Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.
På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.
Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?
Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?
Jag vet inte.
All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar