Men en bok, som bär namnet Att skriva börjar här 2.0 minns jag tyvärr mycket väl. När jag var liten hände det att jag drömde om att bli författarinna, eftersom även jag hade velat kunna måla med ord och framkalla känslor, skratt och gemenskap genom några tryckta krumelurer på papper. Den drömmen är sedan mycket länge övergiven men kanske var det ändå den som fick mig att ens titta på den här boken. Kanske behövde jag bara hjälp att just börja för att återfinna den där enorma läs- och berättarglädjen från lågstadiet?
Som jag påpekade förra gången jag omnämnde boken blev jag smått euforisk när jag först hittade den. Omslaget var snyggt, rubrikerna lockade och titeln kändes h
elt rätt. Jag satte till och med upp en maxgräns för hur mycket jag fick läsa per dag, för att jag skulle kunna suga ännu lite längre på karamellen. Men det tog inte många avsnitt innan besvikelsen var ett faktum och jag hade mer lust att ta fram kemiboken än att fortsätta traggla mig igenom det spretiga innehållet i Att skriva börjar här 2.0.Vad var det som gick snett? För det första tror jag att jag hade alldeles för höga förväntningar innan jag började läsa. Snygg layout och fint omslag i all ära, men här blev det för bra. Efter innehållsförteckningen som även den är snygg och tilltalande, försvinner liksom känslan av att någon tänkt vid skapandet av boken. Hallå, var är förlagsredaktören som skulle ha sagt "Stopp! Stopp! Tänk efter, sortera, och för Guds skull, döp inte kapitlen till något som inte har med innehållet att göra!"
Möjligen är det helt och hållet en smaksak; jag och Maria Küchen tänker inte lika dant. Men en sak är helt säker: för mig började att skriva inte med den här boken. Som jag önskar att det hade gjort det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar