Web Analytics Bookbirds: The secret history

lördag 21 januari 2012

The secret history

Pre-script/Hej,
beroende på hur mycket ni läser in i vad jag skriver, vill jag förvarna och säga att det här inlägget innehåller mini-spoilers, även om de är indirekta. Detta trots att jag så mycket som möjligt försökt att utesluta dem. De allra mest uppenbara har jag dolt, vilket förklarar varför det ser så konstigt ut i början, men dessa kan enkelt visas med hjälp av markering av textfält. 
Jag är verkligen ledsen, men jag har tänkt på The secret history så mycket sedan jag läste ut den att den på något sätt har vuxit fast i mig. Jag har glömt hur det är att vara utan den. Och jag tyckte inte ens om den mycket medan jag läste den. Det säger nog mer om mig än om romanen per se. Nå, är inte varje inlägg som utger sig för att ge ett omdöme om romaner en risk i sig? I det här fallet är det som tur är inte jag som avgör om risken ska tas eller inte, och den mest essentiella frågan är väl om jag rekommenderar den eller ej till någon som inte ännu har läst den. Ja, jo, det gör jag. 
Varsågod.  
-----

Sannerligen har Donna Tartts debutroman The secret history (eller Den hemliga historien i svensk översättning) hyllats västvärlden över, inte minst i bokbloggarvärlden, där boken till och med har fått en egen förkortning i ordlistan - DHH.

Den har kopplats med än det ena (filmen Döda poeters sällskap), än det andra (Dostojevskis Brott och straff) och på senare tid även med Marsha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, vilket bör ge en indikation till vad DHH innehåller, för den mer än vanligt allmänbildade.

The secret history är även främst i sin bokbloggsintroducerade-genre, aka-porr, som kort förklarat betyder att handlingen utspelar sig i en akademisk miljö. Jo jo, jag har gjort min research, ser ni. Och nog förstår ni att jag ifrågasatte hyllningens relevans om boken på Goodreads fanns med på en lista vars namn är "I've read it more than 5 times", samt har fått en femma i betyg av två personer som jag i hemlighet beundrar? Man ska inte lita alltför mycket på djupt passionerade talare, inte ens om det gäller mig, för dessa kan vara blinda i sin förundran. Det är mitt första råd till er.

Den här boken valdes ut som månadens bok i en bokcirkel som jag är med i, och jo, jag blev glad över att äntligen kunna bocka av den här på listan över böcker som jag vill läsa. Man ska inte börja läsa en bok med endast en tanke, om tanken är att kunna bocka av den på en lista, även om den är 500 titlar lång. Det är mitt andra råd till er.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, men jag tror att The secret history, eller DHH om ni så vill, ska läsas en andra, eller ptja, tredje gång. Inte för att den med säkerhet var bra första gången, utan för att jag tror att det är en sådan text som kräver sin(a) omläsning(ar) för att alla detaljer ska uppfattas. Det spelar ingen roll om det tog en evighet att läsa ut den första gången. Håll ut. The secret history växer. Det blir bättre med tiden. Det är mitt tredje råd till er. (I annat fall kommer ni åtminstone att kunna bocka av den som läst och lämna den åt historien.)


Vår berättare heter Richard Papen, en medelklasspojk från PLANO I KALIFORNIEN, som med hjälp av ett stipendium hamnar på ett privat college i Vermont. Jag vet inte hur er geografiska kunskap över USA är, min egen är märkbart skral, men förenklat sett så flyttar herr Papen från väst till en av de norra delstaterna på Amerikas östliga sida (wiki-karta). Väl på Hampden college, där Papen alltså har börjat, kommer han i kontakt med skolans lilla [intellektuella] grupp av "klassiker"(eller nå, antiken)-studerande och deras lärare, Julian. Dessa personer kommer att bli Papens fall. Han säger det väldigt tydligt i slutet av prologen: 


Utan att vilja avslöja alldeles för mycket, kommer jag alltså att lämna er därhän och låta er själva upptäcka vad det är för något som triggar igång hjärtat (eller inte), vare sig det är att på egen hand läsa baksidetexten, boken eller vad andra har skrivit. Jag vill dock varna er, som väljer att läsa det första och sista, innan ni bestämmer er för att läsa boken: det går en hårfinlinje mellan vad som är avslöjbart och vad som inte är det, mycket beror på att man får veta en av de betydande händelserna väldigt tidigt. (Sedan vad man tycker om det, är en annan diskuterbar fråga.)

Jag tror att det är säkert att säga att Tartt hade(/fortfarande har, jag kan ju inte veta) talang att sluta cirkeln. I  efterhand upptäckte jag brödsmulor som hon lämnade redan vid första "klassiker"-lektionen och som fick effekt genom alla, framförallt Henry. Det här är vad ni sedermera ska stryka under:
'Death is the mother of beauty', said Henry.
'And what is beauty?'
'Terror.'
'[...]And if beauty is terror,' said Julian, 'then what is desire? We think we have many desires, but in fact we have only one. What is it?'
'To live,' said Camilla.
'To live forever,' said Bunny, chin cupped in palm.
Henry är, som ni tids nog kommer att märka, DHHs MVP. Richard Papen, vår ständiga kanal till förståelse för historien, är å andra sidan endast en marionett, men det finns ingen annan än honom som kan berätta den hemliga historien, egentligen.

Jag har på flertalet sidor läst om Tartts hemliga vägar till andra litterära verk och allusioner. På romanens engelska wikipedia-sida hittar jag följande:
"On a deeper level, highlighted by many literary references and allusions, the novel undertakes a complex analysis of literary beauty versus reality, social constraints compared to our desire for liberation, and the relationships and truths that exist behind social structures."
Allusionerna och de litterära referenserna har jag inte så mycket att säga om, eftersom jag inte upptäckte några under läsningen, men att The secret history behandlar sociala restriktioner jämfört med vår längtan efter frihet, är något som jag kan skriva under på. Det är också intressant hur Tartt får det mest självklart lagstridiga att verka fullständigt logiskt, nödvändigt rentutav.

Har ni följt med mig så här långt, vill jag tyvärr förkunna att The secret history inte ens platsar på mitt livs topp tjugo, möjligtvis till er, men även min egen, förvåning.

Visst tycker jag om miljöbeskrivningarna, som tenderar att vara mer romantiska än realistiska, och som kan bli för många flertalet gånger. Jag älskar, älskar karaktärernas utveckling och komplexitet. Alla dessa personer som man bara vill veta allt om, som gör att man ibland önskar att man själv var Richard Papen. Jag gillar också att läsaren inte förrän i slutet, om ens då, kan lista ut om den-som-ej-får-nämnas är protagonist eller antagonist. Men The secret history blev för långdragen, denna första gång. Det var inte förrän jag hade läst ut den som jag förstod att The secret history egentligen var bra, och då var det alldeles försent. Jag är ändå glad över att jag tog igenom den, och någon gång i framtiden ska jag väl ta mig tid att göra det igen.

Man ska inte underskatta storleken på en bok, för även om det är en pocket av ringa storlek (~620 (eller, med svenska mått mätt, 700) sidor), där epilogen gladeligen hade kunnat uteslutits, kan det ändå ta en evighet. Det är mitt sista råd till er, tillsvidare. lolwhat

3 kommentarer:

  1. Pip pip! Jag hör till dem som har läst DHH minst fem gånger. Jag har hittills inte tröttnat på boken, det är som att se om en favoritfilm. Helt enkelt. Sen tycker jag att romanen är oerhört skickligt skriven och håller för kritik. Men man kan tröttna på allt snack runtomkring.

    Jag håller med dig om problemet med böcker som man bockar av. Risken är att man tror sig känna boken redan innan man läst den. Det är icke bra!

    Sen apropå faktakoll: Richard kommer från Plano i Kalifornien, alltså väldigt långt bort från Vermont...

    Jag rekomenderar att läsa boken fler gånger, kanske om något år, kanske på svenska, det fungerar också, själv har jag läst den på tre språk.

    kvitter kvitter

    wilgot

    SvaraRadera
  2. Jag tror att jag hade en ganska likadan upplevelse av boken som du verkar haft. Med den skillnaden att efter att jag läst ut den och insett storheten fullkomligt älskade den och satt upp den på topp fem-listan.

    Varje gång jag läser om ytterligare en person som läst DHH blir jag sugen på att läsa den igen för liksom du tror jag att jag kommer hitta fler dimensioner när man redan har grundhistorien klar för sig.

    SvaraRadera
  3. Mina geografikunskaper är som Marianergraven, tydligen. Florida och Kalifornien ligger ju inte ens på samma sida. Jag vet inte var jag kan ha fått det ifrån.

    Dessutom: min bokcirkel valde att hoppa över den här till en annan gång (pga tidsbrist och intressebrist). KUL. Nu har jag ofullständiga tankar kring DHH som jag måste komprimera tills någon jag känner har läst den så att jag kan prata ut.

    SvaraRadera