The short second life of Bree Tanner

Ännu mer Twilight?! Ja, för att jag närmar mig de två avsnitten av Unbitten som handlar om denna kortroman, och ville kunna lyssna på dem med ett insatt öra. Efter detta inlägg ska jag försöka hålla tyst om denna serie i ett par år eller så.

The short second life of Bree Tanner är en kortroman och enligt min e-boksaffär "nummer 3.5 i Twilight-serien". Boken kom ut 2010 och jag har aktivt valt att inte läsa den, för att karaktären inte intresserade mig och för att jag var mätt på allt vad Stephenie Meyer hette. Men nu föll jag alltså till föga och spenderade två timmar till i Twilight-universat.

Bree Tanner dyker upp som hastigast framåt slutet av Eclipse, och stryker med inom loppet av några sidor. I denna bok får vi följa hennes sista dagar som vampyr. Hur en oväntad vänskap gör att hon börjar tänka igen efter flera månaders fokus på blod, blod och mer blod. Hur hon och Diego, som den nya vännen heter, börjar fundera över vad som händer omkring dem och varför. Så småningom knyter hon ytterligare kontakter i den grupp oregerliga individer som hon lever tillsammans med. Så till sist vet de för mycket och det tar en ände med förskräckelse.

Eftersom jag vet från första sidan (för att jag läst Eclipse, men också för att Meyer i förordet medger att hon under skrivandet blev så fäst vid Bree att hon önskar att hon haft ett annat möjligt slut) att Bree kommer att dö i slutet aktar jag mig för att bli allt för känslomässigt engagerad. Jag skyddar mig själv mot en evenutell gråtstund men skapar i och med detta också en extra distans till boken. Detta gör att jag inte blir lika uppslukad som jag kanske hade kunnat bli.

För till min stora förvåning tycker jag att detta är något av det bättre jag läst av Meyer. Kortroman-formatet passar henne bra, vi slipper en del upprepning och tjat och en del saker måste lämnas åt läsarens fantasi. Den spirande relationen mellan Bree och Diego, och hur den skiljer sig från det instinktiva avstånd Bree dittills tagit från alla andra vampyrer hon mött, är intressant och beskrivs i små men målande fragment. Natten och morgonen när Bree väntar och väntar på att Diego ska komma tillbaka till huset, och hur hon förnekar för sig själv att något måste ha hänt när han inte gör det, fångar mig särskilt.

" I did a quick head count as two more hunters hurried through the door. Twenty vampires. Everyone was home except Diego and Riley. The sun would rise at any moment.

    The door at the top of the basement stairs creaked as someone opened it. I sprang to my feet.

    Riley entered. He shut the door behind him. He walked down the stairs.

    No one followed."

Kort sagt tyckte jag att detta var bra underhållning. Tyvärr tappar den mycket fart så fort våra gamla bekanta Cullen-vampyrer dyker upp, både för att Meyer precis som i Midnight Sun är bakbunden av att all dialog måste vara ner till minsta kommatecken identisk, och för att hon blir lite för intresserad av hur Bree ser på dem. Jag vet heller inte hur den skulle fungera fristående, för någon som inte är införstådd med all "vampyrkunskap" som hör till Twilight-universat. Kanske skulle det bli fullständigt obegripligt.