Heaven

Jag läste Mieko Kawakamis Alla nattens älskare och tyckte den var sval, lite distanserad i sin ton. Sedan fick jag hennes Heaven genom Tranans prenumerationstjänst, och den är allt annat än det. Snarare obehaglig i sin intensitet.

Heaven handlar om en högstadiekille som utsätts för brutal mobbing i skolan. Kanske på grund av att han har ett skelande öga. Alla i skolan - åtminstone barnen - känner till mobbingen men själv har pojken ingen att anförtro sig till. Han bor med sin pappa som sällan är hemma och en styvmamma som för all del verkar OK, men som han inte verkar ha mer än en ytlig relation till. Pojkens liv, i vilket han deltar tämligen passivt, rör sig sävligt framåt.

"Eftersom det inte var någon skola, behövde jag inte träffa någon och det var inte heller någon som såg mig, så mitt liv var lugnt och stillsamt som en möbels."

Pojken är kort sagt ensam. Men så en dag får han en lapp från Kojima, den mobbade flickan i hans klass. Så småningom börjar de träffas utanför skolan, och någon sorts vänskap inleds. Samtidigt eskalerar mobbingen, till vilken Kojima och pojken med det skelande ögat (och en av mobbarna, vars sida av saken vi så småningom får ta del av) har väldigt olika förhållningssätt. Så småningom tvingas huvudpersonen ta ett viktigt beslut.

Den del av denna bok som gjorde det starkaste intrycket på mig var tyvärr en mycket obehaglig misshandelsscen. Det var omöjligt att lägga ifrån sig boken då, trots att jag läste sent på kvällen. Jag behövde liksom få veta om huvudpersonen ens skulle överleva. Därefter går boken i ett betydligt högre tempo.

Slutet kommer abrupt, men jag gillar det ändå. Lagom mycket stannar under ytan och många trådar lämnas lösa. Flera intressanta spår får jag helt enkelt själv fundera över, och själv välja hur jag tror att det gick. Samtidigt löser sig tillräckligt mycket för att det liksom ska kännas färdigt.

Tranans lilla prenumeration, 1.75 år senare

I början av 2024 blev jag med bokprenumeration för första gången sedan jag var barn. Trots min strävan att äga färre ting (inklusive böcker) och min kraftigt minskade konsumtion av fysiska böcker, till förmån för digitala sådana.

Så hur har det funkat med den lilla prenumerationen från Tranans bokförlag.?

Visst har det varit mysigt att få små bokpaket i brevlådan då och då, men bortsett från den första boken - Jag sjunger och bergen dansar - har resten inte blivit några direkta wow-upplevelser. Det har snarare varit den typ av böcker jag absolut hade kunnat låna på biblioteket och glatt återlämna efter läsning. Dessutom har det fysiska formatet tyvärr ställt till det för mig. När jag läser är det helt enkelt ofta i en miljö där en fysisk bok inte är tillgänglig, eller ens lämplig (målet att läsa rimligt har inte direkt kommit närmare). Därför blir Tranan-böckerna liggande, i värsta fall oöppnade, i bästa fall halvlästa, och jag gör dem inte rättvisa.

2024 bjöd utöver Jag sjunger... på Efterklang, Aska i munnen och Hissen i Saigon. Jag bestämmer mig för att det var kul att prova men att jag inte ska fortsätta. Tyvärr har jag missat att prenumerationen automatiskt förnyas om man inte checkat ur en ruta på hemsidan jag aldrig brytt mig om att logga in på. Ytterligare ett år således, håhå jaja.

Av 2025 års böcker har jag hittills bara läst Bonsai och den var så... fragmentariskt koncentrerad, kan något vara det? Att jag liksom inte fick något grepp om den. Jag får läsa om och återkomma. Därefter har även Tillbaka till Haifa och Heaven trillat in, och nu återstår alltså bara en enda liten bok. Jag har nämligen redan sagt upp prenumerationen på grund av ovanstående.

Tack för den här tiden Tranan, kanske kommer jag tillbaka en dag? Oavsett vilket kommer jag att fortsätta kolla Tranans hemsida för lästips.

Här är två saker jag hade önskat mig för att vilja fortsätta prenumerera:

* Digital prenumeration. Jag hade absolut kunnat tänka mig att få en e-bok istället för en fysisk bok. Jag vet, jag vet, jag kan ju klicka in och köpa en e-bok själv fyra gånger om året i så fall. Men just att få något som är nytt/aktuellt, och slippa välja själv? Inte mig emot.

* Cirkulär prenumeration. Att det med boken skulle komma en fraktetikett så att jag efter avslutad läsning (helst utan deadline) kunde skicka boken vidare till någon annan som ville läsa den. Jag hade inte brytt mig om att få något betalt, bara att själv slippa hitta någon som vill ha boken men ändå veta att den kom till användning. (Ja, jag vet att Akademibokhandelns Låna och läs har ungefär det här konceptet fast utan skickandet. Men de har ju inte Tranans urval.)

Aska i munnen

Den tredje boken från Tranans Lilla prenumeration år 2024, Brenda Navarros Aska i munnen, är en arg bok. Den namnlösa berättaren har inte haft något enkelt liv; någon pappa har hon aldrig känt till, lillebror Diegos pappa gick oväntat bort efter bara några år. Mamma lämnade Mexiko för att försöka skapa ett nytt liv i Spanien. Kvar hos mormor och morfar blev berättaren, under många år var det hon som hade det huvudsakliga ansvaret för sin bror.

Så en dag kommer mamman faktiskt tillbaka för att hämta dem. Men livet i Spanien är inte heller lätt. Det är svårt att passa in, svårt att få jobb, Diego har det svårt i skolan. Svårt i livet. Såpass att han så småningom tar sitt eget liv. Berättaren själv har vid det här laget lämnat mamman och brorsan i Madrid till förmån för en tillvaro som städerska i Barcelona, men tvingas nu tillbaka. Tillbaka till sin uppväxt, tillbaka till Madrid och tillbaka till Mexico.

Visst finns ett politiskt budskap i Aska i munnen, visst beskrivs både de immigrerade mexikanernas status i Spanien och den osäkra tillvaron i Mexiko, visst kritiseras de spanska universitetstjejer som försöker hjälpa invandrarstäderskorna men egentligen mest skor sig på det hela. Däremot finns det ingen tydlig början och inget tydligt slut. Ingen direkt karaktärsutveckling för varken berätterskan, hennes bror eller hennes mamma. Det är en arg bok, det är en ledsen bok. Kanske är det en något osammanhängande bok, kanske beror det bara på att jag tenderar att ta så långa pauser i mitt fysiska bok-läsande att jag helt kommer av mig.

Slutomdömet blir något i stil med ångrar inte att jag läste, kommer antagligen inte att läsa igen.

Efterklang

Fysiska böcker. Något av det bästa som finns, eller hur? Och ändå så styvmoderligt behandlade i blåmesens bo för tillfället. Något man läser en snutt i någon gång ibland, så att man nästan glömmer bort vad boken handlar om mellan varven. Inte som med de elektroniska böckerna, näbben i luren varje dag, kontinuitet. Är det formatet, eller är det innehållet?

Efterklang av An Yu kom med posten i maj, och det dröjde inte länge innan jag öppnade den. Men den hade inte samma omedelbara dragningskraft på mig som Slöseri eller Jag sjunger och bergen dansar. Jag fick liksom treva mig fram genom den här boken. Lite trögt kändes det. Ibland glimmar det till, något väcker mitt intresse, någon rad känns extra klok, handlingen tar ett språng i någon riktning, men så falnar det igen.

Huvudpersonen heter Song Yan och verkar vara en grav people-pleaser. Eftersom hennes pappa är konsertpianist har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka gå i hans fotspår, men numera arbetar hon som pianolärare för barn. Hon är gift med Bowen (oklart om detta är ett för- eller ett efternamn och vad han möjligen heter mer) som mest verkar vara intresserad av sitt jobb och att hålla allt jobbigt han gått igenom tidigare i livet prydligt nedtryckt under ytan. När boken tar sin början har Song Yan, Bowen och den senares mamma just flyttat till en ny lägenhet. Att bo med svärmor är inte friktionsfritt, men det är väl i ärlighetens namn inte heller förhållandet med maken. Så börjar Song Yan drömma om nån sorts svampspöke, och det börjar komma underliga leveranser av svamp till dörren. Dessa leder så småningom till ett oväntat möte, som i samklang med ett oväntat telefonsamtal vänder Song Yangs tillvaro över ända.

Jag har försökt låta bli att läsa recensioner för att inte bli påverkad innan jag läst klart, men när jag scrollat förbi denna titel i e-boksappen har det stått något om "man vet aldrig vad som ska hända på nästa sida" och det kan jag hålla med om. Kanske är det därför det känns trögt, jag vet inte vart jag är på väg och kan tydligen inte vila i det.

När jag skrev om Alla nattens älskare kommenterade Stjärtmes att upprätthållande av status quo verkar vara intressant i litteratur från öster. Något sådant behöver man inte oroa sig för här. Däremot finns definitivt obekymret kring vad som är verkligt och inte, som jag känner igen från Haruki Murakami. Vad är på riktigt, vad är en dröm eller en fantasi? Vad är i själva verket en metafor? Det verkar inte spela så stor roll.

An Yu skriver på engelska och i original heter denna bok Ghost music. Efterklang är väl inte en dålig översättning, men... tappar man inte något, ändå? (Av någon anledning börjar jag nynna på Anna Järvinens Nattmusik, utan att ens minnas att den hette just så). På samma sätt har raderna som gjorde svamparna till toner på ett notblad blivit oregelbundna och mjuka och kanske ska föreställa stiliserat mycel istället. Antagligen är det också för att boken är skriven på engelska som den helt saknar kommentarer gällande den kinesiska kulturen eller språket. Visst kan jag googla tecknet för svala (宴... eller möjligen 燕) och visst framgår det av texten vad en jianbing är. Men jag uppskattar nog faktiskt handhållningen man ofta får genom ett par väl valda ö.a.

Jag sjunger och bergen dansar

Gissa vem som trillade dit ändå och tecknade Tranans prenumerationstjänst (bara den lilla - 4 böcker under 12 månader, det borde man väl hinna läsa)? Hittills ångrar jag mig inte, för den första boken, Jag sjunger och bergen dansar, blev en omedelbar favorit.

Irene Solà skriver fram ett halv sekel kring en by i katalanska Pyrenéerna. Från alla håll och kanter får vi se den, för varje kapitel kommer ur ett nytt perspektiv. En persons. Eller ett djurs. Ett mytologiskt väsens. Eller något annat som tillhör livet i dessa berg. Vi får se inifrån och utifrån, från dåtiden och från framtiden. Det närmaste jag tidigare kommit den teknik Solà använder är Trude Marsteins Göra gott, som dock var mycket mer begränsad, bland annat fick endast människor komma till tals, och så utspelade den sig under en enda dag. Men jag gillade den också, då för ett halvt liv sedan när jag läste den. Nåja, nog om det.

Solà dansar sig fram genom sin mosaik, till synes lekande lätt, blandar högt och lågt. Utmanar läsaren, ibland tar det en stund att komma på vilket skinn man hamnat i. Hon vågar också komma med oväntade stilgrepp, plötsligt dyker det till exempel upp ett avsnitt där det plötsligt finns illustrationer på varje uppslag. Jag skulle vilja ge er ett exempel, ett citat, men det skulle väl sluta med att jag skrev av hela boken.

Romanen är blott 200 sidor, men ändå känns det som en hel värld som öppnar sig. Ofta är det sorgligt, men läsupplevelsen är ändå en av ren njutning. Slutet knyter an till början och ger läsaren ett tillfredsställande avslut. Kort sagt är jag bara så imponerad. Inte minst då Solà är typ 30 år gammal. För övrigt är det nog också första gången som jag läser en roman översatt från Katalanska.

Den här äger jag gärna, tack Tranan.