern på huvudkaraktären till trots, ska inte boken misstas för att vara en berättelse för barn. John Connolly har blandat kända sagor med en stor dos brutalitet som inte är något för de nervsvaga. I skogen lurpassar förmänskligade vargar, troll och andra faror som vi känner igen från sagorna. Men i The book of lost things är hoten inte inlindade i bomull med lyckliga slut, utan riktiga och bits med alla tänder, redo att döda. 

Det tog en och en halv månad innan jag slog igen boken. Jag brukar ge en bok cirka två veckor innan jag ger upp och om det inte hade varit för en oklar envishet, från min sida, och oförutsägbara vändningar, från den tidigare nämnde Connolly, hade den nog inte blivit utläst. Detaljerna är redan utsuddade, men hjärtklappningen man får när man tar sig igenom en stor och snårig skog med livshotande faror, hänger kvar.