Fortsättning följer. x
The secret history
Pre-script/Hej,
beroende på hur mycket ni läser in i vad jag skriver, vill jag förvarna och säga att det här inlägget innehåller mini-spoilers, även om de är indirekta. Detta trots att jag så mycket som möjligt försökt att utesluta dem. De allra mest uppenbara har jag dolt, vilket förklarar varför det ser så konstigt ut i början, men dessa kan enkelt visas med hjälp av markering av textfält.
Jag är verkligen ledsen, men jag har tänkt på The secret history så mycket sedan jag läste ut den att den på något sätt har vuxit fast i mig. Jag har glömt hur det är att vara utan den. Och jag tyckte inte ens om den så mycket medan jag läste den. Det säger nog mer om mig än om romanen per se. Nå, är inte varje inlägg som utger sig för att ge ett omdöme om romaner en risk i sig? I det här fallet är det som tur är inte jag som avgör om risken ska tas eller inte, och den mest essentiella frågan är väl om jag rekommenderar den eller ej till någon som inte ännu har läst den. Ja, jo, det gör jag.
Varsågod.
-----
Sannerligen har Donna Tartts debutroman The secret history (eller Den hemliga historien i svensk översättning) hyllats västvärlden över, inte minst i bokbloggarvärlden, där boken till och med har fått en egen förkortning i ordlistan - DHH.
Den har kopplats med än det ena (filmen Döda poeters sällskap), än det andra (Dostojevskis Brott och straff) och på senare tid även med Marsha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, vilket bör ge en indikation till vad DHH innehåller, för den mer än vanligt allmänbildade.
The secret history är även främst i sin bokbloggsintroducerade-genre, aka-porr, som kort förklarat betyder att handlingen utspelar sig i en akademisk miljö. Jo jo, jag har gjort min research, ser ni. Och nog förstår ni att jag ifrågasatte hyllningens relevans om boken på Goodreads fanns med på en lista vars namn är "I've read it more than 5 times", samt har fått en femma i betyg av två personer som jag i hemlighet beundrar? Man ska inte lita alltför mycket på djupt passionerade talare, inte ens om det gäller mig, för dessa kan vara blinda i sin förundran. Det är mitt första råd till er.
Den här boken valdes ut som månadens bok i en bokcirkel som jag är med i, och jo, jag blev glad över att äntligen kunna bocka av den här på listan över böcker som jag vill läsa. Man ska inte börja läsa en bok med endast en tanke, om tanken är att kunna bocka av den på en lista, även om den är 500 titlar lång. Det är mitt andra råd till er.
Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men jag tror att The secret history, eller DHH om ni så vill, ska läsas en andra, eller ptja, tredje gång. Inte för att den med säkerhet var bra första gången, utan för att jag tror att det är en sådan text som kräver sin(a) omläsning(ar) för att alla detaljer ska uppfattas. Det spelar ingen roll om det tog en evighet att läsa ut den första gången. Håll ut. The secret history växer. Det blir bättre med tiden. Det är mitt tredje råd till er. (I annat fall kommer ni åtminstone att kunna bocka av den som läst och lämna den åt historien.)
Utan att vilja avslöja alldeles för mycket, kommer jag alltså att lämna er därhän och låta er själva upptäcka vad det är för något som triggar igång hjärtat (eller inte), vare sig det är att på egen hand läsa baksidetexten, boken eller vad andra har skrivit. Jag vill dock varna er, som väljer att läsa det första och sista, innan ni bestämmer er för att läsa boken: det går en hårfinlinje mellan vad som är avslöjbart och vad som inte är det, mycket beror på att man får veta en av de betydande händelserna väldigt tidigt. (Sedan vad man tycker om det, är en annan diskuterbar fråga.)
Jag tror att det är säkert att säga att Tartt hade(/fortfarande har, jag kan ju inte veta) talang att sluta cirkeln. I efterhand upptäckte jag brödsmulor som hon lämnade redan vid första "klassiker"-lektionen och som fick effekt genom alla, framförallt Henry. Det här är vad ni sedermera ska stryka under:
Jag har på flertalet sidor läst om Tartts hemliga vägar till andra litterära verk och allusioner. På romanens engelska wikipedia-sida hittar jag följande:
Har ni följt med mig så här långt, vill jag tyvärr förkunna att The secret history inte ens platsar på mitt livs topp tjugo, möjligtvis till er, men även min egen, förvåning.
