Alla jag vet som har läst Svinalängorna av Susanna Alakoski har älskat den. Kanske var det därför det tog ett tag för mig att komma in i den. Ibland har jag en helt irrationell aversion mot böcker som andra tycker så himla mycket om. Det är en latent, oönskad önskan att vara en sån som läser "svåra" böcker som ligger i vägen.
Men när jag precis vant mig vid den avslappnade berättarstilen, humorn och alla små fataliteter som Leena råkar ut för under sin uppväxt fastnar skrattet och feelgood-stämningen i halsen. Och boken viker av mot misery-lit genren; man kan vältra sig i elände. Det gör nästan ont fast det bara är ord på några pappersark.
Man kan säga vad man vill om Alakoskis berättarstil, höja den till skyarna. Hon och jag är inte riktigt på samma sida. Men hennes beskrivning av livet med de alkoholiserade föräldrarna, bästa kompisarnas alkoholiserade föräldrar, en svikande föräldrageneration, når hon fram. Säkert också till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar