Om uträkning av omfång 2

Enligt min Goodreads, som verkligen är godtycklig, tog det mig 6 dagar att läsa ut denna lilla, men å så naggande goda, roman på 214 sidor. Med den långsamma fart som min läsning håller just nu, är det inte dåligt.

Det här är alltså andra boken i Solvej Balles planerade septologi, men eftersom jag är minst lika godtycklig, blir detta mitt första inlägg. För er som inte redan är bekanta med premissen, kan jag i korta drag säga att huvudpersonen är en bokhandlare som, under en affärsresa i Paris, fastnar i den artonde november. Hon vaknar upp i artonde november gång på gång och vet inte hur hon ska ta sig ur. Serien har inte obefogat jämförts med Måndag hela veckan, filmen med Bill Murray som huvudperson från 1993.

I den första boken ägnades större delen av den åt att utforska fenomenet - vad händer med saker som hon flyttar under dagen? Återgår de till sin vanliga plats morgonen efter? Vad händer om hon inte går och lägger sig? Det kändes repetitivt och instängt, desperat och ångestfullt, vilket är helt rationella känslor. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle hantera det faktum att det bara är jag som har fastnat i en dag som upprepar sig, medan alla andra omkring upplever dagen för första gången. Men introduktionen av premissen gör att spänningen saknas. Spänningen låg istället i att man undrade hur Balle dels ska hålla intresset uppe i sju delar och dels hur hon kommer att knyta ihop säcken.

I den andra boken har Tara fastnat i mer än 365 stycken artonde november och kommit till insikt att det inte finns någon utväg. Hon börjar längta efter årstider och beger sig ut på en resa i Europa för att uppleva ett år med säsongsbyten. Om inte året flyttar sig, får hon väl göra det själv och även det känns som en logisk följd. Efter att ha upplevt samma årstid i mer än ett år saknar man nog en framåtrörelse till slut. Hennes resa börjar med att hon åker till sina föräldrar för att fira jul. Det är rörande att läsa om hur personerna reagerar på när Tara berättar att hon har fastnat. Istället för att skratta bort det hon säger, blir de oroliga och vill hjälpa till. Det är samma reaktion från hennes man, Tomas, när hon åker och besöker honom i hans artonde november. 

Det är som att Tara i den andra boken, tar ett steg tillbaka och betraktar världen på ett annat sätt. Det är de små och stora penseldragen på samma gång. Vintern i Sverige och sommaren i Spanien. Alla årstider finns den artonde november. Hon har inte bråttom och det har inte jag heller. Jag tycker mycket om de alldagliga anteckningarna och imponeras av hur något så vardagligt som att gå på café och betrakta människor kan vara så intressant att läsa. 

Den andra boken slutar med en cliffhanger som gör att jag genast måste ta mig an den tredje! Vad jag har förstått, av mina mer insatta kollegor, finns det mycket symbolik kring att det är en serie på sju böcker och artonde november, men det är inget jag tänker nysta i nu. Kanske blir det ett inlägg till, för Tara Selter är ingen man släpper i första taget.