Visst tycker jag om miljöbeskrivningarna, som tenderar att vara mer romantiska än realistiska, och som kan bli för många flertalet gånger. Jag älskar, älskar karaktärernas utveckling och komplexitet. Alla dessa personer som man bara vill veta allt om, som gör att man ibland önskar att man själv var Richard Papen. Jag gillar också att läsaren inte förrän i slutet, om ens då, kan lista ut om den-som-ej-får-nämnas är protagonist eller antagonist. Men The secret history blev för långdragen, denna första gång. Det var inte förrän jag hade läst ut den som jag förstod att The secret history egentligen var bra, och då var det alldeles försent. Jag är ändå glad över att jag tog igenom den, och någon gång i framtiden ska jag väl ta mig tid att göra det igen.
Man ska inte underskatta storleken på en bok, för även om det är en pocket av ringa storlek (~620 (eller, med svenska mått mätt, 700) sidor), där epilogen gladeligen hade kunnat uteslutits, kan det ändå ta en evighet. Det är mitt sista råd till er, tillsvidare. lolwhat
beroende på hur mycket ni läser in i vad jag skriver, vill jag förvarna och säga att det här inlägget innehåller mini-spoilers, även om de är indirekta. Detta trots att jag så mycket som möjligt försökt att utesluta dem. De allra mest uppenbara har jag dolt, vilket förklarar varför det ser så konstigt ut i början, men dessa kan enkelt visas med hjälp av markering av textfält.
Jag är verkligen ledsen, men jag har tänkt på The secret history så mycket sedan jag läste ut den att den på något sätt har vuxit fast i mig. Jag har glömt hur det är att vara utan den. Och jag tyckte inte ens om den så mycket medan jag läste den. Det säger nog mer om mig än om romanen per se. Nå, är inte varje inlägg som utger sig för att ge ett omdöme om romaner en risk i sig? I det här fallet är det som tur är inte jag som avgör om risken ska tas eller inte, och den mest essentiella frågan är väl om jag rekommenderar den eller ej till någon som inte ännu har läst den. Ja, jo, det gör jag.
Varsågod.
-----
Sannerligen har Donna Tartts debutroman The secret history (eller Den hemliga historien i svensk översättning) hyllats västvärlden över, inte minst i bokbloggarvärlden, där boken till och med har fått en egen förkortning i ordlistan - DHH.
Den har kopplats med än det ena (filmen Döda poeters sällskap), än det andra (Dostojevskis Brott och straff) och på senare tid även med Marsha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, vilket bör ge en indikation till vad DHH innehåller, för den mer än vanligt allmänbildade.
The secret history är även främst i sin bokbloggsintroducerade-genre, aka-porr, som kort förklarat betyder att handlingen utspelar sig i en akademisk miljö. Jo jo, jag har gjort min research, ser ni. Och nog förstår ni att jag ifrågasatte hyllningens relevans om boken på Goodreads fanns med på en lista vars namn är "I've read it more than 5 times", samt har fått en femma i betyg av två personer som jag i hemlighet beundrar? Man ska inte lita alltför mycket på djupt passionerade talare, inte ens om det gäller mig, för dessa kan vara blinda i sin förundran. Det är mitt första råd till er.
Den här boken valdes ut som månadens bok i en bokcirkel som jag är med i, och jo, jag blev glad över att äntligen kunna bocka av den här på listan över böcker som jag vill läsa. Man ska inte börja läsa en bok med endast en tanke, om tanken är att kunna bocka av den på en lista, även om den är 500 titlar lång. Det är mitt andra råd till er.
Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men jag tror att The secret history, eller DHH om ni så vill, ska läsas en andra, eller ptja, tredje gång. Inte för att den med säkerhet var bra första gången, utan för att jag tror att det är en sådan text som kräver sin(a) omläsning(ar) för att alla detaljer ska uppfattas. Det spelar ingen roll om det tog en evighet att läsa ut den första gången. Håll ut. The secret history växer. Det blir bättre med tiden. Det är mitt tredje råd till er. (I annat fall kommer ni åtminstone att kunna bocka av den som läst och lämna den åt historien.)
Vår berättare heter Richard Papen, en medelklasspojk från PLANO I KALIFORNIEN, som med hjälp av ett stipendium hamnar på ett privat college i Vermont. Jag vet inte hur er geografiska kunskap över USA är, min egen är märkbart skral, men förenklat sett så flyttar herr Papen från väst till en av de norra delstaterna på Amerikas östliga sida (wiki-karta). Väl på Hampden college, där Papen alltså har börjat, kommer han i kontakt med skolans lilla [intellektuella] grupp av "klassiker"(eller nå, antiken)-studerande och deras lärare, Julian. Dessa personer kommer att bli Papens fall. Han säger det väldigt tydligt i slutet av prologen:
Jag tror att det är säkert att säga att Tartt hade(/fortfarande har, jag kan ju inte veta) talang att sluta cirkeln. I efterhand upptäckte jag brödsmulor som hon lämnade redan vid första "klassiker"-lektionen och som fick effekt genom alla, framförallt Henry. Det här är vad ni sedermera ska stryka under:
'Death is the mother of beauty', said Henry.Henry är, som ni tids nog kommer att märka, DHHs MVP. Richard Papen, vår ständiga kanal till förståelse för historien, är å andra sidan endast en marionett, men det finns ingen annan än honom som kan berätta den hemliga historien, egentligen.
'And what is beauty?'
'Terror.'
'[...]And if beauty is terror,' said Julian, 'then what is desire? We think we have many desires, but in fact we have only one. What is it?'
'To live,' said Camilla.
'To live forever,' said Bunny, chin cupped in palm.
Jag har på flertalet sidor läst om Tartts hemliga vägar till andra litterära verk och allusioner. På romanens engelska wikipedia-sida hittar jag följande:
"On a deeper level, highlighted by many literary references and allusions, the novel undertakes a complex analysis of literary beauty versus reality, social constraints compared to our desire for liberation, and the relationships and truths that exist behind social structures."Allusionerna och de litterära referenserna har jag inte så mycket att säga om, eftersom jag inte upptäckte några under läsningen, men att The secret history behandlar sociala restriktioner jämfört med vår längtan efter frihet, är något som jag kan skriva under på. Det är också intressant hur Tartt får det mest självklart lagstridiga att verka fullständigt logiskt, nödvändigt rentutav.
Har ni följt med mig så här långt, vill jag tyvärr förkunna att The secret history inte ens platsar på mitt livs topp tjugo, möjligtvis till er, men även min egen, förvåning.
Visst tycker jag om miljöbeskrivningarna, som tenderar att vara mer romantiska än realistiska, och som kan bli för många flertalet gånger. Jag älskar, älskar karaktärernas utveckling och komplexitet. Alla dessa personer som man bara vill veta allt om, som gör att man ibland önskar att man själv var Richard Papen. Jag gillar också att läsaren inte förrän i slutet, om ens då, kan lista ut om den-som-ej-får-nämnas är protagonist eller antagonist. Men The secret history blev för långdragen, denna första gång. Det var inte förrän jag hade läst ut den som jag förstod att The secret history egentligen var bra, och då var det alldeles försent. Jag är ändå glad över att jag tog igenom den, och någon gång i framtiden ska jag väl ta mig tid att göra det igen.
Man ska inte underskatta storleken på en bok, för även om det är en pocket av ringa storlek (~620 (eller, med svenska mått mätt, 700) sidor), där epilogen gladeligen hade kunnat uteslutits, kan det ändå ta en evighet. Det är mitt sista råd till er, tillsvidare. lolwhat
En dag
Ni har säkert hört talas om David Nicholls bok En dag. Den har kommit ut som film, den har legat på diverse topplistor, och den har samlat damm på mitt nattduksbord.
Helt kort handlar En dag om Emma Morley och Dexter Mayhew (Em och Dex, Dex och Em), en man och en kvinna som träffas på universitetet och sedan håller kontakten resten av sina liv, utan att någonsin riktigt våga erkänna vad de känner för varandra; det hela liknar mest en romcom i bokformat. Det som möjligen är nytt är formatet. Vi får följa de båda protagonisterna under en enda dag, den 15 juli, varje år, och se hur deras liv ter sig.
Tyvärr blir det inte så originellt som jag kunde ha hoppats. Helhetsintrycket är att En dag är en vanlig och ganska medelmåttig bok. Ibland kommer jag på mig själv med att le fånigt åt den obligatoriska situationskomiken, men förutsägbarheten à la När Lucy Sullivan skulle gifta sig är lite irriterande. Likaså könsstereotyperna. Em och Dex passar så fruktansvärt bra in i de respektive fack man skulle kunna sortera in dem i (ung, politiskt intresserad, kulturell studenska som övergår i en medelålders jag borde bry mig mer-lärarinna och ung glidarman som åker räkmacka in i mediabranschen och blir en drogberoende och patetisk föredetting) att det nästan blir obehagligt.
För övrigt kommer jag på mig själv med att sitta och försöka översätta tillbaka boken till engelska - om det är för att jag undermedvetet är uttråkad, för att översättningen inte är så fantastisk eller för att jag har konstiga vanföreställningar om fördelarna med att läsa på originalspråk har jag ingen aning om.
Boken heter En dag. Det är ungefär den tid det tar att läsa ut den. Jag är inte av den åsikten att det bara är krävande litteratur som kan ge utdelning, men i det här fallet känns det som att just lättsinnigheten, ytligheten, gör att man går miste om djupare mening och insikt.
Notis:
Stjärtmes' recension hittar du här.
Helt kort handlar En dag om Emma Morley och Dexter Mayhew (Em och Dex, Dex och Em), en man och en kvinna som träffas på universitetet och sedan håller kontakten resten av sina liv, utan att någonsin riktigt våga erkänna vad de känner för varandra; det hela liknar mest en romcom i bokformat. Det som möjligen är nytt är formatet. Vi får följa de båda protagonisterna under en enda dag, den 15 juli, varje år, och se hur deras liv ter sig.
Tyvärr blir det inte så originellt som jag kunde ha hoppats. Helhetsintrycket är att En dag är en vanlig och ganska medelmåttig bok. Ibland kommer jag på mig själv med att le fånigt åt den obligatoriska situationskomiken, men förutsägbarheten à la När Lucy Sullivan skulle gifta sig är lite irriterande. Likaså könsstereotyperna. Em och Dex passar så fruktansvärt bra in i de respektive fack man skulle kunna sortera in dem i (ung, politiskt intresserad, kulturell studenska som övergår i en medelålders jag borde bry mig mer-lärarinna och ung glidarman som åker räkmacka in i mediabranschen och blir en drogberoende och patetisk föredetting) att det nästan blir obehagligt.
För övrigt kommer jag på mig själv med att sitta och försöka översätta tillbaka boken till engelska - om det är för att jag undermedvetet är uttråkad, för att översättningen inte är så fantastisk eller för att jag har konstiga vanföreställningar om fördelarna med att läsa på originalspråk har jag ingen aning om.
Boken heter En dag. Det är ungefär den tid det tar att läsa ut den. Jag är inte av den åsikten att det bara är krävande litteratur som kan ge utdelning, men i det här fallet känns det som att just lättsinnigheten, ytligheten, gör att man går miste om djupare mening och insikt.
Notis:
Stjärtmes' recension hittar du här.
blåmesens '11
2011, alltså.Ytterligare 525600 minuter läggs till handlingarna.
Vår, studentliv, kakbak, telefonprat, sometimes I get a good feeling, sena kvällar, för få mejl. Och så ett par böcker på det, förstås.
Med omläsningar inräknade har 49 böcker passerat mitt nattduksbord under de föregående tolv månaderna - även om det faktiskt blev två nollmånader. Knappt hälften av böckerna, som oftast var romaner, var skrivna på eller översatta till svenska, övriga var på engelska eller franska.
Jag inledde året med en maraton-omläsning av hela Harry Potter-serien. Skratt, tårar och ljuva återseenden.
Från L'élégance du hérisson fick jag flera fina stycken att skriva av och spara, och en feel good-känsla kom med på köpet. Med Chaleur du sang som sällskap konstaterade jag att det är rätt fint att vara ung och fri (fri från vaddå, från förpliktelser? tjena...).
P1:s bokcirkel tog mig igenom Chroniques de l'oiseau à ressort, och jag njöt om inte av varje läst boksida så av varje liten smula av programmen.
På sommaren läste jag som brukligt deckare, men ingen av dem fastnade speciellt. Istället tog The catcher in the Rye, City of Thieves och Tant Julia och författaren plats i hjärnarkivet märkt Läsvärt. Även Katarina Wennstams Flickan och skulden lämnade ett bestående om än ej behagligt intryck.
Så kom hösten, då läsandet fick ge plats åt annat och inta en mer undanskymd plats i mitt liv. Tursamt nog slutade året ändå på topp, med finaste Extremely loud and incredibly close.
Hur var ditt bokår? Hur blir ditt bokår? (Hur blir mitt bokår?)
[Som traditionen bjuder tänkte jag även ge mitt filmtittande lite utrymme här. 24 filmer såg jag under året. Den franska tonårsfilmen Et toi, t'es sur qui? var överlägset sämst, medan Tous les soleils, Million Dollar Baby och Les mains en l'air var väl värda tid och uppmärksamhet.
Vad gäller musik innehåller Spotifylistan 2011 fyra ynka spår, så den förtjänar inte ens den plats den redan fått.]
Ladies
En av årets julklappar blev Johan Hakelius Ladies, alltså uppföljaren till Döda vita män. Upplägget är detsamma - intresseväckande porträtt av brittiska 1900-talspersonligheter, med skillnaden att det nu är kvinnor som sätts under luppen.
Läsaren bekantas här med Lady Diana Coopers galna bilkörande, Margaret Campbells vidlyftiga kärleksliv och Vita Sackville-Wests besatthet av godset Knole, med mera. Älskare, älskarinnor, debutantbaler, socialt rävspel och tveksamma äktenskap förekommer ymnigt. Däremot är det sämre med yrkeslivsaspekten, i många fall helt enkelt för att ladyn i fråga varit helt beroende av sin makes sysselsättning snarare än att kunna göra något eget. Just detta att kvinnorna under den berörda epoken berott så mycket på sina giftermål blir ett problem vid rubriksättningen: kvinnor med multipla efternamn är regel snarare än undantag.
Möjligen är Ladies den där svåra andra boken som det brukar pratas om. Jag uppskattar fortfarande stilen och språket, men det känns lite som att den ursprungliga entusiasmen från Döda vita män gått förlorad, och mängden klockrena formuleringar har minskat. Det är emellertid främst det inledande dubbelporträttet jag finner grunt och hattigt. Sedan blir det bättre. Så mycket bättre att jag till slut sträckläser boken - om det beror på bokens kvalitet eller min relativa svältföddhet vad gäller litteratur låter vi vara osagt. När sista porträttet tar slut blir jag besviken och vill ha mer.
Jag vet inte riktigt vad jag brukar ha för syfte med att läsa populärvetenskap, jag antar att det är allmänbildning jag är ute efter och det vet jag inte om jag egentligen tillskansat mig i och med läsningen av Ladies. Men det är underhållande... intressant... välskrivet. Bra lovläsning helt enkelt.
Läsaren bekantas här med Lady Diana Coopers galna bilkörande, Margaret Campbells vidlyftiga kärleksliv och Vita Sackville-Wests besatthet av godset Knole, med mera. Älskare, älskarinnor, debutantbaler, socialt rävspel och tveksamma äktenskap förekommer ymnigt. Däremot är det sämre med yrkeslivsaspekten, i många fall helt enkelt för att ladyn i fråga varit helt beroende av sin makes sysselsättning snarare än att kunna göra något eget. Just detta att kvinnorna under den berörda epoken berott så mycket på sina giftermål blir ett problem vid rubriksättningen: kvinnor med multipla efternamn är regel snarare än undantag.
Möjligen är Ladies den där svåra andra boken som det brukar pratas om. Jag uppskattar fortfarande stilen och språket, men det känns lite som att den ursprungliga entusiasmen från Döda vita män gått förlorad, och mängden klockrena formuleringar har minskat. Det är emellertid främst det inledande dubbelporträttet jag finner grunt och hattigt. Sedan blir det bättre. Så mycket bättre att jag till slut sträckläser boken - om det beror på bokens kvalitet eller min relativa svältföddhet vad gäller litteratur låter vi vara osagt. När sista porträttet tar slut blir jag besviken och vill ha mer.
Jag vet inte riktigt vad jag brukar ha för syfte med att läsa populärvetenskap, jag antar att det är allmänbildning jag är ute efter och det vet jag inte om jag egentligen tillskansat mig i och med läsningen av Ladies. Men det är underhållande... intressant... välskrivet. Bra lovläsning helt enkelt.
Inför 2012
Nästa år ska jag låta läsandet ta sin tid och försöka rita fram en karta med nästan enbart (just nu oupptäckta) favoritplatser. Några dagböcker och brevsamlingar har jag tänkt mig. Hungerspelstrilogin. Avsluta serien om de olycksaliga syskonen Baudelaire. John Greens nyaste också, såklart. Kanske en och annan Strindberg.
År 2011s bästa läsupplevelser:
Den du söker finns inte här, Mia Öström
Fara vill, Elin Ruuth
Game over, Viktor Johansson
Great house, Nicole Krauss
Hon går genom tavlan ut, ur bilden, Johanna Nilsson
Kom, Mara Lee
Lighthousekeeping, Jeanette Winterson
Looking for Alaska, John Green
Paper towns, John Green
PS. Lycka till ikväll, Håkan Hellström
The arrival, Shaun Tan
The little prince, Antoine de Saint-Exupéry
The world and other places, Jeanette Winterson
Extremely loud and incredibly close
Extremely lound and incredibly close handlar om Oskar. Oskar Schell är nio år gammal och är bland annat uppfinnare, vegan och amatörastrolog.Den handlar också om hans mor, som träffar Ron fast Oskar tycker att hon kanske inte borde.
Om hans farmor, som älskar honom så mycket att hon hoppas att han aldrig kommer att älska någon lika mycket.
Om hans farfar, som förlorat talförmågan, och tvingas kommunicera genom att skriva i någon av sina otaliga dagböcker.
Om hans pappa, som befann sig på World Trade Center den 11 september 2001.
Det handlar om sorg, det handlar om smärta, det handlar om att hjälpa och se varandra, det handlar om att gå vidare. Det handlar om kärlek. Samtidigt, och detta är viktigt, blir det aldrig pretentiöst. Det känns aldrig krystat. Det känns aldrig fånigt. Det känns bara riktigt, och skärande, och fint.
Författarens namn (som ni skulle ha sett på den något tveksamma bilden här intill, om jag inte råkat täcka över det) är Jonathan Safran Foer. Utöver att producera en extremt bra bok så som böcker brukar vara, alltså rent textmässigt, har han lagt energi på det visuella. Här och där finns bilder eller andra avvikande inslag. Saker som Oskar stöter på. Sidor ur den stumme farfaderns dagböcker. Bilder ur Oskars saker som hänt mig-bok. Långt ifrån att ge en klipp- och klistrat-känsla till boken samlar de ihop och ger något lite extra till helheten. Man vet aldrig vad som ska dyka upp, varken i berättelsen eller i textmassan.
Det här är det finaste jag läst på länge. Hade jag varit en sådan som strök under fina partier i böcker, hade nästan hela boken varit understruken. Hade jag varit en sådan som satte post-its på fina ställen skulle mitt pocketexemplar ha sett ut som en tentamensgodkänd kursbok kvällen före tentan. Hade jag, min vana trogen, skrivit av det som fick mitt hjärta att slå en liten volt, hade det slutat med att jag skrivit av hela boken. Mycket bättre betyg kan man nog inte få.
"A lot of the time I'd get that feeling like I was in the middle of a huge black ocean, or in a deep space, but not in the fascinating way. It's just that everything was incredibly far away from me. It was worst at night. I started inventing things, and then I couldn't stop, like beavers, which I know about. People think they cut down trees so they can build dams, but in reality it's because their teeth never stop growing, and if they didn't constantly file them down by cutting through all these trees, their teeth would start to grow into their own faces, which would kill them. That's how my brain was."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)