Kanske borde jag lägga ner min grej med att inte ta reda på något om en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den? Antagligen beror den på att jag är rädd att bli färgad av andras åsikter redan på förhand, men å andra sidan leder den till många "jaså en sån bok"-upplevelser.
Madeline Millers The Song of Achilles är en återberättelse av berättelsen om Achilles, den grekiska halvguden. Känd från Homeros Iliaden. Dessa tolkningar, återberättelser, behöver vi dem? Jag blev inte alls imponerad av Neil Gaimans Norse Mythology heller. Precis som med Doktor Glas känner jag: originalet gjorde det bra nog? Kan vi kanske hitta på något nytt istället? Nähä nä. (Att jag sedan inte läst Iliaden/Odysséen i sin helhet, utan lärt mig om grekisk mytologi bland annat genom det gamla PC-spelet Olympens härskare Zeus, är en annan sak.)
The Song of Achilles berättas ur Achilles följeslagare Patroclus perspektiv. I Millers tolkning är de båda älskare, vilket inte ses med blida ögon av Achilles mamma Thetis. Tydligen inte av gemene man heller: tydligen förknippades erotiskt intresse män emellan under antiken till ungdomen och var något man förväntades växa ifrån. För dessa båda personer, som träffas som barn, blir det dock inte så. Det rör sig om en kärlek så stark att det till och med är värt tio års krig för att få vara tillsammans bara lite längre, bara lite till.
Efter en inledande skepsis blir jag berörd, ändå. Patroclus är på många sätt en sympatisk huvudperson, samtidigt som han är villig att offra så mycket och så många för sin Achilles skull. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Han framställs visserligen som alltigenom ärlig på ett spontant sätt: varför skulle jag ljuga? Samtidigt
Men så småningom blir jag berörd, ändå. Patroclus är en huvudsakligen sympatisk huvudperson, och samtidigt villig att offra så mycket, så många, för att få vara med sin Achilles. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Hans besatthet av att vara grekernas främsta krigare och harm över att inte vara arméns uttalade ledare må vara en följd av hans halvgudsstatus, men för mig känns den inte direkt trovärdig. Kanske hade Miller kunnat göra mer för att bygga hans karktär åt det hållet, innan hon följer originalets väg mot det oundvikliga slutet?
Är det underhållande? Absolut. Kompisen som rekommenderade boken upplevde att Millers kärlek till originalet genomsyrade boken. Kanske ligger det inget fel i att anpassa en gammal men bra story till ett mer tillgängligt format, för den som inte vill läsa 500 sidor på hexameter, senast översatt till svenska år 1912. Men originellt kan man väl knappast kalla det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar