Twilight, igen, och ett nytt poddtips på temat

Inlägget ingen efterfrågat någonsin: det är mörkt, det regnar, det är en bra tid på året för snuttefiltsläsning. Så jag läser om Twilight (eller OK, jag läser bara om bok 2-4 i serien eftersom det är dem som ligger blott alltför lättillgängligt i min e-boksläsare). Igen. Patetiskt, jag vet... Men på ett sätt också skönt att det liksom fortfarande funkar, att det fortfarande är mysigt att läsa trots att jag läst dem så många gånger förut. Jaja, min hjärna krymper säkert för varje omläsning; jag bryr mig bara inte just nu.

Snuttefiltsläsningen triggades eventuellt av att jag påbörjat en ny Twilightpodd: Three books one plot. En podd där de två värdarna och en inbjuden gäst tillsammans läser tre böcker med samma handling (Twilight, Life and Death och Midnight Sun) kapitel för kapitel. Mycket trams utlovas, framför allt är det ofta hysteriskt knäppa detaljer som ändrats när Twilight (originalet) jämförs med Life and Death (samma bok, fast nästan alla karaktärer har bytt kön - huvudpersonerna heter nu Beau Swan och Edythe Cullen). Perfekt för en trött hjärna.

The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.

Twilight igen 2024 - blåmesens Twilight-renässans

Om ni undrar varför inläggsfrekvensen gått ner på sistone, så är svaret dels att den läsmaniska period jag befunnit mig i under hela 2024 på gott och ont verkar vara påväg att avta, och dels att jag fortfarande är fast i Twilightträsket.

"Ska bara läsa om Twilight" blev alltså till "ska bara läsa om Twilight, läsa Midnight Sun och läsa om New Moon, Eclipse och Breaking Dawn". Min egen lilla Twilight-renässans, 4 år efter den amerikanska (eller möjligen globala) sådana som tydligen ägde rum för 4 år sedan, tillika 15 år efter mitt första möte med serien.

Och vad ska man säga; jag har redan skrivit om första förälskelsen och om det som kom sen (se länkar sist i detta inlägg!), och ärligt talat är det inga överraskningar i denna omläsning anno 2024... Böckerna är exakt som jag minns dem, visst är jag 15 år äldre nu och har möjligen mer distans till de tonåriga karaktärerna, men i ärlighetens namn stör det inte läsupplevelsen nämnvärt. Jag vet redan vad jag inte gillar och lägger inte så mycket fokus där. En tanke som aldrig kommit till mig förut är dock att det verkar oerhört osexigt med en iskall partner?

När jag läst färdigt upplever jag en stark längtan efter någon att prata med. Kompisen som jag lånade böckerna av från första början har jag ingen kontakt med längre och ingen jag känner är en uttalad Twihard (det är jag väl inte själv heller... om inte annat är jag väl diskvalificerad på grund av ålder och skulle om jag var ett dedikerat fan på min höjd vara en Twimom). 

I denna brist på samtalspartner hittar jag istället en podcast, Unbitten: A journey through the Twilight Series, och spenderar just nu all möjlig och omöjlig tid med den i öronen. Emily och Cameron diskuterar, dissekerar, anyserar och tramsar sig fram genom serien. De sågar och hyllar om vartannat, pratar om karaktärerna som om de fanns på riktigt för att i nästa ögonblick diskutera hur dåligt framskrivna de är. De sätter fingret på mycket av det som är problematiskt och samtidigt tillåter de sig själva att ha roligt. "Man får gilla det fast det är dåligt!" På något sätt är de precis det sällskap jag ville ha just nu.

Vi får se vad som tar slut först - min Twilightrenässans eller de 80+ avsnitten av Unbitten. Tills dess går bokläsandet på en lägre växel.

Tidigare inlägg om Twilightserien:
Twilight (blåmesen, 2009)
Twilight (Stjärtmes, 2009)
New Moon (blåmesen, 2009)
Eclipse (blåmesen, 2009)
Breaking Dawn (blåmesen, 2009)
Twilightserien under rubriken A book you used to love but don't anymore (blåmesen, 2011)
Midnight Sun (blåmesen, 2024)

Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

Breaking dawn

Så var det då äntligen slut på eländet - cykeln är fullbordad. Ja, jag har fallit handlöst för Edward. Ja, jag har blivit besatt för varje ny del. Ja, jag har blivit irriterad på mig själv över föregående faktum. Ja, jag har verkligen undrat varför och hur jag kan bli så trollbunden av den här historien. Men nu är det slut med det. No more!

Det känns svårt att beskriva handlingen utan att förstöra en eventuell läsupplevelse för någon annan, alltså får ni hålla till godo med min egen grova uppfattning, som lyder som följer: Första halvan var S-K-R-U-V-A-D. Sinnessjuk helt enkelt. Men oroa er inte. Andra halvan var mer eller mindre som andra halvan i alla de andra böckerna. Lagom spännande, lagom mycket tårkanalsexercis, tjockare än någonsin förr (hm, har jag sagt det förut i det här sammanhanget?). Och en helt okej avslutning.

Jacob agerar berättare i en del av boken, och det märks att Meyer har ansträngt sig för att han ska få en egen, humoristisk ton. Jag tycker inte riktigt att hon lyckas; största skillnaden mot Bellas berättarstil blir att Jacob har längre och mer talande kapitelrubriker. Trots det är jag tacksam för att han i alla fall har en liten gnutta humor kvar, någon måste ju ha det. Edward slår mig nu som komplett humorbefriad. Antagligen har han gradvis tappat det som kunde få mig att le elakt med honom när jag läste Twilight, tills han nu blivit... gammal. Både han och Bella börjar närma sig någon sorts psykisk medelålderskris. Huga.

Jag tror inte att jag kan säga något smart om den här boken (för smarta iakttagelser kan man till exempel söka på bokhora eller gå in på vampyrhora), jag har helt enkelt en hatkärlek till hela serien som gör att jag är glad! att jag avslutat den, samtidigt som jag har en mycket lätt känsla av den separationsångest som jag brukar få när jag avslutar en riktigt bra bok. Hej då Edward, hej då Bella. Och du Stephenie, bry dig inte om att publicera Midnight Sun, det vore väl bra onödigt.

Eclipse

Omslaget är lika förföriskt, Edward lika perfekt,
Bella lika impulsiv och omfånget minst lika stort.
Ännu en vampig volym, som gjord för att slukas: del tre i Stephenie Meyers Twilight-serie. Alla lässugna varnas för eventuella spoilers!

Datumet för examen, och en stor förändring av Bellas liv, kryper allt närmare. Men det är förstås inte nog besvärligt med alla anledningar och skäl, villkor och motvillkor - som vanligt finns också ett blodtörstigt gäng med mål att utplåna Bella med i bilden.

Meyer hävdar själv på sin hemsida att hon inte kan skriva någonting kort. Jag kan inte annat än instämma. "Less is more" är nog inget hon är bekant med. Jag antar att Twilight från hennes synvinkel var kompakt och slipad - för här flödar ord, händelser, tankar och känslor som aldrig förr. De hotar nästan att inte få plats på sidorna längre.

Bladen krullar sig och bokhoras benämning av serien som "vampyrporr", som förr stämde på ett mer abstrakt plan, passar nu bättre än någonsin. Eclipse kan inte på något sätt mäta sig med Twilight, inte en chans. Men jag tycker ändå att den ligger på en nivå över New Moon. Till skillnad från de båda tidigare delarna i serien är Eclipse inte tudelad utan cirklar någotsånär målmedvetet kring en och samma händelse. Vilket i och för sig gör det stora sidantalet än mindre motiverat - jag tycker att boken tjänat på att vara mer koncentrerad.

Det är trots allt fortfarande snärjande, beroendframkallande och underhållande. Kanske blir man inte smartare, men avkopplingen från resten av världen är komplett, och befriande.

New moon

New Moon är uppföljaren till Twilight.

Edwards och Bellas redan problemfyllda romans stöter nu på ytterligare problem (annars skulle det ju inte bli mycket till intrig, eller hur?). Det ena leder till den andra, leder till det tredje, och allt slutar återigen i en nära döden-upplevelse för paret...

Tyvärr är det som i så många andra fall - uppföljaren når inte upp till föregående boks standard. Visst är boken spännande, och bitvis nästan outhärdigt gullig. Men något av det som fascinerade mig i den första boken fatts. Det är svårt att sätta fingret på vad, men jag misstänker att det är för att hela händelseförloppet känns lite krystat. När man kommit fram till den oundvikliga, förutsägbara samt lätt chockerande vändpunkten (som fick mig att gråta floder) känns det lite som att Meyer gripit efter första bästa idé och satt pennan till pappret.

Tyckte du att Twilight hade uppfyllt sin kvot av bestialiska odjur kommer du att bli gravt besviken; här ökar de nämligen ytterligare i antal. Det är fortfarande underhållning, även om jag inte kan låta bli att bli lite besviken (fast jag tvivlade redan från början på att Stephenie Meyer skulle kunna toppa sin debutroman). Den med självdisciplin nöjer sig med Twilight.

Den stora frågan är nu bara om det kommer att fortsätta att gå utför. För även om den här boken inte riktigt höll måttet, kommer jag knappast att kunna avhålla mig själv från att läsa övriga böcker i serien.

Twilight

Första gången jag läste Twilight var för två, kanske tre, år sedan. Jag minns att jag och blåmesen skojade om att det kanske var vår svensklärare som skrivit boken under pseudonym eftersom hans efternamn var väldigt lik Stephenie Meyers och att jag då hade blivit kär i en bok som den hatade läraren hade skrivit.

Givetvis var det inte så.

Jag var ung då, ung och naiv, och läste boken halvt om halvt och förstod knappt hälften av det engelska språket. Ändå föll jag för bronsfärgat hår och en hud som liknade marmor, ett varmt leende och hans kalla händer. Jag hade fällt så många tårar, fått hjärtat att stanna så många gånger och fallit så långt att jag i slutet av boken började gråta utan anledning. Jag grät då för att boken höll på att ta slut och att jag förr eller senare var tvungen att lämna tillbaka boken.

Andra gången jag läste Twilight var alldeles nyligen, för den här bokbloggen. Då var den givetvis inte lika bra. Jag kanske hade överdrivit mitt omdöme om boken eller så berodde det på att jag hade blivit äldre. Jag föll inte lika hårt för Edward för varje gång jag läste om Edward fick jag upp en annan bild av honom än den jag trodde jag hade fått förut. Bilden som jag fick upp nu var den som jag hade fått från trailern till filmatiseringen av boken, vilket var ett stort störmoment. Ju längre in i handlingen jag kom desto klarare blev mitt minne och små fragment ur handlingen längre fram kom helt plötsligt upp i mitt huvud. Det var irriterande. Och jag saknade känslan som jag fick från första gången som jag läste boken, känslan av att vara nykär. Jag grät inte den här gången men ändå var det något i boken som fick mig att fastna ännu en gång.

Jag vet inte om det var det lätta språket, den naiva Bella eller den otroligt vackre Edward men något var det. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något magiskt i Stephenie Meyers språk som är lätt och naivt som gör det ännu lättare att fastna. Man vill bara försvinna, vara där.

Handlingen är precis enligt idealet för tonårsromanser, om man bortser från att det är en relation mellan en vampyr och en människa. Flicka möter pojke, flicka och pojke blir kära, flicka och pojke stöter på hinder i sitt förhållande, osv. osv. Det är, som sagt, lätt att försvinna in i handlingen men om man ser mellan fingrarna med skeptiska ögon är boken skräp som är skriven för att sälja.

Själv gör jag inte det. Jag faller för Edward som vilken tonårstjej som helst.

Twilight

Stephenie Meyers Twilight blev snabbt en New York Times bestseller. Det är egentligen ingenting att bli förvånad över. Lättläst, avkopplande och spännande - utan krav på tankeverksamhet. Skön(/skräp)litteratur när den är som bekvämast.

Händelseförloppet känns ganska vanligt: Flicka möter pojke, ljuv musik samt komplikationer uppstår. Komplikationerna i fråga råkar bero på att Edward (dvs. pojken) är en vacker, kall och hård vampyr. Redan här finns potential för att snärja tonårstjejer - en snuskigt snygg (anti-)hjälte. Mums.

Att skriva om den här boken är svårt; jag tyckte om den. Det gör inte "riktiga litteraturkännare" (se tex. Vi måste tala om Edward). Överanalysering av böcker har aldrig varit min grej, och i detta fall tror jag att det bästa är att läsa och njuta - och inte leta efter mer utan låta sig serveras ett spännande äventyr. Jag har svårt att tro att det är något annat ens för författarinnan själv (om hur Twilight kom till kan du läsa här). Jag tvivlar starkt på att hon verkligen haft alla dessa dolda budskap i tanke när hon skrev.

Boken är väldigt lättillgänglig - lätt att läsa, svår att lägga i från sig, det krävs ingen ansträngning för att tillgodogöra sig historien. Boken ser till och med smaskig ut (designad för att locka tonårstjejer, precis som Meyers vampyrer är designade för att dra till sig människor). En konsumtionsvara helt enkelt.

Jag blev trots allt tvungen att läsa boken två gånger, eftersom det kändes som att jag hade för bråttom första gången. Jag var helt enkelt tvungen att få reda på vad som skulle hända. FORT. Det kändes lite som att vara tillbaka i bokslukaråldern, jag vände blad efter blad och behövde inte tänka. Första genomläsningen kanske rent av kan klassas som fysisk träning, min puls var definitivt högre än vanligt hela tiden.

Om du väljer den här boken, läs den som underhållning och avkoppling. Då blir det ett par trevliga timmar med Edward, Bella och resten av vampyrgänget. Hos mig framkallade dessutom boken en läslust, inte bara för fler böcker ur samma serie (i nuläget har Twilight tre uppföljare) eller ens ur samma genre, utan över huvud taget. En varning bör dock utfärdas. Under de dagar den här boken har dig i sitt grepp kan det bli svårt att få tid för sömn, mat och andra väsentligheter...

Stjärtmes recension av boken hittar du här.